Jag skulle behöva lite kloka råd, helst ikväll...

Jag är lite engagerad i trådar både här och bland IVF-arna, jag har en fot i båda processer så att säga. 

Kortfattat är situationen såhär: Jag och min man påbörjade föräldrautbildningen i måndags och står i kö hos BV och BFA. Vår dröm är att adoptera från Kenya. Samtidigt har vi gjort två IVF-försök, varav det senaste slutade i ett missfall i v.5. Vi har bestämt oss sen innan att det tredje försöket som vi påbörjade dagen efter föräldrautbildningen (alltså igår) blir det absolut sista.

Nu till "problemet": Både jag och maken hade världens ångest efter att ha varit på första passet på föräldrautbildningen i måndags. Det kändes så rätt när vi var där, självklart att vi skulle adoptera liksom. På något sätt kände vi att om jag skulle bli gravid på detta sista IVF-försök att vi skulle sörja att förlora det barn vi fantiserat om att vi kommer adoptera. 

Igår när jag skulle ta första sprutan satt vi fortfarande och pratade om hur vi egentligen skulle göra, båda kände att vi inte var helt hundra på att vi verkligen ville genomföra ett IVF till. Men till slut bestämde vi oss för att köra på och nu ska jag att ta andra sprutan ikväll. MEN det känns fortfarande inte helt rätt, och jag skäms för att jag tänker så - många skulle säkert tycka att jag är otacksam och inte uppskattar att vi faktiskt har möjlighet att gör landstingsfinansierade IVF alls.

Nu försöker jag att tänka såhär: Jag tror att en anledning till att både jag och min man tvekar kanske egentligen är att vi är rädda för att behöva gå igenom samma känslor som vi gjorde vid det senaste misslyckade försöket. Och skulle vi bli gravida nu så kommer vi båda SJÄLVKLART att bli överlyckliga - och adoption som alternativ skulle ju finnas kvar för syskon längre fram. 

Vad ska jag göra? Jag vill följa mitt hjärta, men jag har svårt att avgöra vad som är magkänsla och vad som är rädsla just nu. Går det ens att avbryta när man börjat spruta?