Vad händer tiden efter samsovning?

vår dotter är snart 1,5 år och om 3 månader födds ett syskon.
 och jag tänker låta henne sova i vår säng så länge det funkar och hon vill, de nätter hon sovit i sin säng har jag haft jätte svårt och sova, saknar henne fasten hon är i samma rum.

och hon kommer att sova inne oss oss så länge hon äter välling  på natten. vi har ingen panik och lära henne sova i eget rum den dagen kommer så småningom.  

Vår tvååring vill ibland somna i sin egen säng och det får hon så klart men ibland bär vi in henne till oss när hon somnat eftersom det känns så tomt utan henne ;).

Mina första två barn samsov med oss och det var jättemysigt och de gillade det verkligen. Jag tyckte att det kändes som det mest naturliga och helt ohumant att förvänta sig att de små liven skulle sova alldeles ensama när allt de ville var att vara nära sin trygghet (oss)
Från 3 år ungefär så försökte vi periodvis systematiskt att få dom att sova i sina egna sängar i sina egna rum
Vi prova alla möjliga metoder och rutiner och oräkneliga är de timmar, kvällar och nätter jag suttit eller legat i deras rum och sängar. Det var helt jäkla omöjligt att få dom att acceptera det, de skulle bara somna hos oss som de var vana vid. De var kanske runt10-11innan de funka ordenligt och fortfarande när de var upp till 13 tog de chansen ibland och sov inne hos mig om andra halvan av sängen var tom.

Mitt sista lilla sladdis barn totalvägrar att sova hos oss, han kommer inte till ro men somnar (och har alltid gjort) så fint så fint i sin egen säng och sover hela nätterna. Jag kan sakna det där gosiga varma mysiga men gode gud så skönt det är ändå med en unge som somnar själv på nån minut och kan somna om själv i sin säng på natten och att vi har vår säng och vår natt i fred.

Underbara föräldrar!

Hej! Härligt att höra allas berättelser:) vi sover med våra barn som är 1 o 4 år gamla. Alla sover som stockar o det känns bara så rätt:) stora killen ska väl snart få en säng på sitt rum så får vi se vad han vill! Har en känsla av att jag själv kanske har den största seperationsångesten;) vi har med breddat vår säng så den är 3 m bred så vi har gott om plats! Tror ju på mkt trygghet o närhet i massor ger trygga barn:)

Mannen har ett barn sen innan å hon samsov till sjuårsåldern då mannen aktivt började jobba för att hon skulle sova i egen säng. Detta då hon snurrar som en virvelvind, det är fötter och armar över allt och hon har ganska hårda sparkar. Detta passade inte så bra när vi skulle få dit en bebis. Det tog sin lilla tid, mannen gjorde så att han följde med in å sov i hennes säng. Nu är hon nio å sover jättebra i sin säng. Sonen började nattas i egen säng vid ett årsåldern men kommer in på natten å sover med oss. Dock har han kommit senare å senare, nu är det vid 5 tiden å han brukar gå upp vid 06:30 ;) så vi ger det ett tag till så sover han nog hela natten. Vi har aldrig nekat honom att sova i vår säng å när han e sjuk eller det är nått annat så får han sova med oss :)

i samsover med sonen fem år och dottern två år. Sonens säng står klar men just nu är han väldigt mörkrädd så dit flyttar han när han känner sig klar för det. Det händer att maken sover i bäddsoffan en natt då och då när han sovit dåligt ett tag för att sonen snurrar så. Han jobbar väldigt mycket och börjar vid fyra på morgonen så ibland behöver han sova ikapp. Vi har ordnat så att sängen är 240 cm bred och barnen får flytta från oss i sin egen takt. Min gissning är att dottern kommer att vilja ha egen säng när storebror flyttar till egen säng eftersom hon i allt är självständigare och tidigare. Jag komer nog att vara den som har svårast att vänja mig med att sova utan barnen när den dagen kommer. Vi trivs bra med vår lösning men får väldigt mycket kommentarer och även synpunkter som att jag stör barnens sömn genom att inte tvinga dem att sova ensamma och att det hindrar deras utveckling. Jag hänvisar alltid till ny forskning som gjorts och har dessutom begåvats med extremt sociala och självständiga barn så de fungerar  själva som argument för att samsovning är bra tack vare sina personligheter.

Får väl uppdatera här. När jag svarade i tråden sist så samsov vi med våra två äldsta barn som då var 2 respektive 3,5 år. Vi samsov med dem tills den var 5 respektive drygt 6 år......och vi hade även ett tredje barn i sängen under ett år . 

I somras flyttade vi. De äldsta fick var sitt rum och helt odramatiskt flyttade de in där och sover där på nätterna i egna sängar. Äldsta började drömma lite läskigt för ett par veckor sedan så har numera lampa tänd på nätterna och då sover han gott. Yngsta är snart 15 månader och samsover med oss och kommer säkert att samsova med oss länge han också. Praktiskt och mysigt. 

Som sagt mer odramatisk övergång från samsovning till egen säng har jag svårt att tänka mig. Bara att säga godnatt.

Mina två äldsta sov hos mig tills de var runt 8-9 år sen ville de sova i sina rum.
Nu har jag en 7 åring och en 12 åring som alltid sover hos mig när de är här, jag lever ensam och har en stor dubbelsäng så det finns ingen annledning till varför de inte skulle sova hos mig faktiskt, är mysigt att lägga sig och ligga och små prat, läsa lite och sen somna, det är en trevlig avslutning på dagen för oss alla

Med äldsta dottern skulle vi vara så himla präktiga. Hon skulle minsann inte sova hos oss mm.
Som tur väl var så var hon ett enkelt barn, som sov själv utan problem.
Sen kom andra dottern när äldsta var 2 år och 2 månader. Hon hade lite mer vilja om man säger så. Och vi föräldrar hade också lärt oss vad som är viktigt . Hon sov hos oss i perioder, nån månad i egen säng - sen var hon tillbaka hos oss. Lämnade vår säng när hon var 3, men kom varje natt tills hon var 5, sen lite då och då.
Yngsta dottern är 4 år och 4 månader nu och samsover än . Vi följer verkligen minsta motstånds lag . Vi har lärt oss mycket på vägen! Dels att det är mysigt med en liten barnkropp intill en. Dels också att barnen inte blir bortskämda av att sova med sina föräldrar men framförallt att vi gör det som funkar för oss och det vi gillar och det ska alla andra skita i!!! Så gör som ni vill och det som funkar för både er och ert barn! Sömn är så viktigt!

Har ni inga problem med samsovningen så låt det vara. Ungarna vill inte sova med päronen hela livet liksom.

Jadu ts, vi har samsovit i snart 8 år och vår dotter är inte riktigt villig att flytta ut ur vår säng.
Hon gjorde ett uppriktigt försök för två veckor sen, men sen tre dagar tillbaka funkar det inte. Hon kommer inte till ro. Somnar inte utan är vaken för sent för att vakna pigg och glad. Har väl inga problem med att hon sover med oss egentligen, men det börjar bli lite svårt för mig att sova bra numer.

Hoppsan, det var allt en bra gammal tråd