Min 8 åriga dotter är kär i en flicka.

När jag var 6 år var jag förälskad i en tjej i samma klass som mig. Och visst, förälskelse i den åldern är inte samma sak om när man är vuxen. Men jag berättade det åt min mamma, och hon sa just något i stil med "ni kan väl vara vänner?". Det fick mig att tro att jag inte kunde bara kär i tjejer. Speciellt då jag ett år senare var kär i en kille, men då uppmuntrades det att vi skulle kalla varandra flick/pojkvän och vi var "såååå gulliga". Jag är bisexuell fortfarande.

Minns du inte hur det var i den åldern? Det var faktiskt skillnad på att vara kär och vilja vara kompis, även om man kanske bara vågade krama den man var kär i och inte mer...

Jag tycker det är bäst att låta flickan göra som hon själv vill. Ifall det blir olycklig kärlek är det sånt man får ta. Det uppstår mellan pojkar och flickor också. Och mobbning tycker jag aldrig man ska räkna med. Har man förtroende för ens skola om man tror att ovanliga situationer automatiskt leder till mobbning?

Varför är det gulligt när pojkar och flickor frågar chans på varandra eller leker bröllop, men när det gäller två av samma kön så ska man försöka sakta ner det och ifrågasätta?

Jag vet inte om tjejen jag var kär i som sexåring hade varit kär i mig tillbaka. Tror hon är hetero, men kanske hade jag inte behövt ifrågasätta min sexualitet så mycket i högstadiet om jag hade fått bekräftat för mig som liten att tjejer kan vara kära i tjejer.