Jag skulle behöva lite kloka råd, helst ikväll...

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig nåt men din situation liknar min (för 1,5 år sen) så mycket att jag är tvungen att berätta. För 1,5 år sen bestämde vi oss för att nästa IVF var vår sista och samtidigt bokade vi oss in på föräldrautbildningen. Jag hade fått mer än nog av alla behandlingar (det blev totalt 4 äggplock och 6 återföreningar) och hade ingen tro på att det skulle någonsin fungera för oss. Vi var dock tvungna att gör en sista behandling innan vi kunde stänga det kapitlet bakom oss. Jag läste på väldigt mycket om adoption och vi bestämde oss för Kenya, jag hann till och med packa våra resväskor, hyra ut lägenheten och fixa med jobben... i huvudet förståss. IVF-en gjorde vi och det positiva beskedet fick vi samma vecka som vi höll på med föräldrautbildningen. Vi var glada men mest oroliga dock (och egentligen helt säkra att jag skulle få missfall). Graviditeten var psykiskt mycket svår och jag hade svårt att njuta av den pga rädsla (jag hade goda grunder för min rädsla, kromosomavvikelser i familjen som gjorde chanserna på ett levande barn inte så stora). Vi var helt bestämda att nästa barn skulle komma från Kenya.
Bara nån vecka efter förlossningen hade jag glömt den jobbiga förlossningen, fruktansvärda graviditeten och alla jobbiga IVF-åren. Jag bara FATTAR inte hur det gick till för att jag VET att detta var otroligt jobbigt alltihop men jag kan bara inte minnas det och vill bara börja med IVF-karusellen igen!
Som jag säger, inte mycket hjälp från mig men var bara tvungen att berätta min historia efter som de är så lika.
Vår son är bara 6 mån nu men det tog 6 år att få honom i famnen så jag räknar med att vi börjar med IVF snart. Jag har verkligen inte gett upp drömmen om Kenya och lägger pengar åt sidan varje månad för att ha råd på att åka dit, jag tror nämligen att efter första IVF-en kommer jag att komma ihåg hur jobbigt detta var och börjar fundera på Kenya igen.
Lycka till med det du bestämmer dig för :)