Min svärfar tar över
Hej, jag och min man har varit tillsammans i 12 år. För 6 år sedan fick vi vårt första barn och för 3 år sedan vårt andra. Min svärfar har sedan jag träffade honom första gången visat att han inte är intresserad av att lära känna mig eller att han inte bryr sig om mina åsikter. Han bor i en annan stad men vill gärna komma och hälsa på och leka med sina barnbarn. Han kommer varannan till varje månad och sover oftast över en natt eller två hos oss. Vi har som föräldrar några regler och rutiner som vi försöker hålla på för att barnen ska kunna känna sig trygga. Vi försöker att äta och sova ungefär samma tider varje dag och missar vi någon gång en mattid med för mycket märks det ju självklart på barnens humör. Vi har bestämt att vi inte har några leksaker vid matbordet eftersom fokus blir på lek och inte att äta och prata med familjen. Vi har med övriga mor och farföräldrar pratat om att det är roligare att komma och hälsa på och att leka, läsa och vara med barnen än att de måste ha med sig en massa presenter och leksaker. Mina föräldrar och min svärmor hör alltid av sig och frågar om de hittat något de vill ge barnen och frågar vad vi tycker. De håller inte alltid med oss i allt men ifrågasätter aldrig oss inför barnen och ställer sig alltid på vår sida.
Svärfar har däremot något slags guldkort som gör att han inte behöver ta någon som helst hänsyn till något. Han är envis och den långsintaste människan jag träffat. Han har inga egna vänner att umgås med då så fort någon tycker annorlunda är den personen automatiskt dum i huvudet och stryks ur hans liv. Han är fortfarande arg på svärmor som lämnade honom för över 30 år sedan och när vi gifte oss för några år sedan hotade han att inte komma om hennes "nya" man blev bjuden. De nya mannen stannade således hemma och min man fick inte ha sin styvfar som han växt upp med på sitt bröllop. Eftersom skillsmässan med all säkerhet var galet jobbig lever min man med ständigt dåligt samvete för hur ensam hans far är.
I helgen var svärfar på besök med sedvanligt 10 paket till vardera av barnen och 5 minuter före vi ska äta ger han barnen glass för att de vill ha det. När jag säger nej struntar han i mig och barnen blir förvirrade och hamnar i kläm. Vi har ytterligare minst 10 konflikter där svärfar struntar i vad jag och min man säger. Vid nästa morgons frukost låter svärfar barnen ha sina leksaker fast vi har en regel om att vi inte leker vid bordet och inte en matbit går ner. Jag är naturligtvis irriterad och tjatar på att barnen ska äta och inte leka och när jag tillslut säger att jag tar bort grejerna tills vi ätit upp tappar jag en legogrej i golvet och kaoset är ett faktum. Jag ber äldsta sonen om ursäkt att jag haft sönder legot men säger att jag lovar att laga det. 3 gånger säger jag att det är mitt fel att legot gick i bitar och att jag ska laga det, sen lägger jag till att jag vill att han ska förstå att det inte hade hänt om vi gjort som vi kommit överens om. Otroligt onödigt, jag vet! Jag tappade totalt kontrollen. Svärfar flyger upp och svär åt mig, skriker att allt varit ett helvette ända sedan han kommit och att han åker hem. Han rusar ner i vårt sovrum och väcker min man. Efter 30 minuter kommer de upp och jag har lugnat barnen som fortfarande inte fått i sig någon frukost och vår äldsta säger till sin farfar att det inte var mammas fel. Jag säger att jag går eftersom jag ändå ska åka till jobbet några timmar så att inte svärfar behöver ge sig iväg. Han börjar skälla på mig om att jag inte ska lasta barnen för mina fel och jag svarar lugnt att jag inte tänker diskutera detta med honom just nu och särskilt inte inför barnen. Sen går jag.
Min man är förkrossad när jag kommit hem och svärfar har åkt. Han har nu inte ätit eller sovit bra sen det hände och det är inte troligt att svärfar kommer komma tillbaka. Han gör sig osams med människor på livstid och har berättat för maken att han tycker att jag uppfostrar barnen fel och även om min man säger sig stå bakom våra regler tror inte hans pappa på honom utan tycker att jag rent ut sagt är en kärring. Efter att ha blivit överkörd, inte lyssna på, inte blivit tagen på allvar i 12 års tid är min gräns nådd. Jag förstår inte varför farfar ska kunna bete sig hur som helst, ta över vårt hem när han kommer, strunta i våra regler eller önskemål kring barnen.
Vad ska jag göra? Hur ska jag tackla detta? Hur ska jag få min man på min sida? Borde inte jag och barnen vara viktigast? Hur mycket ska jag behöva ta?