Jag skulle behöva lite kloka råd, helst ikväll...

Min spontana tanke är att det är rätt lång väg kvar innan ni är framme vid adoptionen. Det är utbildningen, sedan utredning, och så kanske väntan på att få skicka ansökan (även om kanske kenya inte har nån lång väntan så tar det ändå ett tag att samla papper). Din tvekan inför ännu ett IVF kan mycket väl handla om tvekan inför ännu en besvikelse och sorgperiod. Att satsa ork och energi för att hamna nere i den där mörka gropen det innebär att uppleva ett missfall till. Men om det skulle gå bra, så skulle ni bli föräldrar snabbare den vägen än via adoption. Är vägen till barn viktigare än att det blir ett barn? Det är så många frågor i både hjärta och hjärna under den här processen så man bli knäpp. Jag vet ju inte hur gamla ni är heller. Hur mycket tid ni har på er innan ni närmar er gränsen för att få adoptera, eller försöka med IVF. Det kan ju vara bra att tänka igenom ordentligt så att det inte är stundens ingivelse att avbryta nu, men känns det helt rätt så följ hjärtat. Kan vara bra att veta att adoptionsvägen kan vara tuff och snårig den också.

Lite svamliga tankar från en annan längtande.

Avbryta ivf-försöket är nog inga problem. Men kanske bra att rådgöra med sjukhuset om hur du ska gå tillväga.