Vad tycker ni? Har man rätt att ångra sig?

Väldigt svår och olycklig situation för alla inblandade. Den visar tydligt hur viktigt det är att handläggningen görs mycket noga och att alla inblandade hålls medvetna om vad en adoption av det här slaget kan innebära.
En tidigare undersökning har visat att socialtjänsten i en del ärenden inte lagt tillräcklig möda på att göra en faderskapsutredning och då kan förstås mycket ställas upp och ner om den biologiska pappan kommer in sent i bilden och har en annan uppfattning än vad mamman har haft.

Jag känner inte till alla detaljer i just det här fallet men det verkar som endast mamman gett sitt samtycke, m a o någon känd pappa har inte funnits med i utredningen. När pappan så kom in i bilden verkar mamman ha ändrat sig. Sent. För sent? Jag tycker det är svårt att ha någon uppfattning om vilken tidsgräns man skulle sätta.

För barnets skull hoppas jag att det nu är hos två motiverade och mogna människor som tar ansvar för det som hänt och för barnets framtid. Ett brott i anknytningen har skett, visst. Men jag är övertygad om att det inte behöver sätta djupa sår hos barnet. Kanske skulle det omvända scenariet vara värre, att barnet inte får komma till "sin" mamma, den mamma som fött barnet och vill vara dess mamma?