Finns det ingen som INTE känner anknytning till sitt barn? Alla verkar så lyckade...
Men det finns ju/väl en term för förälderns process också - nämligen bindning.
För det är klart att det händer saker från den vuxnas håll också men inte samma sak. 
Så gott som alla barn knyter an till en vuxen i sin närhet men frågan är ju vilken slags anknytning barnet får - och vår uppgift som förälder är ju att försöka få ett tryggt anknutet barn.
Jag antar att i princip alla vuxna utvecklar denna bindning också men vet inte vad forskningen säger om det?
En skillnad mellan a - och b-föräldrar är kanske att de flesta a-föräldrar är medvetna om att allt inte nodvändingvis sker automatiskt och på en gång. För även om många älskar sitt lilla barn från första ögonkastet så behöver det ju inte vara så - vare sig man får ett nyfött eller nyfått barn i famnen.
Själv blev jag förvånad när lillan skulle lungröntgas på hemkomstundersökningen och sköterskan berättade för mig "att det gör ju inte ont på henne även om hon tycker att det blir jobbigt att ligga på britsen" Jag tyckte att hon var fånig - så klart att jag visste det - och minuterna efter så rann tårarna på mig när min tjej blev förtvivlad och jag inte kunde hjälpa henne.
Så visst händer något hos oss vuxna också 
men känner mig säker på att ha läst den uppdelningen någonstans...