Ni som lider av psykisk ohälsa, vad arbetar ni med?

Det är skillnad på att:
1. Ha personlig erfarenhet om någonting.
2. Ha professionell kunskap om någonting.

Om du har personlig erfarenhet av t ex bipolaritet, så är det just det du har: Du har erfarenhet av att du har bipolär sjukdom. Du har inte objektiv kunskap om det. Det kan vara någonting positivt (eller negativt) i ditt kommande yrke - det beror på hur du förvaltar det.

Bli socionom om du vill - men bara om/när du är helt "färdig" med dig själv. Jag har en kompis som vill läsa till socionom. Hon har bl a social fobi. Hon tror att hon kan använda utbildningen som självterapi... Hon läser nu in behörighet på komvux, och det går sådär. Själv är jag snart färdig socinom och jag skulle inte orka med utbildningen/kommande yrket om jag hade "aktiva" saker i bagaget. Jag tycker inte det är juste mot kommande klienter/brukare!

Ibland undrar jag om jag oxå har social fobi.
Hur visar det sig på er?

Jag tycker inte om att prata med andra människor. Mår jag dåligt vill jag inte prata med nån.
Jag hatar att ringa och ringer aldrig. Iof går jag knappt ut heller.

När jag är "bra" är jag tvärtom, då pratar jag med vem som, har lätt att öppna mig för nya människor osv osv. 

Ja. Bipolär 2,5 (rapid cycling)

Jag har det jobbigt med min livshistoria, har sökt hjälp för de flesta saker man kan söka hjälp för och känner igen mig i din historia, ts. Jag läser dock till socionom, och visst är det påfrestande, men på ett sätt även viktigt att få in den sortens livserfarenhet i professionen, OM man klarar av att göra det.

Jag märker under mina studier att många som läser programmet verkligen skulle behöva ett annat perspektiv, det professionella förhållningssättet är allt för ofta kontraproduktivt och ofta kan man verkligen ifrågasätta hur pass mycket professionell kunskap som verkligen framkommer eller når ut till studenterna. Ofta föreligger en risk att människor går igenom en akademisk utbildning, lär sig lagstiftningen, men ändå använder sin ursprungliga förförståelse i beslutsfattandet när de senare börjar jobba.

Det är ett problem.

För mig har det varit både givande och extremt, EXTREMT, påfrestande att gå detta program. Inte p.g.a mina egna begränsningar, utan för att det är en hård motvind att höra ens framtida kollegor och även vissa lärare - med sina egna teorier - vara så ute och cykla när det gäller analys av sina klienter - och idéer om hur man ska hjälpa dem. Jag blir ofta ordentligt bestört.

Det är faktiskt mycket lättare med sociala kontakter eftersom jag på jobbet inte är jag utan just sjuksköterska. Man iklär sig en roll (inkl en uniform) och mitt jobb är ju att ta kontakter för någon annans räkning. Jag kan tex själv inte ringa ett samtal som handlar om mig själv utan att i flera dagar ha extrem ångest över det, bli kallsvettig och knapp göra mig förstådd, men i mitt yrke så ringer jag dagligen ca 10 samtal utan att tveka (för det mesta)Däremot är jag osocial på jobbet. Jag hatar fika/matraster för då är jag ju mer privat. Alla berättar om sig själva och det vill inte jag.... Går heller aldrig på gemensamma fester och liknande. Men i stressiga situationer så är det givetvis svårt. Men då finns det nödhjälp att ta till i form av små vita piller som jag alltid har lättåtkomliga.

Här är en som gav upp att vara just socionom och satsade på mitt drömyrke istället...vilket jag är glad för då socionom inte var min grej. Men det kan definitivt vara din grej!
Sen det där med att bli "färdig" med sig själv...Jag har också tänkt att jag ska bli det innan jag börjar jobba med nåt på riktigt..Har jobbat hårt med mig själv då jag varit mkt illa däran...och nu inser jag att "färdig"...det blir jag kanske aldrig. Om jag ska sikta på det kan jag lika gärna bli pensionär på en gång...Men, jag tror att det där med yrkesgrejen  för mig har varit en del i arbetet med mig själv, att se att jag klarar av saker, att  våga ta/få en plats istället. Jag skulle inte kunna bli "mer färdig" om jag inte hade jobbat med den delen också.. Det kan ju självklar skilja sig åt för alla men så var det för mig... Sen om man jobbar med människor är det ju självklart viktigt att kunna skilja på egna och andras behov, Är man dock uppmärksam på det och inte mår allt för dåligt av påfrestningarna så tror jag att man kan vara en fantastisk socionom med "saker i bagaget". Jag tror inte att jag var helt kass i yrket, var Jag som inte stod ut och inte mådde bra! Jag orkade inte med att känna så mycket ansvar för människors välbefinnande. Men med rätt arbetsplats, arbetsledare, kollegor, handledning, etc så går det nog att lära sig att sätta rimliga gränser för sig själv. 

Jag är bipolär typ 2, har haft depressioner sedan barnsben samt social fobi. Självskadebeteende i tonåren, utsatt för misshandel och våldtäkt mm. Jag valde att läsa till socionom och det har varit min terapi. Ångrar det inte för en sekund. Har aldrig haft några problem att separera mig från mitt arbete, tvärtom. Jag har kunskaper som gör att jag når fram bättre än vissa av kollegorna, de får förtroende för mig för de märker att jag förstår trots att jag inte berättar om min bakgrund. Jag vet hur jag ska hantera dessa människor.

Socialt arbete är tufft i början för alla eftersom man bryr sig FÖR mycket i början, men efter ett 1år kände jag att jag hade en balans. Jag bryr mig lagom mycket. Kan bli ledsen för klientens skull men sen går jag hem och lever mitt liv. Jag har så fullt upp med att hjälpa andra att jag inte ens fokuserar på mina egna problem mer.

Jag har arbetat inom barnomsorgen, men är egentligen utbildad inom IT.
Jag har en egen firma som ligger vilande, men arbetar egentligen inte alls just nu, mer än genom att hålla rent i hemmet, utan försörjs av min make.
Till sommaren hoppas jag att kunna börja så smått med att utveckla gården vi bor på till något som kan inbringa en liten inkomst.
Jag har förstått att vikten av ett lungt liv med betydligt lägre växel än omgivningen har, är nödvändigt för mig. Jag behöver tidvis stimulans, men det blir väldigt lätt för mycket. Har försökt arbeta ideellt med röda korset efter jag gick in i det stora blå för några år sedan, men det gick inte alls. Jag klarar inte av att folk behöver mig och mitt engagemang på det viset.

Det går att leva såhär.
Men jag är orolig för min pension.
Brukar trösta mig med att jag kanske inte lever då i alla fall.

Jag har någon form av depressions- och ångestproblematik, eventuellt cyklotomi.

Ta kontakt med handikapp/funktionalitets koordinator vid universitetet innan du börjar för att se vilken hjälp du har rätt till. Jag har t.ex. haft anpassad studiegång pga depessioner. Jag är utbildad genusvetare men pluggar nu till Sjukskötska. Det enda sättet att veta om du klarar av att studera är att testa!

men guuu de låter exakt som jag, speciellt de där med övergångsstället... ofta så känns de som alla uppmärksammar en,i affären osv.då blir jag jätte osäker och undrar varför jag sticker ut så?

Nej det brukar jag också få höra de få gånger jag faktiskt berättat. De anar inte vilken enorm påfrestning det är. Fast det är ju just det som är ett av problemen när man har social fobi, att man alltid måste passa in och inte "göra bort sig". JAg är en mästare att läsa av personer och situationer, jag kan samarbeta med i princip alla, men den enorma psykiska press som jag utstår kan ju ingen någonsin förstå.