Finns det ingen som INTE känner anknytning till sitt barn? Alla verkar så lyckade...

Jag vet de som inte har särskilt starka känslor för sina adoptivbarn, men det är inget de direkt skyltar med.

Mina grannar har t ex ett väldigt annorlunda sätt mot sina adoptivbarn jämfört med hur vi som bara har bio och bonusbarn är. Ett mer affärsmässigt sätt. Barnen får det de behöver materiellt, utan överdrifter, men aldrig någonsin att någon sett några kramar eller pussar eller att de ens lekt med sina barn utomhus.

Ett annat adoptivbarn har fått höra att han får klara sig själv - att föräldrarna inte tar ansvar för barn som är myndiga! Nej, i och för sig, men vem (som har biobarn) försöker inte hjälpa sina barn så mycket som man rimligen kan?

En annan familj adopterade tre barn och sen skildes föräldrarna. Det yngsta barnet adopterades därefter av mammans nya karl då den första adoptivpappan tyckte att det var en bra idé.

Jag kan nog t'änka mig att det är det sista folk skulle tillstå - precis som vid föräldraskap med biologiska barn...

Fast, jag tror inte att man kan dra så mycket slutsatser ifrån det här att det beror på att de är adopterade... Jag känner/vet/har träffat de som har ett väldigt annorlunda sätt mot sina barn mot vad vi är mot våra också, men de har i allmänhet fött sina barn själva. Dock inte alla.

Det är klart att bristande anknytning finns överallt! Jag tror inte att det spelar någon roll på vilket sätt barnet kommer till en på det stora hela. Det är ju ens barn, oavsett. Eller ett barn man upplever att man fått dumpat i famnen, oavsett. Man skulle ju kunna tro att ett nyfött barn borde vara omöjligt att låta bli att knyta an till direkt, men tyvärr är det ju inte alls ovanligt att mammor och pappor får jobba hårt även på den anknytningen. Hur ofta hör man t ex inte hårresande kommentarer som "Hon ska inte tro att hon bestämmer över hela familjen inte!" för att ett pyttelitet spädbarn signalerar att nu behöver jag närhet annars tror jag att jag dör...

Jag håller med Ethi. Nu efter att vi fått vår högt efterlängtade kille så ser jag tydligare de som inte knytit an ordentligt eller har en sund föräldra-barn relation och då talar jag om barn som är biologiska.
Men visst hör man rätt så ofta om sådana som haft svårt att knyta an till sina ad.barn (även om jag oftare hör de som säger att allt har gått jättebra och lätt), men kanske är man som ad.mamma bättre på att ta hjälp när det behövs för att komma vidare i relationen eftersom man blir intutad detta många gånger under väntans tider.

Kan inte låta bli att kommentera att med psykologterminologi så knyter inte föräldrar an till sina barn! Däremot så kommer föräldrar att "automatiskt" starta upp sitt inneboende omsorgssystem som ett svar på barnets anknytningsbeteende. Det ni kallar "dåligt anknutna föräldrar" är alltså i min värld föräldrar med ett dåligt fungerande omsorgssystem (åtminstone svårigångssatt i relation till det barn de fått)! 
Liten knyter alltid an till stor (det är en överlevnadsinstinkt) - aldrig tvärtom! (Det vore illa om barnet blev garant för förälderns överlevnad)

Visst, om vi levde under hårda villkor på stenåldern eller var lejon eller nåt... Men nu? Alltså, jag vet att det formellt benämns så men jag håller inte med om det

Att omsorgsbeteendet kickar in upplever jag mot många barn och djur och vilsna vuxna för den delen - men den så oerhört starka känslan av att " om nåt hemskt hände dig så skulle jag dö", den har jag bara för mina barn. Jag har svårt att se att man kan få en riktig anknytning om den inte är ömsesidig... Fast det kanske är så de gjort som jämställer sina barn med sina hundar eller nymfparakiter eller vad det nu månde vara? Eller sin man.

Fast jag nämde förstås aldrig att barnen hade svårt att knyta an... .

En lärare jag hade i gymnasiet berätta att hon känner mer för din adopterade barn än för sina biologiska.

Jag har själv en mamma som väldigt tydligt haft stora problem med att knyta an till mig och mina syskon. Inte bara i början av våra liv, utan genom hela våra liv. Vi är alla hennes biologiska barn. Tragiskt men sant.

hon kände mer för *sina menar jag självklart.

Men det finns ju/väl en term för förälderns process också - nämligen bindning.
För det är klart att det händer saker från den vuxnas håll också men inte samma sak.

Så gott som alla barn knyter an till en vuxen i sin närhet men frågan är ju vilken slags anknytning barnet får - och vår uppgift som förälder är ju att försöka få ett tryggt anknutet barn.
Jag antar att i princip alla vuxna utvecklar denna bindning också men vet inte vad forskningen säger om det?
En skillnad mellan a - och b-föräldrar är kanske att de flesta a-föräldrar är medvetna om att allt inte nodvändingvis sker automatiskt och på en gång. För även om många älskar sitt lilla barn från första ögonkastet så behöver det ju inte vara så - vare sig man får ett nyfött eller nyfått barn i famnen.

Själv blev jag förvånad när lillan skulle lungröntgas på hemkomstundersökningen och sköterskan berättade för mig "att det gör ju inte ont på henne även om hon tycker att det blir jobbigt att ligga på britsen" Jag tyckte att hon var fånig - så klart att jag visste det - och minuterna efter så rann tårarna på mig när min tjej blev förtvivlad och jag inte kunde hjälpa henne.

Så visst händer något hos oss vuxna också