Diskussionstråd för oss med Vestibulit!

Jag har haft vestibulit sen sexdebuten men är numera relativt smärtfri.

Jag hade V i tio år tills jag födde barn, efteråt försvann det =D Men det tog ett år efter förlossningen innan jag kunde ha sex och det kändes normalt. Jag provade ett halvår efteråt men då gjorde det ont och då väntade jag ett halvår till. Så du som hade ett halvår efter din förlossning, det kan fortfarande bli bra. Jag hade skitont efter så kort tid. Blev också sydd och fick en bakterieinfektion i stygnen. Jag vågade dock inte alls ha sex efter det första försöket förrän det gått ett år så jag vet inte exakt när det försvann.

Ja, jag tror att det var förlossningen, hade det nämligen hela graviditeten. Kanske var det själva chocken som underlivet fick av förlossningen som gjorde det. Det tog dock ca ett år av läkning efteråt innan jag kunde ha smärtfritt sex. Provade inte alls första halvåret, sedan en gång - ont och då väntade jag ett halvår till, då var det borta. Kan tänka mej att om man skulle känt press att göra det tidigare så kanske det inte hade blivit lika bra.

Brukar använda oss av pjurs silikonbaserade. Inte testat så många förutom klick, play och lite olika av pjurs så jag är ingen expert dock. Vet bara att klick är hemskt om man vill ha glid eftersom det blir så klistrigt (och så smakar det hemskt illa).

För vissa hjälper p-piller mot vestibuliten. Som jag fått det förklarat för mig av dessa beror det på att mensen (eller snarare hormonförändringen vid mens) gör slemhinnorna extra känsliga och p-piller håller nivån konstant bra. Nu är det inte så för mig, jag mår bättre utan p-piller även om jag blir lite extra öm vid mens, men bara så du vet.

Vestibulit är ju något som det finns många frågetecken kring så jag tror det enda man kan göra är att lyssna på kroppen och försöka göra det som känns bäst. Jag tänkte bara berätta det för dig så du inte slutar med p-piller för att andra säger att det är bra. Erfarenheterna är olika. Själv får jag sämre sexlust, mer skuldkänslor pga det och känsligare slemhinnor av p-piller.

Använder du silikonbaserat glidmedel? Tycker typ pjur och liknande är det enda som fungerar riktigt bra för mig iaf. Klick är djävulens påfund så använder du det så byt!

När jag äntligen träffade en gynekolog (efter tre år av svampbehandlingar ) som förstod vad det var som var på tok fick jag bland annat ett bra tips som jag vekligen tyckte hjälpte. Det var att börja fantisera om sex (inte samlag till en början) och att fantisera om att det var SKÖNT. För att påminna kroppen om hur det ska eller kan kännas. Sen när du "kommit på" det igen, kan man börja fantisera om själva samlaget och att det känns skönt.

Sen finns ju fler bra tips:
- Beröring utan "sexambitioner", alltså att lära sig slappna av vid närhet och veta att detta ska inte leda till sex
- Förspel, förspel, förspel!!
- När jag och min dåvarnade kille kände oss redo för att börja prova sex igen så införde vi en regel och det var att han aldrig rörde vid mina erogena zoner förens jag hade gett honom ett tecken under förspelet att det var "OK"
Alla dessa tips är ju i början av arbetet mot att bli bra. Sen när man har kommit en bit tycker jag att mycket handlar om förspel och att hur mycket man än vill men inte kroppen hänger med så måste man avstå samlaget den gången. Som sagt, sex är ju så mycket mer än samlag!

Tack för en jättebra trådstart Morris!

Länken du postade var extremt hjälpsam för mig. Framförallt att det faktiskt är någonting fysikt som har hänt i kroppen (kronisk inflammation i vestibulum och utväxta nervtrådar), och inte en smärta som sitter "i huvudet".

Det har kännts som ett hån när barnmorskor och gynekologer pratar om att smärtan jag upplever enbart beror på att jag "spänner mig". Jag spänner mig inte. Och smärtan jag upplever är så fysikt påtaglig, kommer så överraskande, att jag haft väldigt svårt att acceptera att den skulle vara ett psykologiskt fenomen.

Jag tror att jag har världens underbaraste man. I början hade vi inga problem, men under en kärlekssommar hade vi sex väldigt intensivt och väldigt ofta. I samband med det fick jag vad jag då trodde var en spricka eller ett skavsår, och det började göra ont när han kom in i mig. Vi började ta uppehåll från penetrerande sex, och myste på andra sätt istället. Först handlade det om timmar, sedan dagar, veckor, månader... Men varje gång jag tänkte, att nu måste det ha läkt, nu kan vi köra igen, så var smärtan likväl där när han kom in i mig.

Jag har pratat med barnmorskor och gynekologer, men aldrig fått några andra tips än att försöka slappna av, inte "ställa upp" om jag inte vill, eller att avstå från penetrerande sex för en tid. De två första tipsen är säkert bra, men jag har aldrig upplevt det som att jag spänt mig (möjligen i början, innan jag vågade berätta att det gjorde ont), och definitivt inte att jag har sex när jag inte vill.

Känns som att smärtan blivigt en ond cirkel för många här i tråden och att närhet överhuvudtaget blivigt jobbigt. Så är det inte för mig. Min man har hela tiden varit väldigt öm och mån om mig. Han har aldrig ifrågasatt att det gjort ont, och han har sedan dag ett tjatat på mig om att säga till så fort smärtan kommer. Han vill inte skada mig, även om jag har kunnat tänka mig att stå ut med lite smärta för att ge honom njutning.

Jag tror kanske att det är det som gör att vi ändå har ett väldigt bra sexliv idag. Även om vi har svårt att ha penetrerande sex finns det många andra mysiga saker att göra tillsammans. Hade han inte varit så på om att jag skulle säga till varje gång smärtan kom hade vi antagligen också hamnat i en ond spiral. Nu är mina upplevda besvär någonstans mellan "mild" och "typisk" på dr. Weströms skala, men det hade verkligen kunnat vara mycket värre.

Och vill tillägga en sak till informationen i länken: Jag äter inte P-piller, och har aldrig gjort. När mina besvär uppstod hade jag istället en kopparspiral insatt. Så man kan tydligen drabbas även om man inte äter piller. Kanske just det sambandet snarare handlar om att man har sex för nöjes skull, snarare än i barnalstrande syfte?

Jag har inte vesibulit men besväras av vestibulitsmärtor till följd av upprepade svampinfektioner (konstant i över 2år) som har gjort min slemhinna så otroligt skör att beröring tolkas som smärta av min kropp. Jag har inte ont på det typiska punkterna för vestibulit utan i de områden där min slemhinna varit söndertrasad under en längre tid. Jag har provat det mesta under dessa år men då jag inte kommer ur den onda cirkeln av svampinfektioner är det svårt att koncentrera sig på samlagssmärtorna. Lusten har helt försvunnit då jag bara relaterar sex till något smärtsamt och negativit. Att ha sex utan penetration hjälper inte, även om min man är mycket stöttande och inte ställer några som helst krav känner jag mig fruktansvärt otillräcklig. Jag vill helst inte kännas vid min egen kropp från midjan ner till låren. Jag vill bara glömma bort det området. I och med detta har jag utvecklat vaginism då hela min kropp verkligen inte vill vara med. Jag har i vanliga fall bra kontroll över mina bäckenbottenmuskelatur men i intima sammanhang tappar vi helt kontakten och min kropp lever sitt eget liv.

Dom få perioderna jag har varit svampfri  (inte längre än 3-4veckor i sträck) har vi koncentrerat oss på att förbättra min situation. Vid ett par tillfällen har jag lyckats haft ett smärtfritt samlag med penetration men det har krävts stor planering. Bla. har jag skött förspelet ensam hemma för att minska kravet på att känna lust och räcka till. Maken har fått komma hem när jag varit "redo". Efter det har vi bedövat med xylocaingel och bara använt oss av den ställning som fungerar bäst för mig. Innan penetration har vi även behövt lura musklerna i slidan genom att antingen trötta ut dom genom knipövningar så att muskelförsvaret inte hinner reagerar vid penetration eller genom att långsamt, med fingrar, vänja kroppen vid "utvidgning".

Jag har ett väldigt bra stöd via landstinget där jag bor då dom tagit mina problem på allvar. Jag har en läkare jag kan komma till när det kör ihop sig, jag och min make går hos en kurator var för sig för att kunna ventilera frustrationen och besvikelsen över situationen (självklart pratar vi med varandra också). Jag går även regelbundet hos en specialutbildad sjukgymnast som töjer min bäckenbotten via äntarmen och slidan.

Men trots detta "pådrag" kvarstår problemet, som just för tillfället handlar mest om mitt bristande intresse för närhet överhuvudtaget. Jag har gett upp. Jag orkar inte ladda för ett nytt försök, att hoppas på att det inte ska göra ont, bli besviken och ledsen när det blir ett bakslag. Det är enklare att inte ge sig in i leken så att säga. Detta är otroligt svårt för min make som ser mig lida samtidigt som han brottas med sina egna känslor, han vill så gärna vara nära mig på det sätt som i många relationer ses som absolut självklart.

Just nu har jag en väldigt dålig period. Jag känner mig som ett missfoster, att ha sex är väl det mest naturliga som finns!? Måste bara säga att jag är glad att jag har delar av mina besvär "på papper" i form av provsvar som gång på gång visar på svamp och andra bakterier som måste behandlas med antibiotika. Hade jag inte haft dom hade jag trott att allt suttit i mitt huvud. Även om jg förstår mina besvär och hur dom uppkommit kan jag inte låta bli att känna mig så fruktansvärt trött på mig själv.

Att ha spontant, smärtfritt sex utan planering och tankar som plågat mig flera dagar innan det är dags känns som en helt orimlig tanke, det kommer helt enkelt aldrig att inträffa =/

Förlåt nu vart det långt.. Men detta är en del av min lilla historia.