Hur funkar det där med kärlek egentligen?

Om man inte tror på kärleken som en metafysisk kraft, utan att går att reducera till ett visst känslotillstånd (vilket jag anser vara den enda rimliga hållningen) så blir begrepp som den riktiga kärleken eller den enda kärleken, rätt meningslösa.

Rent teoretiskt skulle det givetvis kunna vara så att man endast kan realisera kärleksupplevelsen riktigt ordentligt endast en enda gång (men att det är någorlunda slumpmässigt vem objektet för denna kärlek blir), men även om det kanske är så för vissa kan man knappast hävda att detta skulle vara allmänmänskligt.

Att det skulle finnas en enda person som man är predestinerad att älska är rimligen inget mer än en romantiserad önskebild. Och även om det vore så, skulle detta i så fall vara ett faktum som ligger utanför vår förmåga att ha kunskap om.