Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Sju år, var det "hela vägen" under den tiden? Berättade han självmant, eller blev han avslöjad? Jag skulle aldrig ha fått veta om vad min man höll på med och de möten de haft, men en "schysst" äkta hälft såg till att det blev annorlunda. Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att ha varit "lycklig av en lögn" efter allt känslomässigt skit man tvingats igenom p g a att han skulle "testa lite vad han ville i livet". Känner du att du skulle kunna göra samma sak som han gjorde mot dig? 

Ok, det här var några dejter, andra mer romantiska än andra med några samlag här och där på olika platser. Det som sårade mig mest var hur han ljög och höll inne med sanningar och inte hade några problem med att be om barnpassning när han skulle träffa den andra kvinnan. Han var även på platser som utan tvivel var "vår familjs" med henne, det gör ondast, jag känner smärtan fortfarande. Och minns att precis när jag fick reda på det gjorde det fysiskt ont i bröstet i över en vecka. Var det hjärtesorg tro...? 

Ja, jag gick i terapi för chocken 2 gånger i veckan, för att kunna börja jobba igen. Som pricken över i började den äkta hälften terrorisera mig och andra i familjen med mail och telefonsamtal, för att riktigt få markera hur hatisk han var mot min man. Om han kunde få honom att må lite mer sämre av att vi utsattes för lite hämndaktioner, så var det tydligen bra. Jag minns hur hela huvudet liksom var "överinformerat" och jag bara satt och stirrade i flera timmar i golvet utan att känna att jag borde resa mig (chockreaktion).

stor kram förresten, fast du borde ha fått den när hjärtat gick sönder, jag minns att i den stunden jag fick reda på allt - hoppades jag att allt ont i världen skulle få min man på kornet. Eller att han och den äkta hälften skulle ryka ihop och slå ihjäl varann. 
Det gick över - nu hoppas jag att smärtan ska klinga av och dämpas mer och mer. 

Hej "lojalitet", kram till dig också(!). jag tycker det är skönt att höra hur lojaliteten bara "försvinner" för det var precis så jag kände. varför ska jag ge respekt, men så tänker jag samtidigt - det kanske skulle vara mysigt att ha lite romantik och kram med någon annan fin man, men sex med någon annan, det vet jag inte om det får mig att må bättre...jag var den trogna typen, spärren finns fortfarande lite kvar på det planet ror jag.

Ja, skönt att du säger. Har "dejtat" lite på oskyldigt vis på luncher, men undrar fortfarande hur jag skulle känna efter att ha varit med någon annan -(det var ju inget jag skulle ha strävat efter själv), antingen känner man sig levande, fri och att man minsann gör som man vill eller så får man mer ångest, för att man egentligen gick emot sina grundläggande värderingar för hur man gör och inte gör. Vad vet jag...

Jag tror det är rätt väg, inga martyrer mår bra. Att göra det som får en att må bra, det behöver kanske inte vara likvärdigt med det den otrogne mannen hittat på. Att träffa någon man tycker om och ha en bra relation med en man mår bra av kan vara bra nog, sex är inte nödvändigtvis svaret på att hämnas otrohet.

 

Nej, det är du banne mig inte(!). Bort med dåligt samvete.  
Det du känner med honom i "må bra"-termer är bara en liten procent av det som motsvarar hur du kände när du blev sviken. Kanske tycker han det skulle vara trevligt att ses över lite champagne t om, det är inget otroget i det heller. 

Kram o go natt

Mallan har helt rätt, det är mycket svagt (vad det än beror på hos honom) att göra så när ni just bildat familj. Enormt. Det var ju nu du behövde hans stöd, inte sån´t här(!). Och om du dessutom känner att du gjort vad du kunnat, vilket jag är säker på att du har. Fokusera på din fina baby och försök att inte tänka på det som oroar dig.

 

Jag måste återkomma till detta, för det är viktigt att få må bra och läka. Jag har ju förstått att vissa i sin förtvivlan och sorg "hämnas" genom att raskt gå ut och göra samma sak, dvs ha sex med någon annan, men om man lyckas hålla sig lite lugn (vilket inte är lätt) och låta tankarna skingras, så tror jag man plötsligt vet exakt vad man behöver. Det är inte säkert att det är helt socialt accepterat och allt det där ..., men - det kanske är enda vägen för att må bra. Alla har sina egna vägar. En gemensam strävan för alla som blivit djupt svikna av sin partner, tror jag ändå är läkning, inte förlåtelse ("vissa saker går inte att förlåta", som min terapeut sa) men att släppa taget, få ro i själen och förhoppningsvis nå harmoni till slut, för ens egen skull.

De tankarna gjorde att jag kom på något idag - jag har några mycket nära tjejvänner som jag har väldigt roligt med, om jag väljer att försöka läka genom att bygga en fin relation med en annan trevlig man utan att vara "hela vägen-otrogen" (om det nu känns bättre så...?), så borde jag kunna ha samma regler för hur "mysigt" det får vara med honom, som med tjejvännerna, dvs rött vin, kramar och förtrogna samtal i levande ljus (en av tjejerna är dessutom massör, så vi ger varann lite nackmassage då och då). Det borde ju vara rätt upplyftande upplevelser(?) och hjälpa en att få ny livskraft, tror ni inte...? Jag tror jag skulle kunna leva med det i samvetet.

(om inte annat visar det hur skadad och avtrubbad jag blivit av min mans snedsprång....:)