Inlägg från: Anonym (levavidare) |Visa alla inlägg
  • Anonym (levavidare)

    Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

    Hej vänner, jag som startade denna tråd, för att jag trodde på att kärleken är stark och att allt går om man vill, det tror jag fortfarande. Jag tror också att många av er har goda förutsättningar att lyckas. Men - och jag menar detta från hjärtat, plåga inte er själva genom att tro att man måste stanna för samvete för vad barnen ska känna och så vidare. Det är inte så. Jag har tyvärr själv kommit till insikt om att det jag trodde var mitt problem, en affär - i själva verket var en lögnhärva som kunde spåras flera år tillbaka (visste inte ens att jag kunde knäcka koder i datorn - är så oteknisk annars...). En observant sanningsfrände har också hjälpt mig att få hela sanningen om min man. Han var tyvärr långt ifrån den jag trott han var.  Efter att ha fått information som var så smärtsam som den nu var - så var det inte jag som gav mig - utan min själ och när själen bestämt sig - då agerar man utan skuld, skam och ånger eller ångest. Jag är fri. Men jag vill gärna vara med och värna om den viktiga kämparandan som jag hade så jag är kvar.

    Love you all, ni är bäst - kämpa så mycket ni kan - men känn efter när själen säger att nu är det dags ...nu måste du ge upp.

  • Anonym (levavidare)
    Simben skrev 2012-08-12 23:24:37 följande:
    Det låter inget bra..lider med dig samtidigt som jag är glad för din skull att du nu äntligen känner frid över beslutet och att du vet att du gör det rätta...massa kramar till dig!! ditt låter nästan lite likt mitt, här är inte heller bara nån affär utan lögner och otrohet under hela vårt liv tillsammans, först mental otrohet och sen fysisk och massa lögner, i mitt fall då i nästan 8 år så kanske inte lika länge som för er.....jag önskar dig all lycka till i framtiden nu och sköt om dig och barnen!!! Stor kram från mig
    Hur mår du, vännen? Jag upptäckte att jag mått väldigt dåligt och sedan fick jag en glimt av hur det är att vara "jag" och utan ständigt malande oro och ångest över vad som kanske hände bakom min rygg. Det var för attraktivt och jag kunde inte stå emot den känslan.

    Tack och stor kram!! 
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Jag med) skrev 2012-08-13 08:48:36 följande:
    Vad säger man... trist, synd, ledsen... allt låter för litet och blekt... självklart vänds hela ens liv upp och ner när man utsätts för en sådan här sak.. inser man sedan att det är så mycket "värre" än man först trodde, så faller man ju ännu mera...

    Jag hoppas ändå att du kommit i frid med ditt beslut... vad händer praktiskt nu då? Hade ni redan flyttat isär? vad säger din man/exman? Det som är mest otäckt i alla sådan här fall, är ju att någon som man trodde att man kände infrån och ut, plötsligt visar sig vara en helt annan person... jag hade så djävla svårt för det.. visste plötsligt inte vem jag delat halva mitt liv med... vem var egentligen pappan till mina barn??
    Ja ni anar inte, men det är också möjligheten att göra bättre, detta kan jag inte behålla. Jag bara försöker smälta all information jag har fått nu i flera dagar via mail. Det är otäckt. Jag har levt med någon i nästan 20 år som är mycket duktig på att imitera känslor och spela ut dem där det behövs, men han har ett kallt inre (det är inte något jag bara säger för att jag är bedrövad). 

    Kram TS 
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Kämpe) skrev 2012-08-13 11:31:33 följande:
    Beklagar verkligen, samtidigt som jag blir lite stolt. Vad skönt det är att komma till ett beslut som man vet är alldeles rätt och känna det genom hela kroppen!
    Tack, fast egentligen så var det något att fira, för nu känner jag hur det är att vara mig utan all oro, ångst och misstro som jag klängde omkring i. Känner en märklig sinnesfrid och ro och har bett att han ska lämna mig helt ifred och leta nytt hem till sig. Precis, det kan inte bli på något annat sätt, det jag fick reda på om min man var långt långt utanför ramarna för vad man någonsin skulle kunna ta till sig och försöka jobba med för att få tillbaka tilliten. Han behöver professionell hjälp (kanske mot sin mytomani också...). Kände hela tiden att något var undanhållit från mig, jag kunde bara inte sätta fingret på det, det var ren intuition. 
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Jag med) skrev 2012-08-13 11:48:18 följande:
    Jag förstår precis.... mitt ex var nästan likadan... inte förrän han konfronterades med fakta så sade han sanningen... det var aldrig så att han ljög, nä, han sa bara inget alls... precis som om jag inte frågade så behövde han heller inte säga något?! Inte fan frågar man om ens man är otrogen om man inte ens misstänker något? Inte frågar man sin man om han träffar ens vänninna på sidan om, om man inte har en aning?? Det är läskigt.. man får liskom omvärdera allt man trott på... i mitt fall var det den "andra" som snällt berättade allt för mig, den dagen hon själv blev dumpad av min man.... fan livet är inte alltid kul :(

    Men, hur pratar ni nu? Hur ska ni lösa allt praktiskt? Har ni sagt något till barnen? (Ja, jag är lite orolig för dig... kan inte låta bli att bry mig om, vet ju precis vilket helvete du går igenom... IGEN....)
    Gullig du är, jag är så glad att tråden blev just som jag hoppats i stort sett - ett forum för omtanke. Ja, man måste nog ta det stegvis, det praktiska.  Vi har lite planer som ligger i loppet sedan tidigare (om vi inte skulle ha klarat detta med relationen). Bara att "kasta ut " någon, tar enormt med energi känslomässigt, så som sagt en sak i taget Man behöver inte göra som "alla andra" heller i sådana här situationer, varannan vecka osv, det går att tänka ut lite olika lösningar som båda är bekväma med.
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Jag med) skrev 2012-08-15 13:00:43 följande:
    Så känner jag med... hur "naiv" och upp i det blå har jag varit egentligen?? Gäller inte det som jag är uppfostrad till längre, nämligen att man talar sanning och står för det man gjort? Att man ska kunna lita på folk (speceillt den man är gift med kanske....)?? Min exman sade mig ett par sanningens ord, "du är alldeles för naiv, världen funkar inte som du tror. Du kommera att bli lurad för alltid om du inte ser upp... ", "du skulle veta hur alla andra egentligen funkar... "vakna upp ur din rosa drömvärld"...

    Men va fan... är det så det är?? Att man alltid ska utgå ifrån att alla ljuger och försöker sko sig själv jämt.. att alla är egoister som bara vill något för egen vinning? Att man inte kan lita eller tro på någon... en sådan värld vill inte jag leva i :(
    Precis så känner jag(!!!), jag är uppfostrad i ett tryggt hem på landet, där tillit inte ens ifrågasattes. Det var verkligen for better for worse, om någon blev sjuk i åratal t ex ja då ställde frun/mannen upp och orkade man inte fanns någon snäll granne som kände empati och omtanke. Jag är så otroligt chockad över att jag inte fick leva så, men det är väl som både min och din respektive sa, att "du kommer att råka illa ut om du tror gott om alla, det funkar inte så omkring dig " typ, fast jag tror inte på det(!!), jag tror jag har valt fel sällskap - nu får jag börja leta efter en schyst, trygg, trogen och snäll man (det kommer att ta tid, för så här kräsen inställning har jag aldrig haft)

    Kram kram vänner - tror på ert kämpande - been there ...!!
  • Anonym (levavidare)
    glad i livet skrev 2012-08-15 19:27:27 följande:
    Här har det också gått nästan två månader, och det känns faktiskt jättebra. Jag har turen att ha en partner som dels skäms över det som hänt och dels bearbetat det hela och faktiskt funderat över varför det hände...så vi kan undvika att göra om samma misstag. För min trygghet så har han försäkrat mig om att det inte händer igen, och jag är tillräckligt naiv att tro på honom. Så just nu är läget att vi jobbar på framtiden och pratar en del om varför det hände. Jag hoppas att fasen då vi pratar om VAD som hände är över för den fasen var bara jobbig..
    Detta gör mig hoppfull för dig och er andra ...=). Tror att skillnaden mellan många av era historier är att ni hade en "normal" relation från början som drabbades av ett (eller flera) felsteg. Min respektive har med största sannolikhet ett svårt sexberoendeproblem, en följd av en annan psykisk åkomma, som det är svårt att upptäcka om man inte levt i många år med honom. Det är skillnad - så låt er inte "skrämmas" av att jag var tvungen att ge mig  Jag får komma över det, förstår att han 100% säkert kommer att fortsätta vara otrogen och skada omgivningen, så det finns ingen återvändo. Men väl en framtid...=)

    Kram kära vänner :)
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (levavidare) skrev 2012-08-16 09:39:08 följande:
    Detta gör mig hoppfull för dig och er andra ...=). Tror att skillnaden mellan många av era historier är att ni hade en "normal" relation från början som drabbades av ett (eller flera) felsteg. Min respektive har med största sannolikhet ett svårt sexberoendeproblem, en följd av en annan psykisk åkomma, som det är svårt att upptäcka om man inte levt i många år med honom. Det är skillnad - så låt er inte "skrämmas" av att jag var tvungen att ge mig  Jag får komma över det, förstår att han 100% säkert kommer att fortsätta vara otrogen och skada omgivningen, så det finns ingen återvändo. Men väl en framtid...=)

    Kram kära vänner :)
    ...skrev fel ser jag "sexmissbruksproblem" skulle det vara.
  • Anonym (levavidare)
    Anonym skrev 2012-08-16 10:02:55 följande:
    Jag har varit otrogen mot min sambo och han gjorde slut för en vecka sen. Är helt knäckt och jag har sökt hjälp hos en psykolog (för jag gör saker som jag ej vill). Och jag har kanske borderline säger dom, vilket förklarar varför jag haft problem i livet utan att förstå varför.

    Min sambo är också knäckt vilket jag förstår och han säger att han vet inte hur lång eller kort tid han behöver för kontemplation om han skall kunna förlåta mig. Även att jag har hela livet framför mig, samt Om det Eventuellt kan bli oss i framtiden. Just nu är vi 42 mil ifrån varandra och vi pratar inte ens, förutom ett långt sms han skickade och skrev det där.

    Hur förlät ni? Hur gick ni till väga? Hur lång tid var ni ifrån varandra? Jag är rädd att han skall släppa mig och försöka glömma mig om jag bor hos mina föräldrar 42 mil bort nu efter denna plötsliga separation då jag skall utreda om jag har borderline för att få den medicin och terapi jag behöver ;'(
    Tacksam för svar!
    Främst av allt - lägg ALLA smärtsamma detaljer på bordet framför honom(!), på vinst och förlust för dig - det är enda chansen. Om det visar sig att du ljugit om hemskheter du gjort under "läkningstiden" för er relation är du illa ute om du vill ha honom kvar. Öppna alla datorer och telefoner, fria dem från koder - låt dem ligga öppet - har du inget att dölja, finns ingen anledning att låsa och göra otillgängligt. Var överdrivet noggrann med att berätta  t ex om du blivit sen. Ja, det var vad jag skulle ha velat vara med om. Då skulle det kanske ha gått....

     
  • Anonym (levavidare)
    Mallan1987 skrev 2012-08-16 14:04:57 följande:
    Fick en rejäl tankeställare av ditt inlägg levavidare. Även om min man försöker och kämpar släpper han ALDRIG sin telefon, har den med sig t om in på toaletten och den är kodlåst :( jag kan koden men har ingen chans att kolla mobilen NÅGONSIN det retar mig!
    Nej, samma här - min man hade två telefoner som alltid var låsta - han skyllde på att det var en massa jobbgrejjer, konfidentiella saker, så att om han tappade dem eller blev av med dem så kunde de inte vara okodade...?!
    intressant att jag hittade e-dejting kontakter från bara en tid tillbaka i hans dator sedan ...hm... kan telefonnummer från tjejkontakter på dessa sidor kaaaanske finnas i telefonerna....? Patetiskt. kolla den när han sover, eller har han den i tryggt förvar under kudden eller...?

    Nej, det kommer alltid att sluta för honom, han vill han två världar - en trygg med barn och en annan - med lite vad han själv "plockade i korgen". Nu har han bara kvar den senare.

    Kram/M 
Svar på tråden Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann