Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?
Ta detta på rätt sätt vill inte skapa nån osämja här... Visst ska man fundera både fram och tillbaka innan man adopterar, det är ett stort beslut. Men så som du resonerar men framför allt uttrycker dig tycker jag inte att du (just nu) är lämplig som adoptivförälder... Hur kan du sitta och säga att vi adoptivbarn är andrahandsval och i nästa andetag säga att du och din man funderar på att adoptera? Jag förstår faktiskt inte riktigt. Jag är adopterad själv och tar nästan illa vid mig när jag läser dina resonemang. Som du berättar har ni många "Skräck" exempel i er närhet så jag kan förstå att ni kan känna en viss "oro" inför ett eventuellt adoptivbarn. Men snälla försök att se detta från mitt perspektiv. ALLA vi adopterade mår inte dåligt tro det eller ej! Jag har aldrig känt så som du beskriver! Min familj är tajtare än de flesta familjer. Min mamma och jag är bästa vänner jag VET att man inte kan älska någon mer än jag älskar min familj (det är därför jag tar illa vid mig)! Man ska aldrig sticka under stolen att adoptivbarn kan behöva mer stöd och mer kärlek än biologiska barn och nej alla adoptionshistorier är inte solskens historier det är jag väl medveten om! Men jag har nog mått bättre och lyckats bättre i livet än många av mina icke adopterade vänner. Jag är inte deprimerad, aldrig provat droger, drack för första gången när jag var 19 år, inga prickar i registret och är snart färdigutbildad läkare. Och jag vet att jag inte är den enda som det gått bra för i livet, jag har många adopterade vänner.
Som du säger kan man ju aldrig veta vare sig man adopterar eller inte om det kommer att bli som man tänkt sig. Vet en familj som precis som ni hade 3 underbara ungar, de skaffade ett 4e barn (biologisk) som visade sig ha Downs syndrom. Så man kan ju aldrig veta. Tycker snarare att ni ska omformulera er fråga till Skulle vi kunna ta till oss, älska och stötta ett adopterat barn med eller utan bagage till 110% i dagsläget?
För vem vet, i slutändan kanske det är er äldsta icke adopterade som blir deprimerad i tonåren?
Och det där uttrycken "egna" och "adopterade"... Om du adopterar ett barn har du tänkt att fortsätta kalla de andra 3 för dina "egna"? För JA, då hade jag också mått dåligt och känt mig otroligt oviktig!
Vad gäller statistik måste du inse VAD det är man jämför med. Jag är väl medveten om att dessa siffror inte stämmer men för att göra det enklare att förklara... 100 adopterade barn varav 5 får "psykiska problem" i tonåren det är 5%. 100 biologiska barn varav 1 får psykiska problem det är 1%. Förhållandet mellan adopterade och biologiska visar att adopterade är "överrepresenterade" 5 gånger så mycket! Men det betyder INTE att majoriteten av alla adopterade får psykiska besvär utan "endast" 5% vilket är en ganska liten siffra.
Men jag förstår lite av vad du menar, det där med att man inte ska märka ord och kanske inte ta det så blodallvarligt! Vet inte vad du har för erfarenhet av adoption själv? (Och detta är ingen dömande fråga, bara en fråga!) Men jag kan säga att jag själv som adopterad,får utstå så mycket fördomar som dessa att man blir så trött påt ibland! Särskilt när majoriteten av oss inte känner igen oss i detta! Det enda jag kan anklaga mina föräldrar för är att de älskat mig ovillkorligt.... Tror det är därför så många går in i försvarsställning!