Inlägg från: Anonym (Maskrosbarnet) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Håller helt med dig (son).. det är det enda som funkar för att själv kunna orka med sitt liv. Jag tror jag är rätt bra på det med faktiskt. Försöker få min farmor att fatta detta också som är totalt medberoende, men det är kört.

    Nackdelen med att vara hård på detta plan är att vi har mycket mindre kontakt med varandra nu, vilket jag tycker är tråkigt. Jag tycker ju egenligen mycket om min pappa. Han är kul, smart och charmig när han är nykter. Men det är inte ofta vi ses trots promenadavstånd. När han väl är nykter har han skuld- och skamkänslor och jag tror inte han riktigt vågar ringa. Han tror ju inte att jag vill umgås med honom hur många ggr jag än säger att jag vill det. Förrädisk jävla "sjukdom" är det. Som ett konstant moment 22 där de negativa känslorna och ensamheten ökar supandet och supandet ökar känslorna och isoleringen.

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Jag har aldrig tyckt min pappa är en idiot eller liknande. Tvärtom, som jag sagt i tråden, är han en mycket trevlig och intelligent man när han är nykter, Problemet är att när han är full är han stenkorkad, dryg och självisk. hans omdöme försvinner, han har lämnat min ensam flera dygn som barn osv. Han går från att vara en smart människa till en totalt inkompetent varelse. Jag vet att han har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig hållt. Jag är säker på att han hade önskat sig ett annat liv, men det är detta han har och han ser nog inget sätt att förändra det på.

    Att man riktar ilskan fel har du både rätt och fel i. Det finns säkert inte alltid rätt hjälp tillgänglig för alla. DÄREMOT- man har alltid ett val. Du har ett val att skita i supen och hantera din ångest på vilket annat sätt som helst. Jag tycker inte ett barn någonsin förtjänar att utsättas för det ett barn till en alkis utsätts för och i slutändan är det alkisens val och alkisens ansvar. När han valde att lämna mig helt ensam i en lägenhet i 3 dygn för att bege sig ut och supa, vem ska jag då klandra om inte honom? På de 40 år han missbrukar är det inte många gånger han sökt hjälp och man får ta lite ansvar själv också.

    Vad jag gör för att förändra samhället? Det lilla jag kan, jag röstar på de som vill ha en välutbyggt välfärd. Jag har utbildat mig inom socialt arbete för att kunna hjälpa andra. Jag skänker en slant till mannen på gatan, och sådana små saker. Man kan inte ensam förändra världen.

    Vad jag gör bättre än de jag skuldbelägger? I mitt fall är dessa mina föräldrar. Jag gör mitt föräldrajobb fan så mycket bättre på precis ALLA plan. Nummer ett: jag övergav inte henne som spädis. Nummer två: jag super inte framför henne. Nummer tre: jag engagerar mig i hennes liv, ser henne, ger henne min tid och ger henne chansen att leva upp i en någorlunda förutsägbar tillvaro.

    Vad gör DU för att förändra?

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Frågan är om dina barn kommer se det som att du blev en bra människa när du drack. Min pappa har aldrig haft det så som du psykiskt och därför kan jag inte ge honom den "ursäkten". Det låter väldigt svårt och jag förstår att du gör allt för att slippa må så. Men du ska nog inte ge upp och bara ta spriten som din medicin, för det finns nog en ganska överhängande risk att du blir riktigt alkoholiserad med åren, ökar intaget och inte ens i närheten är en bra förälder längre. Fortsätt kämpa för att få hjälp inom psykiatrin! Jag menar inte att klandra dig, jag kan däremot inte hålla med om att jag riktar ilska mot fel håll. Mina föräldrar har varit dåliga föräldrar även om de inte är dåliga människor. Kämpa för allt vad du är värd för att inte dina barn en vacker dag sitter med liknande historier som våra.

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Idag känns det bra i hjärtat Bestämde igår med pappa att jag och dottern skulle komma över på fika. Och gissa min förvåning när han idag har ringt mig halva förmiddagen för att kolla så vi verkligen kommer, spiknykter och hade storstädat för vår skull. Dagar som denna får man suga åt sig lite extra av så man kommer ihåg att han faktiskt älskar oss även när han inte klarar av att hantera sitt liv.

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Tack Det blev en riktigt lyckad dag med fika och prat i ett par timmar och en liten tur till djuraffären!

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Välkommen hit honeybunny87 Hur ser din relation ut med din mamma idag? Kommer hon bli en närvarande mormor?

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Länge sedan jag var på familjeliv men kul att tråden är i liv ännu :)

    Anonym (sanna):
    Har en liknande situation med min mamma, som jag valt att helt bryta med sen ca 1 år tillbaka. Du får känna efter om du vill träffa henne eller om det handlar om skuldkänslor. Sätt DIG i första rummet. Det är ditt ansvar att ta hand om dig själv så du orkar ta hand om din familj!

    Men om det är hepatiten som du oroar dig för vill jag säga att det är en blodsmitta och inget man får av pussar. Jag har bott hela min uppväxt med min pappa som har hepB och har inte fått det. Inte ens hans sambo som han delade säng med i 10 år fick det trots att jag vet att de inte skyddade sig. Det är otroligt korkat och man kan bli smittad så, men min poäng är att det inte smittar hur som helst och verkligen inte via pussar och kramar. Var försiktig om du/ditt barn har sår, t.ex på händerna. Då KAN det smitta om din mamma samtidigt har sår så att blodet kan få kontakt.

    Och angående psyk: man tar inga barn ifrån sina föräldrar för att de går i terapi. Man tar barn från föräldrar som ett sista alternativ och då när man är rädd att barnet är i fara. Så länge du inte slår, ignorerar ditt barns behov osv är det ingen fara att du behöver bearbeta ditt förflutna. Det är rent av att göra barnet en tjänst eftersom det får en mer harmonisk förälder för resten av sitt liv.

    När det kommer till födelsedagen så är jag ledsen för din skull :( Sådant svider verkligen. Grattis i efterskott och jag hoppas du får en bättre födelsedag nästa år. Kanske rent av planera in lite skämma-bort-dig-själv-tid som massage osv?

    Kram på dig och alla er andra!

    Mina egna tankar som har tagit mig framåt sen jag var liten: "De är idioter och min barndom suger, men min framtid kan jag själv bestämma över." Jävlarnamma tar man sig långt på vänner. Stark är inte att misslyckas, men att ALDRIG ge upp och försöka igen och igen och gen.

  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Päronskrutt: Välkommen hit till vår skara Känn ingen press att läsa allt, det gör du om du har lust! Nej du är verkligen inte ensam om detta, det är så mycket vanligare än man kan tro.

    Anonym (uppgiven): Jag håller med Anonym (ännu en) om att du behöver sätta tydliga gränser. Du kan inte bestämma över din mamma eller göra henne nykter, men du ska definitivt bestämma över vad som är okej för DIG. Det är inget konstigt eller själviskt på något vis. Min pappa är alkoholist på liknande sätt som dig mamma, typ fullt ös medvetslös med massa folk och dunken på bordet. Nu i vuxen ålder ser vår relation ut så här: Vi tycker om att träffas men jag gör det bara när han är nykter. Jag kan tåla om han är lite bakis eller har druckit bara lite. Om min dotter är med är det nolltolerans. Hon har aldrig fått se honom full. Jag serverar ingen alkohol på födelsedagar osv. Vid midsommar, jul och valborg dricks det i släkten. Jag brukar då vara "tjatig" och be honom att komma dit nykter så att han inte är stupfull redan från början. Då kan vi ha det trevligt rätt länge och jag kan gå därifrån nöjd när han börjar bli packad. Jag planerar ingenting viktigt med honom i förväg för det kommer ge honom skuldkänslor och mig sorg när han inte kan uppfylla sina löften. Ska vi träffas innebär det med andra ord att jag ringer och kollar dagsformen och bestämmer för samma dag, helst bara ett par timmar fram.

    För oss funkar detta system superbra. Låter kanske helt galet, jag vet inte. Men för ett barn till en alkoholist tror jag detta är A och O- acceptera personen som den är, ta inte på dig själv skam och skuld, fokusera på lösningar och förhållningssätt som funkar för er, och våga vara hård och bestämd kring vad du tolererar.

  • Anonym (Maskrosbarnet)
    skiljsmässobarn skrev 2012-02-10 22:47:45 följande:
    Hej ännu ett maskrosbarn

    Jag har tack och lov inte vuxit upp med en pappa och mamma som missbrukar istället fick jag bo som foster barn hemma hos min farfar och hans sambo där fans rena kläder och ma´t och tak över huvudet och mycket regler men ingen kärlek och förståelse. Därutav problemet i vuxna åldern med seperationsångest och svårt med känslor som kärlek mm Min mamma fick en anfetamin psykos när jag var 2 år och bott på boende för missbrukare och hon har även skizoferni. Kan vara jobbigt att jag känner att man får vara mamma till sin egen mamma och tanken på att hon aldrig kommer att bli frisk och är ändå bara 48 år. Och jag har en pappa som är alkolist men fungerande i livet men blir agresiv när han driker han misshandlar sin fru och har även misshandlat min mamma. Ibland kan man ifråga sätta sig själv varför man förlåtit sin pappa för allt ont han gjort minn mamma. Min pappa ringer mig aldrig på födelsedagar eller andra dagar kånns som man inte finns ibland saknar faktiskt dem som har sina föräldrar som bryr sig....Kan bli så biter ibland när unga barn som blir ireterad på sina föreldrar för att dem bryr sig då skulle dem veta vad andra avundas dem för det. 
    Förlåtelse tror jag är en bra sak för en själv.. det innebär ju dock inte att man glömmer. Jag har också förlåtit min pappa för allt han gjort, jag har däremot större problem att förlåta mamma. Just det sveket du talar om, att bli övergiven, det sitter hårdast kvar. Mamma övergav mig helt och hållet från att jag var spädis trots att hon bodde i närheten. Det har jag inte kunnat förlåta. Pappas fyllor och svek har jag större förmåga att förlåta. Fast även hos honom är minnena av att bli övergiven svårt att förlåta. När han mitt i natten på fyllan tänkt försvinna. Han kunde då vara borta i ett par dygn och lämna mig själv när jag var typ 9-12 år. Tror det är lättare att förlåta pappa eftersom jag vet han egentligen älskar mig och att han själv har skuldkänslor. Jag accepterar det eftersom han inte har önskat sig detta men inte har klarat att sluta.
  • Anonym (Maskrosbarnet)

    Hmm skulle citera detta:


    Anonym (Here I am) skrev 2012-02-24 11:08:48 följande:

    Hejsan,  även jag hör till skaran barn till missbrukare. Min pappa är alkoholist och varit frånvarande i princip hela mitt liv men har hört av sig då och då. Min mamma är nykter periodare och har varit ett antal år, men det är minnen som är jobbiga fast svetsade i cement. Jag och pappa hade bra telefonkontakt i ett par år men när han en gång på fyllan och villan ringde och sa att jag var ett av hans favorit barn (han har ett par stycken) och om jag kom ner så skulle han skärpa sig med sitt drickande mm mm. Så sa jag i från på skarpen att om han inte kunde ringa mig nykter behövde han inte höra av sig alls. Det var då 2002 och jag har inte hört av honom tills nu bara för ca 2 veckor sedan ringde han i fyllan. Det är jobbigt och just att jag inte ville ha kontakt med honom gjorde även att min lillasyster inte vill veta av mig :( well well jag har försökt men hon möter inte en ens halvvägs.Min mamma och jag står inte varandra så nära som hon vill, men att se sin mamma när man är i 12 års åldern på väg att ta en taxi i fyllan till en flygplats för att lämna en lämnar spår. Vi har inte pratat om det och jag tror inte att hon vill att det kommer upp. Hon har även varit väldigt egoistisk och självcentrerad. Så pass att hon inte såg mina usla betyg i skolan, att jag inte åt och att jag festade mer än vad en tonåring borde göra. Jag har bestämt mig för att ta kontakt med en kurator bara för att få börja jobba med mig själv har nyligt insett att jag får fysiska ångest symtom. Min sambo har haft alkohol problematik och kan än idag känna extremt sug speciellt när han i perioder hamnar i depression, även hans pappa var alkoholist. Vi har tillsammans 3 barn och jag vill inte att våra dåliga måenden ska färga av sig på våra barn. Barnen betyder allt Hjärta       


Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare