Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Ja, det var en stark faktor till att det blev så svårt att fortsätta. Det fanns ånger, men den var så kortvarig och kändes inte som den kom från hjärtat. Han hade för lätt för att skaka sv sig händelsen och traska på som att livet går vidare typ, alla män (kvinnor) som gjort en sådan sak fungerar så klart inte så.
Kram 

Jag förstår dig så väl, det är fruktansvärt att bli invaggad i falsk trygghet bara för att någon annan "ska klara sig undan" och få vad den vill ha till vilket pris som helst. Jag har fått en märkligt mental skada av att råka ut för just det. T ex så fort min man började förklara något om var han varit eller gjort etc etc, så var det första jag tänkte inte att acceptera utan genast gick "larmet" och jag började intensivt försöka se syftet med att han sagt det på just det sättet som han sa, och på vilket sätt han skulle kunna lura mig med just den förklaringen - vad han egentligen hade i baktanken. Det är hemskt att man har skapat sig en sådan försvarsmekanism som faktiskt kommer av en förväntan att folk vill en illa och vill skydda sig på ens egen bekostnad. Måste bearbeta bort detta...!

Är faktiskt i efterhand chockad över att människor fungerar som de gör och inte bryter en relation ärligt när de vill något annat i livet (det gör otroligt ont, men f-n så mycket mer skonsamt för nära och omgivningen än ljug och bedrägeri...), måhända är jag "för god för denna världen" i min inställning men det är så jag är och valt att vara, tänker fortsätta med det - och får väl leta reda på likasinnade istället. 

Ja, man måste ju se det för vad det verkligen är - det är ju inte psykopater(?) , som sitter och tänker att nu riktar vi in oss på denna person (läs vi i tråden), och ställer till ett helvete för den, det ska bli kul. Det är ju människor som inte vågar bryta upp relationer och inte är starka nog att vara ärliga och rakryggade (om ryggrad överhuvudtaget finns...) mot de som de en gång byggt tillit och närhet med. Tänk (läkning) att det finns starka och svaga personer i detta med otrohet. Vilken sida tror ni att ni hör hemma på, darlings...?

Kram och trevlig helg till er alla underbara starka som fortsätter kämpa. I´m on your side!

!/TS

Nej, nu säger du något väldigt intressant. För jag upplever också ett förfall i respekten mot andra nu i vuxen ålder. Sköt dig själv och strunta i andra genomsyrar mycket av det generella tänket. Egen tid och Bara som exempel på kärlek och omtanke och hur det beskrevs förr: Jag minns någon artikel i Svenskan, där man pratade om "for better for worse" tänk bland 40-talister. Det var kvinnor och män som blivit bundna till sin partner och fått ge upp mycket av sina egna behov för att sköta och vårda (för att slippa att de lämnades in på hem, typ). Det måste vara äkta kärlek, omtanke och plikttrogenhet, den som liknar den man ger sina barn, villkorslöst. Min egen farfars bror skötte sin fru i tjugo år hemma(!) efter en olycka. Klagade aldrig och konstaterade bara en enda gång för en vän att det var riktigt tufft. Det klart det finns andra sätt att visa sin omtanke och kärlek, men jag bara menar att när det väl gäller, när man är helt utlämnad - det är då man verkligen vet vad som finns emellan två personer. Det är som att man är omedveten om hur mycket man har att vinna på att vårda nära relationer, en dag behöver man en riktig vän...

Kram från eftertänksam TS... 

Nu blev jag lite förvirrad..=),  "Ulfsas" kommenterar "Kämpe", men sedan vet jag inte var jag kan läsa "Anonym" som "Mallan1987" tillrättavisar, vad säger han/hon...? Kanske längre tillbaka i tråden...eller.

Enlighten me, please.
Kram/TS 

Ok, tack för att ni "städade" i tråden:). Ja där ser man, otrohet engagerar på alla möjliga vis. Hur har ni det idag mina kära vänner? Någon som har något positivt eller eländigt de vill älta lite ...?

Jag hoppas ni kan få känna att ni har ro i själen allt oftare. Någon som vill dela med sig av några bra läkande tips.
Låt oss inspireras - använd er fantasi, ingen dömer er i den frågan ...!

Kram

 

Det är de som inte förstår att livet inte är svart eller vitt som ger dig skuldkänslor för att du inte lämnar honom. Det finns en personlig orsak till att du är kvar, kanske vet du inte precis vilka alla små faktorer är som håller dig kvar, men de är viktiga på ett eller annat sätt. Det han gjort var inte tillräckligt för att du skulle känna motivation nog att gå. Det räcker så - det är ditt personliga beslut och det råder bara du över. Försök att göra vad du kan för att må bra i relationen som den ser ut nu. Jag vet vad du går igenom - har ju för tusan gått igenom det själv.

Stor kram!
/TS 

Det är så mycket jag känner igen i det senaste som skrivits. Först och främst sexet. Det finns visst någon vetenskap runt att vid kriser så ökar sexlusten (för att det ofta dör folk vid stora kriser, tänk world trade center, tsumnamin etc) befolkningen får inte dö ut...=). Tror kroppen att det är riktig kris runt om så blir man mer "på".
Så, om det var det eller något annat vet jag inte men - vi fullkomligt kastade oss på varandra i ett par veckor efter avslöjandet, i chock över all "förödelse" och allt destruktivt det drog med sig i vår vardag. Sedan kom tveksamheten från min man hur han ville ha det - det låg som en generell lätt dimma över allt vi hade en lång tid - och från min sida också tillsammans med "sjuklig" vaksamhet och svartsjuka som en följd (har inte känt sådana känslor under hela mitt liv förrän nu, så det hade att göra med den extrema situationen). Tveksamheten från min mans sida angående relationen, fattar jag idag handlade om allt bredvid-pysslande, porrsurf/kontakter som han skulle hålla reda på plus lite annat obehagligt beräknande, medan han samtidigt skulle övertyga sin fru om hur han jobbade för äktenskapet. Att han undvek FR, med motiveringen att han inte kände sig redo(?), var ju förstås för att han bar på så mycket osanningar som var svåra att hålla koll på. 

Exakt så  förvandlades jag, och ville inte alls vara denna person som kontrollerade och spionerade för att skydda mig från att bli sårad igen. Skadan av av ett bottenlöst svek får konsekvenser i ens grundpersonlighet. 

Jag tror att alla (kan ju bara gå till mig själv ...) som drabbats av att ens partner svikit med otrohet känner sig kluvna i hur de ska göra. Det är stora beslut som ska tas (även att stanna kvar är ett stort beslut...) , inte minst när barn är involverade och drabbas av hur de vuxna väljer att agera. Det finns inte rätt eller fel, varje fall är personligt och har en unik bakgrund, ingen helt lik den andra. Det klart att man som utomstående tänker, man va f-n så får man ju inte behandla någon som litar på en, varför väljer du inte någon "snäll" man. Det är sant - det är inte rätt och schysst på något sätt.  Men väl så jobbigt att höra att man borde göra något annat än det man tänkt. "att man inte fattar sitt värde".

Men som Anonym(jag) påpekade det finns också en märklig trygghet i att veta hur "dansen går" i relationen även om den går knackigt med den partner man har, tiden efter otroheten. Väljer man ny partner måste intuitionen vara bensäker och man måste kunna avslöja om detta är en person som "klarar av" att vara otrogen eller inte. Det är inte lätt, men visst - när man möter vissa män ibland kan man tänka att;  "den där som han verkar funka - han lär väl ändå vara ett säkert pålitligt kort". Men det finns sannerligen inga garantier - folk kan förändras.

Förhoppningsvis tar den ev förändringen så lång tid ändå - att de - när det väl sker -  är för gamla för att orka springa efter andra kvinnor:)