Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Kontentan i den här tråden verkar vara att det är bättre att lämna, trådstartens namn till trots

Nähä, nu dags för lite positivitet härinne.

Här går det strålande framåt..tänker mindre och mindre på snedstegen och våra samtal har utvecklats hela tiden. Den första tiden var vi ju bara ledsna, medan vi numera jobbar mer på anledningarna och ser orsaken till vad som hände. Känns även som vi har tillräcklig stor tillit till varandra nu att prata med varandra om vi skulle närma oss den problematiken igen.

Det är allt eller inget här. Antingen satsas allt på att det ska bli bra eller så blir vi kompisar istället. Inget halvdant joxande.
Krävs mycket av oss båda och stor respekt i hur vi väljer att uttrycka oss. Från min del krävs att jag låter bli att skrika elakheter de ggr jag blir arg..för sånt orsakar bara bråk. Vill jag svära över honom så kan jag använda en kompis till det istället så känns det lite bättre. Ta det genom ett filter först.

Lycka till alla medmänniskor härute och hoppas ni också har bra dagar emellanåt

Fest. Övertramp. Missförstånd. Och efterföljande gråt, bråk och så småningom ganska sansade, men tunga samtal.

Det tar bort alla gråzoner med "det kanske vore lite si, kanske okej med lite så" från min sida. Det finns bara en gräns och om han inte kan visa nu och för alltid att den respekteras så räcker det.

Kan det vara vettigt att ta en umgängespaus sinsemellan?

den enda tröst e att tjejen inte svarade på om dom skulle mysa. det e jag tacksam för, så vitt jag vet så dejtar hon, o jag tror inte hennes kille heller skulle uppskatta om min man skiver så till henne... skitsamma jag vet att han e respektlös o konstigt nog så älskar jag han för den han e. mina hormoner e lite upp o ne nu när jag e gravid o jag vet att jag inte e så snäll mot han heller alltid, mitt humör går ut över honom... kanske e mitt fel att han söker sig till andra då? jag vet inte

Härifrån kommer också lite positivism. Vi mår nog bättre än på riktigt länge. Betydligt bättre än innan otroheten helt klart. Sen är det så klart saker som skaver till då och då, men det fanns ju andra saker som inte var bra innan så sett till helheten tror jag både jag och maken mår bättre som individer nu vilket också gör att vi fungerar mycket bättre som par.

Vi kommunicerar bättre med varandra nu. Vi har ett bättre sexliv. Vi har otroligt kul ihop och planerar många gemensamma projekt och resor. Men vi är också båda noga med att vårda våra egna "särarter", så vi har mer kvalitativ egentid också. Man kan nog säga att vi är bättre på att ta tillvara på tiden vi har både tillsammans och var för sig.

Denbou: I vårt fall var vi (gäller oss båda) inte  nöjda i förhållandet innan otroheten, men vi nådde inte fram till varandra. Vi var för trötta av vad livet ställt oss inför och vi orkade inte bygga upp vare sig oss själva eller relationen just då. När allt sen ställdes på sin spets insåg vi att vi inte var klara med varandra. Vi kände att vi var skyldiga varandra (och vår dotter) att i alla fall göra ett sista RIKTIGT försök att hitta varandra igen och börja bygga upp vårt liv som vi skulle vilja leva det. Vi hade ingen aning om om det skulle gå eller inte. Första året vacklade vi också båda både en och två gånger. I början drog jag ett större lass och kämpade mer, men efter ett tag blev det tvärt om och nu när det snart gått två år står vi starkare än någonsin.

Är helt säker på att vi båda mått bra på varsitt håll om vi gått isär också, men jag skulle nog känt att jag svikit både mig själv, vår dotter och vår son (i himlen) om jag inte svalt min något sargade stolthet och försökt precis allt. Vad som än händer i framtiden kommer vi att bära det med oss.

I morse sa jag orden jag tänkt så länge, trots att de smärtade så oerhört..... "Det här går bara inte längre...."

Först tystnad, sedan höll han bara med och sa: "Nej, det gör det inte.."

Hur går det själv....? Kommer ni vidare på något sätt, eller har ni "paus" i allt just nu?

Bad day. Det känns som att han är igång och sexchattar med andra igen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, det är en magkänsla. Flummigt, jag vet.

Orkar inte riktigt hålla på att snoka i mail, historik och mobil. Han är nog väldigt duktig på att radera om det är något efter allt som hänt. Och konfrontera honom är ingen idé, han skulle aldrig erkänna. Det som möjligen skulle hända är att han ber mig lägga ner diskussionen för att det inte finns grund för min känsla denna gången...
Jag såg bara ett meddelande på FB härom dagen. En ung tjej som jag inte vet hur han känner men det verkar vara en leverantör. Hon skrev bara "har mailat dig... " Det behöver ju inte betyda ett skvatt. Men varför skriver man så då, om hon mailat honom på jobbet så lär han väl läsa mailet eller?
Han har väl en annan adress som hon vill att han ska gå in på. Ja, ni hör ju min misstänksamhet

Fan vad han har fördärvat mig och vår relation. 

Bra.
Det är positivt att klara att leva som man gjorde innan