400 kr i kuvertavgift?

Jag förväntar mig inte att bli bjuden och att värdparet (brudparet eller något annat par) skall se sin tillställning som ett nollsummefest.
De gånger jag har haft fest så har jag inte räknat värdet på presenterna, det har räckt med att de kommer (de hade varit lika välkomna om de plockat vilda blommor på vägen)

Nej, ställer man till med en fest, då får man stå för notan och inte räkna med att få igen pengarna i form av presenter.

Exakt, skulle man var tvungen att betala 400 per person, då vill jag också vara med och bestämma menyn och vad jag skall dricka till.
Dessutom brukar inte mina restaurantnotor sluta på 400, jag har kunnat äta förrätt. efterätt och ett glas vin till och hamnat under den summan. Många restauranter brukar ha färdiga menyer för ett bra pris.

Som fd långtidsarbetslös så hade det inneburit ett rejält hål i kassan. Om jag hade blivit bjuden till en fest med kuvertavgift i den storleken så hade jag sagt nej oavsett som. Det är liksom ointressant om folk betalar 1500 för en utekväll, när sådant finns i ens budget öht (vilket jag tror är vanligt)

Att resonera som vissa gör, en kväll på krogen, inga presenter under 500 etc, är föraktfullt mot dom som kämpar med att få vardagen att gå ihop.

Jag inser mer och mer att jag är lyckligt omgiven av vänner, som kommer både från ytterst bra ekonomiska förhållande (en del är mångmiljonärer) och desto tuffare situation (en väninna med endast sjukpension, väldigt låg).
De som har en förmögenhet är ödmjuka nog att inse att alla inte har dessa förutsättningar som de själva har.
För dessa är det viktigaste att man är med när de firar deras viktigaste dag och inget annat.
Nu är situation ändrad, men förståelsen har jag fortfarande

När vi var arbetslösa så var 400*2 ett omöjligt belopp för oss att betala, OK, vi kunde skippa några räkningar, eller levt på havregrynsgröt eller så.
Men snål som jag är så föredrog vi att se till att vi kunde äta hemma, tog ansvar för vår son.

Ja, jag tackade nej till flera tillställningar under den tiden, som var gratis, för jag hade inte råd med resan. Snålt, tja, då får det vara så.

Jag hade gladeligen gått på bröllopet, även om jag inte uppskattar grillad korv. Men är det naturmänniskor som gifter sig och deras dröm är att samla sina vänner kring en jättelägereld och man vet om det, så man kan klä sig därefter, helt OK. Däremot hade jag artigt tackat nej till en övernattning i tält, för jag avskyr sova i tält
Som bröllopspresent hade jag köpte något som passade naturmänniskor.

Jag har varit på flera enkla bröllop, kanske inte med korvspad och knäcke, men hemmagjorda bufféer som var väldigt enkla och även på en mottagning där det endast var lite plockmat (middag för de närmaste senare). Jag tyckte det var lika trevligt varje gång, hur enkelt det än har varit

Jag föredrar att fira som brudparet vill, om jag skulle vilja ha middag med dans, då fixar jag det själv. Förväntar mig att andra skall fixa det åt mig.
Jag föredrar enklare tillställningar utan kuvertavgift, kanske för att jag är totalt ointresserad av att betala en massa pengar för mat och dryck som jag inte kan styra över.
Jag betalar ogärna överpriser på restauranter också. Max 200-250 kronor tycker jag det är värt att lägga på ett restaurantbesök.

Tja, nu har jag inte den ekonomin så jag kan betala 400 för ett bröllop plus det som kommer till. Nu har jag aldrig varit med om kuvertavgift till bröllop så det har inte varit aktuellt. Däremot har jag avstått från fester, för att jag har inte haft råd.
De gångerna jag har betalt en slant är när det varit ingenjörsfester i min ungdom, men då har det varit ett helt gäng man firat av på en gång (kanske 10 stycken) och man har inte haft några andra att tänka på mer än sig själv. Men även där har jag sagt nej, då det har hänt att jag inte haft råd eller inte lust att hosta fram pengarna för jag inte hade den relationen till de som firade så jag kände att det var värt pengarna.

Nja, det är nog mer en kulturfråga för mig, för mig är det så otänkbart att kräva en kuvertavgift så jag skulle nog bli väldigt chockad.
Men jag är fortfarande inte intresserad av att betala pengar för mat som jag inte kan styra över. Om du vet hur många middagar jag har gått hungrig från, för att har svårt (då menar jag att jag kräks) för vissa rätter.

Och bland som tillhörde välbärgade familjer, det var liksom en ära att fixa sådant själv och inte ha drömmar som man var tvungen att skuldsätta sig för att uppfylla eller kräva att andra betalade för.
Min syster och svåger hade ett superbröllop med över 100 bjudna och betalade allt själva, med middag och dans med levande orkester.
Däremot fick min mamma och hennes svärföräldrar vacket betala för dom gästerna som de ansåg skulle vara där, som min syster och svåger inte hade en relation till. Gammal kusin som vi aldrig träffat, en väninna till mamma som min syster inte tyckte om och sådant

Eller förvänta sig presenter i så att det går jämnt ut.

Jag kan lugnt säga att min senaste fest gick rejält back om jag ser till presenterna, men plus om jag ser till trevnaden (väldigt mycket plus om jag säger så)

Själv skulle jag föredra korvsoppa framför rådjurssadel eller ännu värre ren. Lägger man dessutom till chevréost och balsamvinäger, då blir det direkt en färd till närmaste korvkiosk

En trerätters kan vara superkul, om det är rätt sällskap. Med sånger och roliga tal kan det vara riktigt underhållande. Men ofta är det så att ju mer uppstyltat, ju tråkigare sammankomst.

Det kan jag hålla med om, med kompromissen att man kan t.ex be om ett bidrag till festen istället för present (men då inget fastställt belopp) eller be folk bidra med den alkohol de tänkt dricka, för ofta är det det som är dyrast.
En annan kul idé, det är att ha knytkalas, det kan bli jättespännande och jättekul. Dvs om man vill ha många att fira den dagen med, men inte har ekonomi för det.

Så känner jag också när jag ställer till med något som jag vill ha mina vänner med på, de viktigaste är att de kommer.
Om jag någonsin kommer gifta mig med min sambo, då kommer vi nog inte ha bröllopet där vi bor, för det är för långt bort från de vi känner bäst.
Då blir det nog i Stockholm, så att de flesta kan komma

Jag har aldrig gett något så dyrt till någon alls, undantaget då min systers bröllopspresent och vår egen nuvarande tonåring.
När det gäller presenter, oavsett jämn födelsedag eller bröllop, max 250 (jag förväntar mig inte heller några dyra saker när jag ställer till med fest heller)

Jag är sambo och vi ger 250 max som par, precis om de flesta av våra vänner och släktingar gör.

Jag har aldrig, förutom till vårt barn, köpt en gåva som kostar så mycket. Men nu är jag uppvuxen med att gåvor skall vara genomtänkta, men enkla.

Trots mina föräldrars bra ekonomi fick vi inte mycket julklappar och framför allt inte dyra, inte heller fick vi flådiga presenter.

När vi firar födelsedagar, så är det ofta en liten enkel gåva som överlämnas

Nu måste jag erkänna att när jag var i den åldern då jag var mycket på bröllop, då fanns det inte ekonomi för sådana belopp.
Men jag tror det är olika på olika umgängesformer, vad jag minns från min systers bröllop så var det inte mycket dyra saker, det dyraste de fick av vännerna var en skottkärra (som de var väldigt, väldigt glada för)

Så är det i min värld också, man bjuder folk för att man vill dela något med dom, en trevlig händelse (födelsedag, dop, bröllop, nytt arbete eller vad som helst), jag förväntar mig varken presenter, pengar eller igenbjudningar.

Nu hade vi ett dilemma, min sambo fyllde jämnt och vi begränsade festen till de närmaste och han önskade sig en större grej, lite dyrare.
När de bjudna frågade vad de skulle köpa då sa jag att han önskar sig "det" och vill ni vara med och kan ni bidra med vad ni känner för, men för oss räcker det med att ni kommer.

Det konstiga var att folk kom med kuvert med pengar som totalt betalde presenten och festen, inget vi hade förväntad oss och inget vi hade krävt.
För oss som hade det tufft ekonomiskt så var det givetvis en lättnad, men det tog ett tag innan vi kunde känslomässigt acceptera att gästerna hade betalt det kalas som vi skulle stå för, för det kändes väldigt fel.

Jo, visst var det så. Och som du skriver, det känns fel att byta present mot en middag. Som jag skrev så var hade vi sagt att det viktigaste var att de kom, inte att de hade present med sig.

Jag har lovat mig själv att om en god vän har det tufft så skall jag försöka göra något liknande tillbaka, det behöver inte vara på exakt samma sätt, men ge en guldkant på tillvaron på något sätt.