Min största skräck var snitt så jag har inte så positiva upplevelser tyvärr...
Jag har fött storebror vaginalt och det var en fantastisk upplevelse Oskar slutade att växa i v.32 och jag fick gå på täta kontroller (de är enäggs) ingen hade då sagt till mig hur förlossningen skulle bli, inte mer än att det är en riskgraviditet och risken/chansen för ks finns alltid. På TUL i v. 36+3 hade han inte växt nånting från v.32 så då beslutades det om snitt 2 dgr senare (36+5) för dom visste inte om han skulle fixa en vaginal förlossning, han var TV2 och låg i säte så det kunde ju vara lite kämpigt.
Samma dag som snittet planerades (36+3) fick jag träffa en narkosläkare som berättade hur det skulle gå till, jag jag hade sån ångest då att jag inte visst vart jag skulle bli av. Egentligen skulle jag bli inlagd dagen efter men jag vägrade, ville sova hemma innan snittet så jag inte skulle stirras upp av sjukhusmiljön yttligare. Jag fick ringa till KK på kvällen för att höra efter vilken i ordningen jag skulle bli ( i Lund har de bara planerade snitt på fm, 3 st), jag skulle bli nr. 3 och fick veta att jag skulle vara där kl. 8. Jag hade fått hem desucutan för att tv'ätta mig innan jag kom dit. När vi kom dit fick vi sätta på oss "sjukhuskläder" och jag fick kateter, sen blev allt försenat och jag fick gå omkring sådär i flera timmar. När det väl var min tur och vi skulle gå igenom slussen till operationssalen låste det sig helt för mig, jag kunde inte röra mig, inte lyfta fötterna, jag blev helt paralyserad och panikslagen, det värsta jag någonsin varit med om. Sköterskor och annat folk fick knuffa in mig och sätta mig på sängen för att få en spinal lagd. Det var inte det lättaste att kuta med ryggen med en gigantisk mage. Efter 30 minuter lyckades dom, jag satt bara och hoppaade och skrek, musklerna i min kropp ballade ur helt, så dom fick ge mig lugnande. När spinalen väl var lagd gick allt på ett kick. Edvin kom strax innan 12, 2600g och Oskar kom två inuter senare med 1952g. Jag fick se båda barnen, medans de togs om hand syddes jag och rullades till uppvaket. Där fick jag ligga i två timmar medans pappan var med barnen. De kom till neo och sondades direkt pga "oskars litenhet" som det stod i journalen. När jag kom ditrullandes i sängen var de mätta och påklädda, jag kände mig så utanför, jag behövdes ju inte... Det var jättejobbigt. Sen fick jag ligga på "eftervården" ensam, pappan fick inte ligga kvar och barnen var flera våningar iväg på neo. Det var hemskt. Vid minsta signal från dom små skulle jag masa mig upp ur sängen natten igenom och gå bort till dom, självklart ville jag det, men att bara resa sig upp och gå dit tog säkert 20 minuter.
Vi stannade kvar på neo i 5 dagar, jag hade ganska ont men slutade helt med smärtstillande efter 1 dygn.
Att snittet i sig var så jobbigt berodde på min oerhörda rädsla. Bara tanken på att nån ska in och karva i min kropp, sticka mig med nålar och sen bara tejpa ihop mig igen gör mig svag. Sen var det också oerhört jobbigt att ingen tog min rädsla på allvar. Varje gång hos läkaren/bm när jag berättade om hur fruktansvärt rädd jag var sa dom -det klarar du, man klarar med än man tror. -Det ska du inte tänka på nu. Eller -Du måste tänka på barnen. Självklart tänkte jag på barnen, men nån måste tänka på mig också! Sen blev jag av någon/några läkare lovad att jag skulle få lugnande om jag inte pallade, för att av nästa avfärdas helt med -Det förstår du väl att du inte kan få, det skadar ju barnen. (Nu fick jag ju som tur var det ändå för dom märkte att det inte gick). Slutligen var det ju ändå tur att det blev snitt, med tanke på att oskar var så liten samt att han låg i säte och hade navelsträngen två varv runt halsen, så risken hade ju varit akutsnitt för honom ändå även om jag fött Edvin vaginalt.
Jag tror alldeles säkert att du får en positiv upplevelse av ditt snitt om du får det beviljat. Du verkar ha en helt annan inställning än mig Får man fråga varför du inte vill föda vaginalt?