Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Intressant, detta med det sexuella missbruket (min man sa att jag var lite naiv och inte fattat att "alla" män höll på som han dvs hade sexchat med webcamporrbrudar, regelbunden telefonsex och en massa märkliga mailerbjudanden från porrsiter ja plus en riktig kvinna också då som grädde på moset, varför snåla med "drogerna" (naiv jag, säkert, inte längre i alla fall...). Kan tillägga att jag inte är någon som klagar på "huvudvärk" när lampan släckts heller (om någon började tro lite så...=).

Bara lite tankar - ska nog prata med någon klinik för sådana här "porrproblem" bara för att förstå på riktigt vem som inte är "normal" och försöker normalisera ett stört beteende .... 

Hur yttrade sig ditt missbruk, om någon "kommit på dig"  vad hade de upptäckt och funderat över...? Försökte du "mörka" och normalisera?
Kram 

Ja, det är så sant, för det första måste man förstå att  alla relationer är unika. Jag är väldigt glad att höra att det hoppfulla "beenthere" skriver. Och jag tror också att om det finns en äkta vilja hos båda, att inte en redan är på väg bort mentalt i och med otroheten, så kan det visst gå - självklart. Det kan faktiskt vara en "dum" engångsföreteelse och att den som varit otrogen verkligen inte kan fatta själv hur han kunde vara så  j-a dum att han  äventyrade hela relationen och familjen fast han inte ville egentligen, typ.

Men så finns de de som var som min man - som är den lömska sorten (ursäkta min uppriktighet...) Jag gav det hela ett år därför att de första "sanningarna" i min värld då, bedömdes av mig vara möjliga att leva med. Men så finns ju den där smärtsamma "otrohetssanningen" som spänner över alla lögnare med sidoaffärer - De säger bara det de absolut måste, i syfte att ställa till så lite skada för sig själv (och kanske andra förhoppningsvis...) som bara möjligt. Några erotiska anspelinngar i ett sms kan mycket väl bara var toppen på isberget av årslånga förbindelser av hejdundrande sänggavelsdunkande. Men man hoppas ju så innerligt att de "snälla" versionerna är hela sanningen.

Blev fullkomligt galen av ilska när jag insåg att han trots sina "försök" att reparera och vara hängiven relationen, under hela året ljugit om det viktigaste bitarna för mig och dessutom fortsatt söka nätdejtingkontakter och sexchattat hejvilt. Allt förtroende var borta och bränt som förödelsen efter en skogsbrand. Den som hade en så reko man som gav koder och allt till sin mobil måste gratulera sig själv. Det kan gå bra - och det kan gå åt skogen.

Alla snälla alla fina underbara som hoppas och ber tyst i ert inre om att allt ska bli bra i relationen - medan det sitter någon lömsk äkta man eller sambo och bara utnyttjar den trygga plattform som dessa trofasta själar skapar för dem. Alla som lever i:  "va bra nu kan jag och nyfikna petterniklas fortsätta vår resa - det blev inte värre uppståndelse än så här, ok det kan funka "...- ge dom "en snyting" och be dem gå. Det är den enda vägen när någon inte vet att uppskatta hängivna försök att reparera en relation.
Love you all /TS

Bra sagt "sakta framåt". Känn efter ordentligt och försök tänk er in i om det är värt ansträngningen att hänga kvar och arbeta. Det kan det mycket väl vara, men stanna inte och plåga er själva med någon som utnyttjar och inte är rakryggad nog att berätta ärligt vad den vill. Det är inget brott att inte vilja stanna i en relation - det händer mycket i i ett äktenskap och man kan växta ifrån varandra, sluta trivas och kunna ha trevligt etc, men att bedra och gå bakom ryggen på någon som litar på en, skadar tillräckligt för att det skulle platsa som en paragraf i lagboken.

PS.   Fick en annons om victoriamilan (otrohetsdatingföretaget) i mailen nyligen - vilken idiotidé - man borde gå med bara i syfte att avslöja så många som möjligt. Ringa upp fruar och äkta män när man fått dem "på kroken" (oh förlåt ... är nog lite på hugget idag...)/TS:)

Jag känner så väl igen känslorna, tyckte fortfarande om många sidor hos min man och han har alltid varit attraktiv för mig - ända sedan vi träffades första gången. Tror faktiskt att mitt senaste år innan "sista spiken" var exakt som du känner. Man förstår vad man kämpat för och hur mycket det finns att förlora. Min man sa att han var vilsen och deprimerad, en ålderskris som han inte kunde hantera osv och han försökte hitta den "gamla" känslan. 

Men han hade en annan problematik också i personligeheten som ställde till det ytterligare - och så gick plötsligt inget att reparera längre.

Skulle han komma på andra tankar om du plötsligt gjorde en sken-manöver och "stack"? Sa att du fått nog? Skulle du våga? Jag säger inte att du ska göra det, men tror du att det skulle få honom att "vakna upp"?

/TS        

Hej älskade vänner, vackra, värdefulla kvinnor som förtjänar respekt, hänsyn och att få må bra.

Nu är jag (trådstartaren) tillbaka efter att inte tittat in på ett tag. Men jag lovade att titta till er.

Lång tid har gått för mig nu sedan allt avslöjades 2011 och jag insåg att jag under många år levt med min mans lögner. Det som gjorde att jag "kastade ut honom" och nu lever separerad var att han till slut (efter att jag bänt upp lögnen med kofot) på knä helt knäckt - erkände ett i mina ögon helt och för alltid oförlåtlig handling.

Tro nu inte att det var lätt att "slänga ut" en familjemedlem. Vi har två barn. Men kränkningen var så djup att ingen återvändo fanns. I månader vaknade jag på morgonen och tänkte "vad har du gjort, du har slängt ut barnens pappa, så får man inte göra" Jag svarade tyst mina tankar med: "Du gjorde det inte, han slängde ut sig själv".

Jag har full respekt för er som beslutat er för att fortsätta kämpa i relationen (det var ju i den tanken jag startade tråden) men jag mådde helt enkelt för dåligt med att vada runt i min mans lögner, smygande och värst av allt - att inte kunna sluta surfa och försöka kontakta kvinnor på olika siter.

Stor kram - jag förstår er situation. Det är mycket svårt och känslosamt att bryta en lång relation - men ni är inte ensamma alls om det är det som blir nödvändigt. Och alla svåra känslor i en separation är inte bestående, utan klingar av medan ni läker och blir fria efter allt elände ni utsatts för. //TS

 

Det är ju helt naturligt - ilskan, vreden och besvikelsen, för mig har det varit en lång lång resa från rejäl chock över vad "vår pappa" hållit på med (gick i terapi ett år efter avslöjandet), sedan intensivt hat, ilska och en massa svåra känslor som hade att göra med att han använt min tid (ibland bett mig gå tidigare från jobbet och hämta barn t ex)t ill att ge henne uppmärksamhet. Och dessutom för att försöka framstå som bättre i den situation han var, sa negativa saker om mig (han har erkänt att det ar så han tänkte). Rena osanningar. Egentligen visste han att jag gjorde allt för att hjälpa honom nu när han "mådde så dåligt" som han berättade för mig att han gjorde under detta när det pågick. Falskheten hade inga gränser bara för en sjaskig historia han själv inte brydde sig om sedan. Idag talar han illa om henne istället, vilken meningslös grej....ingen fick ut något bestående bra ur detta.

Det svåraste för mig vara att komma över det som psykologerna pratar om "bonding"(?) en lång relation binder samman och är svår att lösa upp för det finns så många undermedvetna knutar och band som man inte ens vet om själv. Det är smärtsamt. Men rätt som det är känner man att: "ja, men idag är jag ett steg närmare friheten".

Kram ...(!)
 

Det är ju väldigt intressanta frågor Sussi....(!)

1. Det finns nog lika många förklaringar som det finns otrogna män, men generellt tror jag att den skara som är otrogna (alla är ju inte det, eller ens kan ...) är mer riskbenägna, har lägre tolerans för livets motgångar (min man hade en tuff arbetssituation och var trött "på allt" t ex) många män blir så överumplade av ålderskriser etc. Män tittar oftare på porr i smyg än kvinnor (har jag intrycket a i af ) det beror väl på att de dras mer till sexuella "sammanhang" etc mer än de flesta kvinnor. Jag känner ingen tjej som sitter och porrsurfar och de jag känner är väldigt öppna med vad de gör och inte gör. 

2. Feghet, att äta kakan och ha den kvar - pratade nyligen med en man som "höll på" och han sa att han hade jobbat hårt med att bygga upp sin familj det materiella de hade och tyckte om dem alla, men ville ha mer tände på andra.

3. Vill se henne lida, så som jag lidit - inse vad henne omdömeslöshet lett till för känslor hos de som drabbats  - (det var genom-ärligt sagt av mig)
 

Precis, det är det det hänger på. Själv skulle jag i o f aldrig komma på tanken att vara med en gift man med familj som väntar på honom hemma på kvällen i tv-soffan, typ. Jag är ju en vuxen kvinna med förnuft och utvecklad förmåga till empati och någon skulle ju kunna bli ledsen om jag ligger med någons man som frun/sambon kanske tycker om. Logik...

Om en otrogen man/kvinna som bara tänker på sig själv och sina behov - och dessutom beter sig elakt och omdömeslöst mot den otrognes kvinna/man efter relationen är avslutad .... ja det blir ju dubbel kränkning. Vilket sätt(!!) - nej jag förstår när folk blir arga och inte får frid i sinnet efter en sådan behandling. 

Jag har funderat på det där med ursäkt ... har hela tiden tyckt att det inte spelat någon roll om hon försökte säga förlåt eller något. Det sätt som allt skedde på var så oerhört kränkande och omoget hänsynslöst - jag kan inte ens fatta hur man kan förmå sig till det jag vet skedde- så utstuderat. Det är liksom så oförlåtligt. Hon frågade om det hjälpte att ses sa hon i ett sms just efter avslöjandet, men då tyckte jag det kändes som ett hån - att hon ens vågade komma nära mig (som typ någon hade retats i skolan och man skulle ses och säga förlåt). Detta var liksom på en annan nivå...ja ja