• Ethi

    Finns det ingen som INTE känner anknytning till sitt barn? Alla verkar så lyckade...

    hymafr skrev 2011-02-16 10:06:38 följande:
    Jag vet de som inte har särskilt starka känslor för sina adoptivbarn, men det är inget de direkt skyltar med.

    Mina grannar har t ex ett väldigt annorlunda sätt mot sina adoptivbarn jämfört med hur vi som bara har bio och bonusbarn är. Ett mer affärsmässigt sätt. Barnen får det de behöver materiellt, utan överdrifter, men aldrig någonsin att någon sett några kramar eller pussar eller att de ens lekt med sina barn utomhus.

    Ett annat adoptivbarn har fått höra att han får klara sig själv - att föräldrarna inte tar ansvar för barn som är myndiga! Nej, i och för sig, men vem (som har biobarn) försöker inte hjälpa sina barn så mycket som man rimligen kan?
    Fast, jag tror inte att man kan dra så mycket slutsatser ifrån det här att det beror på att de är adopterade... Jag känner/vet/har träffat de som har ett väldigt annorlunda sätt mot sina barn mot vad vi är mot våra också, men de har i allmänhet fött sina barn själva. Dock inte alla.

    Det är klart att bristande anknytning finns överallt! Jag tror inte att det spelar någon roll på vilket sätt barnet kommer till en på det stora hela. Det är ju ens barn, oavsett. Eller ett barn man upplever att man fått dumpat i famnen, oavsett. Man skulle ju kunna tro att ett nyfött barn borde vara omöjligt att låta bli att knyta an till direkt, men tyvärr är det ju inte alls ovanligt att mammor och pappor får jobba hårt även på den anknytningen. Hur ofta hör man t ex inte hårresande kommentarer som "Hon ska inte tro att hon bestämmer över hela familjen inte!" för att ett pyttelitet spädbarn signalerar att nu behöver jag närhet annars tror jag att jag dör...
  • Ethi
    en glad skrev 2011-02-16 19:20:04 följande:
    Liten knyter alltid an till stor (det är en överlevnadsinstinkt) - aldrig tvärtom! (Det vore illa om barnet blev garant för förälderns överlevnad)
    Visst, om vi levde under hårda villkor på stenåldern eller var lejon eller nåt... Men nu? Alltså, jag vet att det formellt benämns så men jag håller inte med om det

    Att omsorgsbeteendet kickar in upplever jag mot många barn och djur och vilsna vuxna för den delen - men den så oerhört starka känslan av att " om nåt hemskt hände dig så skulle jag dö", den har jag bara för mina barn. Jag har svårt att se att man kan få en riktig anknytning om den inte är ömsesidig... Fast det kanske är så de gjort som jämställer sina barn med sina hundar eller nymfparakiter eller vad det nu månde vara? Eller sin man.
Svar på tråden Finns det ingen som INTE känner anknytning till sitt barn? Alla verkar så lyckade...