Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

...funderar på vad du skrev, du "tog dig mod och tog reda på allt".... Hur gör man då? Visste du någon som kunde berätta för dig om din man eller? Även om jag tror saker om min, så vet jag ju inte hur jag ska få veta om det är sant..

Jag tror att det kan vara ett bra sätt, då vet iaf alla medverkande hur läget ligger till. De som inte menar något illa kanske har vett att hålla sig undan och inte strö salt i såren.

Kanske. Jag känner mig iaf som att jag blottar mig för hans vänner. Att jag verkar sotis och kontrollerande.

Lite som  min man... han tycker att allt redan är utagerat, klart, färdigt och passerat... Hans inställning är att det inte går att ändra det som hänt, alltså ser vi framåt... så djävla lätt för honom att säga, det är ju inte han som blivit bedragen och sviken...

Misstänker honom ofta, frågar, känner mig dum när jag inser hur galet jag tänker... men jag är skadad och ännu inte läkt... gör mig själv mer illa än jag behöver (när mina galna ideer sätter i gång och rulla...)....
Vet inte om det kommer att gå över eller om min sjukliga misstänksamhet kommer vara det som sätter spiken i kistan för oss... kan nog inte leva med att gå omkring och tro: "han har gjort detta mot mig en gång, så kan det likaväl hända en gång till..." Kommer jag inte över de tankarna är vårt liv tillsammans för alltid slut...

...tankarna på hämnd har jag heller inte kunnat förtränga helt... jag vill (egentligen inte) göra samma sak mot honom som han gjorde mot mig... "öga för öga och tand för tand"

Hämnd känns inte aktuellt faktiskt. Jag vill bara kunna släppa oron och den totala panikreaktionen när han blir kramig med någon vän(inna).

Jag kanske också passar in här, vet inte riktigt.....
Gift, tre barn, känt varandra i 22 år, träffades unga (ingen av oss har något allvarligt förhållande bakom oss). Har haft våra kriser under åren men ingen så allvarlig som denna gången då maken varit på konferens med sitt nya jobb och kommer hem därifrån som en annan person (iofs inte konstigt då han varit deprimerad i många år och det var mycket  jobb med självkänsla/självförtroende  på kursen han var på).. Jag blev misstänksam och snokade i hans FB och mycket riktigt har han blivit lite förälskad i en av ledarna på kursen, tog kontakt med henne efter ett tag och de har haft mycket SMS-kontakt (enl räkningen... inget han berättat för mig självmant) och chattat men jag har bara läst det första de chattade om för sen var han smart nog att radera....

Vi har pratat om det och han vet inte vad han vill - säger bestämt att han inte planerat ett nytt liv med denna kvinna och att de inte ens träffats IRL efter kursen (och där hände inget, enl chatten jag läste så tog de kontakt efter nån vecka och de refererar åtminstone inte där till några tidigare kärleksmöten).... Nu väntar FR om några veckor (tyvärr lång väntetid) och vi lever ju som i något sorts vacum..... Han vet att jag läst chatten och han har sedan dess låtit mig läsa både chatt och SMS men jag vet ju att han raderat innan för att jag inte skulle råka läsa något.... Han påstår att de pratar mycket om sitt stora gemensamma intresse men som sagt då hade han ju inte behövt radera SMS.....

Jag har tydligt sagt till honom att jag vill kämpa för oss en sista gång, vill kunna säga till barnen med gott samvete att vi verkligen försökte... Samtidigt vill jag ju inte tvinga honom att stanna - hellre att han är lycklig nån annanstans än olycklig med mig... (han har mått otroligt dåligt en längre tid) Känner att han måste ju vilja satsa på oss men frågan är hur länge jag står ut med att vänta på att han ska bestämma sig... Han har  själv sagt att det är nån sorts euforisk känsla som hänger ihop med att att äntligen mår bra och han trivs jättebra på nya jobbet och hoppas att det "ska gå över"   - alltså känslan av att vilja vara någon annanstans.... inte att han trivs på jobbet...

Så egentligen vet jag inte om jag platsar här hos er, har ju för det första inte fått klart från maken om han väljer att försöka igen och för det andra har jag ju inte fått någon (sexuell) otrohet bekräftad....   

Det där med telefonen och datorn stämmer ju under den tiden som jag vet att deras SMS/chatt kontakt pågick men nu är inte telefonen låst längre (ny telefon) och han det är inte lika mycket SMSande som då.... Han går och lägger sig samtidigt som jag till skillnad från under den tiden... Han är iofs mer aktiv med motion osv men det har med nya jobbet att göra....

Jag håller inte helt med, jag har ju både varit otrogen i et ttidigare förhållande och sen nu blivit utsatt. För mig var det tusen ggr värre att bedra än att bli bedragen. Att leva med den skulden, det samvetet och den skammen var fruktansvärt och har tagit lång tid att bearbeta och komma över och förlåta.
Jag tror det är viktigt att komma ihåg det när man försöker få sin relation att fungera...att den som ljugit och bedragit inte heller mår bra och att båda måste vara lite varsamma med vad man säger...så tex den som bedragit orkar stanna kvar trots att skuldkänslorna är enorma.

Jag resonerar så här...som bedragen behöver man bara acceptera det som hänt, sörja, och fortsätta älska sin partner och försöka jobba på att hitta tillit och jobba på de bakomliggande orsakerna. Den som bedrog måste göra allt det plus förlåta sig själv...och som de flesta fungerar så är man själv den hårdaste domaren..

Så lite så.tror den vetskapen har hjälpt mig och min man en hel del.
Kram