Anonym (lycklig) skrev 2011-04-09 09:06:07 följande:
Tack för en jättebra trådstart Morris!
Länken du postade var extremt hjälpsam för mig. Framförallt att det faktiskt är någonting fysikt som har hänt i kroppen (kronisk inflammation i vestibulum och utväxta nervtrådar), och inte en smärta som sitter "i huvudet".
Det har kännts som ett hån när barnmorskor och gynekologer pratar om att smärtan jag upplever enbart beror på att jag "spänner mig". Jag spänner mig inte. Och smärtan jag upplever är så fysikt påtaglig, kommer så överraskande, att jag haft väldigt svårt att acceptera att den skulle vara ett psykologiskt fenomen.
Jag tror att jag har världens underbaraste man. I början hade vi inga problem, men under en kärlekssommar hade vi sex väldigt intensivt och väldigt ofta. I samband med det fick jag vad jag då trodde var en spricka eller ett skavsår, och det började göra ont när han kom in i mig. Vi började ta uppehåll från penetrerande sex, och myste på andra sätt istället. Först handlade det om timmar, sedan dagar, veckor, månader... Men varje gång jag tänkte, att nu måste det ha läkt, nu kan vi köra igen, så var smärtan likväl där när han kom in i mig.
Jag har pratat med barnmorskor och gynekologer, men aldrig fått några andra tips än att försöka slappna av, inte "ställa upp" om jag inte vill, eller att avstå från penetrerande sex för en tid. De två första tipsen är säkert bra, men jag har aldrig upplevt det som att jag spänt mig (möjligen i början, innan jag vågade berätta att det gjorde ont), och definitivt inte att jag har sex när jag inte vill.
Känns som att smärtan blivigt en ond cirkel för många här i tråden och att närhet överhuvudtaget blivigt jobbigt. Så är det inte för mig. Min man har hela tiden varit väldigt öm och mån om mig. Han har aldrig ifrågasatt att det gjort ont, och han har sedan dag ett tjatat på mig om att säga till så fort smärtan kommer. Han vill inte skada mig, även om jag har kunnat tänka mig att stå ut med lite smärta för att ge honom njutning.
Jag tror kanske att det är det som gör att vi ändå har ett väldigt bra sexliv idag. Även om vi har svårt att ha penetrerande sex finns det många andra mysiga saker att göra tillsammans. Hade han inte varit så på om att jag skulle säga till varje gång smärtan kom hade vi antagligen också hamnat i en ond spiral. Nu är mina upplevda besvär någonstans mellan "mild" och "typisk" på dr. Weströms skala, men det hade verkligen kunnat vara mycket värre.
Och vill tillägga en sak till informationen i länken: Jag äter inte P-piller, och har aldrig gjort. När mina besvär uppstod hade jag istället en kopparspiral insatt. Så man kan tydligen drabbas även om man inte äter piller. Kanske just det sambandet snarare handlar om att man har sex för nöjes skull, snarare än i barnalstrande syfte?
Precis så känner jag. Att alla säger att man spänner sig och att det sitter i huvudet. Att det är psykosomatiskt har jag ofta fått höra. Men jag känner ju att jag mår bra och oftast är glad. Har en toppen sambo som är inkännande och aldrig tjatat sig till sex. Sen jag har börjat få ont så är det helt och hållet jag som har kontrollen. Jag bestämmer under sexet och när vi ska ha sex annars går det inte.. Jag har verkligen funderat över detta och tror att det är en fysisk åkomma som jag har i slidan. Sen om det handlar om känsliga nervtrådar, pgav svampen eller vad det nu är det vet ju inte ens forskarna. (Tycker att det är dags att det forskas mer på detta ämne och att det inte längre ska vara en "mystisk kvinnosjukdom".)
Jag har nog en himla tur vad gäller orgasm. När vi har sex så kommer jag alltid i slutet så avslappnad är jag ju då! Men det gör ont i början när han ska komma in och svider ibland efteråt.. Vi får undvika vissa ställningar och kör nästan uteslutande jag på toppen.