Inlägg från: Anonym (levavidare) |Visa alla inlägg
  • Anonym (levavidare)

    Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

    Anonym (Blå pelikan) skrev 2012-08-30 23:45:41 följande:
    Många skriver som om det endast är män som är otrogna, att dessutom spotta ur sig påhitt som att det finns inga män som aldrig skulle kunna vara otrogna är bland det dummaste jag har hört. Med det menar du alltså att alla män är labila kåtbockar som kommer vara otrogna om ni inte har pli på dom?

    Snacka om att vara paranoid för allt som har men män att göra, varför inte slänga ur dig att vi män även är potentiella pedofiler och våldtäcktsmän bara för att vi har en penis mellan benen.

    Tack för den jämnställdheten.

    Trodde det här var en diskussion för att stödja personer som blivit utsatta för otrohet men valt att ge relationen en chans. Inte hitta en grogrund för manshat.

    Alla otrogna män är inte svin och alla otrogna kvinnor är inte horor. Människor felar ibland.

    Det ända jag kan tänka på är vad jag sa till min fru när det kom ut vad hon hade gjort.

    Jag vet inte hur jag ska leva med dig men jag tror inte jag kan leva utan dig. 
    Jag älskar henne fortfarande även om jag inte älskar henne på samma sätt som förr.

    Personligen kommer jag inte springa runt och spionera om hon är otrogen mot mig igen, jag tror och hoppas att hon inte är det men skulle jag ha fel så är jag hellre lyckligt oviss.
    Hej Blå Pelikan,

    Om du är en sådan man du utger dig för att vara - heder till dig...=). Detta ÄR en tråd för att stötta och läka de som faktiskt vill fortsätta i en relation där det förekommit otrohet. Det är precis som du säger, känslorna är tudelade. Man har älskat och känt tillit men fått sig en rejäl "örfil".

    Personligen känner jag män som jag skulle ha väldigt svårt att tro att de skulle klara av att begå ett svek av det mått otrohet innebär, MEN man kan aldrig vara 110% säker. Jag tror det är DET som "Anonym(Besviken)" menar(?). En man som mår bra, är balanserad, ärlig och har ryggrad har förmodligen enormt lång startsträcka till att "falla dit" precis som du antyder, men man får inte glömma att människor är människor. Alla kan drabbas av tung nedstämdhet och livskriser i livet (förklaringar ej ursäkter), eller utsättas av andra för tung press som gör att man faller ur balans och gör märkliga misstag man annarsaldrig skulle ha gjort. Se filmen "En vansinnig förälskelse", om hur en stabil "ryggradsförsedd" mans liv förstörs av en psyksjuk kvinna och hur han till slut drivs att begå brott. Den är intressant ur det perspektivet, hur omständigheter kan förändra en människa.

    Peace and loveHjärta tack för att du tittade in i vär "läketråd".
    /TS
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (glömmer aldrig) skrev 2012-08-31 10:23:25 följande:
    Min man var otrogen mot mig med min bästa väninna sedan barnsben, detta skedde för
    några år sedan och jag går fortfarande och tänker på detta. Valde att stanna och har nu
    börjat undra om jag gjorde rätt i detta beslut.

    Idag så pratar vi aldrig om det som hänt utan allt är som "vanligt" jobb, hem. barn etc.
    Det som är värst är att jag grottat ned mig själv invändigt, utåt så är jag fortfarande den
    roliga, glada öppna person som jag alltid varit.

    Jag har detta året mer och mer börjat ta avstånd från min man, går upp och ned. Tror jag
    sagt jag älskar dig, två gånger detta år. Skickar aldrigt sms eller ringer från jobb mer, hör
    mannen av sig så är jag väldigt kort. Vi pratar aldrig om hur vi känner gentemot varandra,
    vet inte hur jag ska börja plus att mannen är en typisk struts.

    Fattar själv att ett stort steg är att sätta mig ned och prata med honom, tyvärr så vet jag hur det
    kommer att sluta, jag babblar och han "lyssnar" och säger inte mer än flaskhals.

    Min fråga i detta är väl, kan jag ta upp detta med otroheten igen fast med infallsvinkeln att jag
    fortfarande går och grubblar och börjar mer eller mindre att känna mig som en bitter gammal
    kärring                         
    Hej vännen, du måste göra något - kanske ser du inte hela bilden av dig själv bara för att du lever mitt i den, men när jag läser detta så ser jag en kvinna som behöver "börja leva igen". Jag har själv uppmuntrat allt man med sin egen eller andras fantasi kan komma på för att läka och få ett bra liv igen efter otroheten. Själv tog jag steget och "tog resolut för mig av vad jag behövde", men med eftertänksamhet och med tanken att kunna stå för det i framtiden. Du vet bäst själv, vännen. Jag tror du har svaren väldigt tycligt för dig - men modet fattas(?).
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Kämpe) skrev 2012-08-31 10:36:47 följande:
    Ett öppet svar till flera av inläggen ovan..

    Jag hoppas verkligen inte att verkar som att det framstår att bara män är otrogna svin. Det är möjligen än svårare att lita på någon igen när man vet hur lätt det är att "falla dit". När man vet hur lätt det är att göra om sina misstag för att man mår dåligt. Och när man anar att ens partner har samma väl upptrampade stig i samma riktning.

    Tillit är jättesvårt att bygga. Det är svårt att slappna av igen, svårt att inte ställa tusen misstänksamma frågor varje gång man känner knuten i magen. Det är svårt att inte sänka sin partner *varje dag*.
    Nej, ingen kan få för sig att bara män är otrogna - min mans älskarinna var gift och helt samvetslös. En bekant (kvinna) är mitt uppe i en affär med en gift man, kär upp över öronen och hoppas innerligt på att han ska lämna sin fru föe henne (får man gissa vad äkta mannen "lovar" älskarinann för att få fortsätta träffa henne i smyg...) Och ...tyvärr är det ju så att en öppnad dörr som en gång öppnats, om än med motstånd, är svårt att göra oöppnad. En upptrampad stig tar lång tid att låta växa igen. Har man en gång svikit kan jag tänka mig att det går lättare nästa gång. man är "ur balans". Och ja, det var helt omöjligt för mig att känna att jag inte hade alla kort på bordet. man kan inte känna sig trygg i (eventuella) lögner. Misstänker man att saker undanhålls en, blir man aldrig lugn i själen. Jag gjorde vad jag kunde för att avslöja allt - på gott och ont. Men ångrar inget av det. Ärlighet varar längst...

    Kram/TS.
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Läker ej) skrev 2012-08-31 07:27:12 följande:

    Men det där stämmer ju inte. Trådstartaren herself har kommit fram till att hon inte kan leva vidare med den otrogne. /En som trots allt stannat
    Det stämmer att jag var tvungen att bryta av olika personliga orsaker som gjorde det omöjligt att fortsätta. Men efter att noggrant ha följt de bagrundshistorier som trådmedlemmarna delat med sig av, så förstår jag att många av er faktiskt har förutsättningar att faktiskt fortsätta i relationen utan att det brakar ihop.

    Jag tror - om ni tror - och vill hängivet vara med och vara deltagande i era personliga läkeprocesser. Min situation var ohållbar därför att min partner hade djupa personliga problem, vilka jag inte var varse om när jag startade tråden. När jag grävt klart i hans hemlighetsmakerier var jag övertygad om att jag var tvungen att "rädda mig själv". Så enkelt var det. Det har dock inget att göra med den respekt jag känner för er som valt att fortsätta i era respektive relationer. Jag vill bara krama om er och hoppas att ni kommer att kunna må så bra det bara går under omständigheterna.

    Kram och trevlig helg! 

    /TS 
  • Anonym (levavidare)
    Tigerliljaaa skrev 2012-08-31 11:38:33 följande:
    När jag startar min dator tänkte jag skriva ert långt inlägg med hela min historia. Är det ok?

    Kram
    Kör på... (!) det låter som ett läkande agerande:)/TS
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (besviken) skrev 2012-09-01 08:22:41 följande:
    <3 TS. Du är en stark människa! Tack för att du startade tråden!
    Tack "Anonym (besviken)", det värmde - jag tror också du är en mycket stark kvinna. What does not kill you, make you stronger...!  Glöm inte det{#emotions_dlg.flower}Och snart är vi uppe i 20 000 besökare(!), tänk så många intresserade av hur vi jobbar på här. Kan vi inte fira, vänner...=))SkålDet krävs ju nästan champagne...!!!

    Kram/TS
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (VaFanNuDå) skrev 2012-09-02 17:50:56 följande:
    Denna tråden är guld. Ni känner mycket av det jag känner och bara det gör allt lite lättare. Hjärta

    Jag ställer mig en fråga hela tiden innan jag somnar.

    " Stannar jag i detta förhållandet för jag är stark eller för jag är svag?"

    Det känns nästan omöjligt att få svar på den frågan.
    Hello vännen,

    Du stannar för att du är klok - i den bemärkelsen att du inte rusat iväg från allt utan att vända på alla stenar av eftertänksamhet och omsorgsfullt värderande av om relationen är värd att vara kvar i. Låt det ta sin tid, vissa saker går inte att forcera om det ska bli ett reultat man känner sig tillfreds med i slutänden.

    Kram!/TSSolig
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Jag med) skrev 2012-09-04 09:04:18 följande:
    TS: Jag vill bara kolla hur det går för dig.. och hur du mår? Vad gäller praktiskt för er? Har någon flyttat? Mentalt, hur MÅR du?

    Funderar eftersom jag själv var i den situationen att vi separerade efter en massa år tillsammans och barn och hela alltet... vet hur tungt mentalt det är...

    Kram
    Hej,

    Bra fråga, först när jag tog initiativet till att be honom flytta omgående, var jag stark och överfull av inre vrede, över för vad han utsatt mig för (har ju haft ett år på mig att begrunda allt som hänt och samtidigt har historien han haft bara vidgats och utvecklats tills jag faktiskt fattade hela omfattningen och var bara totalt 110% säker at jag inte kunde mer, kropp och själ var rörande överens. Tilliten var störtad. Men visst, jag anade ju vad som skulle komma (mentalt hos mig) nu när vi bor särbo och kallar oss separerarde med den frihet det innebär.

    Vi samarbetar bra eftersom vi alltid satt barnens trygghet högt (trots allt). Han hämtar o lagar middag och vi "uppför oss" , vilket kanske är en unik lösning men den fungerar so far so good. Jag ville ju inte detta egentligen - men vad gör man när det är orkan-motvind fullt av lögner och annat mot ens försök att reparera och hålla samman? Ville ju bara ha min familj - och var enligt min egen rannsakan och samvete hängiven att försöka på alla sätt. Det kommer olika känslor, sorg, vilsenhet och lite ensamhet - men aldrig att skulle ha gjort annorlunda som bröt, han var inte en man som skulle kunna få mig att må bra i framtiden (inte ens i närheten), även när han inte var otrogen(!). Den för mig sanna övertygelsen håller mig stark.
    /TS
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (jag) skrev 2012-09-04 10:30:08 följande:
    Jag har en sån vidrig ångest idag, kan inte få ut min fabricerade bild på dem tillsammans i min hjärna. Hur ska jag hantera det? Det är ju historia..ett år sen de var tillsammans men hur fasiken ska bilden bort?
    Vid såna här tillfällen orkar jag inte, och det är ju bara i mi hjärna det finns. Oavsett om jag stannar eller går finns ju bilden där ändå...
    och som sagt stanna vill jag..
    Ja, samma här men det plågar mig inte som det gjorde förr. Jag tror roten till att kan har så svårt att få bort "bilden" är att man misstänker att det finns "någonting" kvar, att de tänker på varann fortfarande, nåväl. "Mina" var två sargade själar som klängde på varandra för att lappa på dålig självkänsla - bara det får det hela att bli lättare att let go.

    Som tröst och läkning - tänk på det för att bilden kommer - mota inte bort den - till slut "tröttnar" hjärnan och det bleknar. Mina bilder är mer fragmentariska än intensiva nu efter ett år, men OJ vad jag har tänkt - så det har nog ett samband.
    Kram o go natt!
    /TS 
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (jävligt besviken) skrev 2012-09-05 01:25:25 följande:

    Hej!

    Jag har läst stora delar av denna tråd och känner också att jag vill dela med mig. Det här är vääldigt långt men jag behövde verkligen skriva av mig. 

    Jag och min sambo har varit tillsammans i ungefär 10 år (inga barn men är 30+). Första gången jag upptäckte att min sambo höll något hemligt för mig var när vi hade varit tillsammans i ungefär 4 år. Just då hade vi ett distansförhållande under en period eftersom jag jobbade på annan ort. 

    En dag satt vi hemma hos min sambos föräldrar och fikade varpå hans mobil pep till och jag kikade snabbt på skärmen för att sedan lämna över telefonen till min sambo. När man skickar sms kan man ibland se början av en konversation direkt i mobilen. Jag hann snabbt se något om ”ett skickat mail” eller något liknande och att det var från någon tjej som jag inte hört talas om. Genast fick jag en stooor klump i magen. Tidigare har jag aldrig varit misstänksam eller trott att min partner skulle göra något mot mig för han är verkligen världens finaste kille som många klassar som ”svärmorsdröm”. Nåväl, när jag lämnat över telefonen sa han att han var tvungen att gå på toa. Vilket givetvis gjorde mig ännu mer misstänksam. Dagen efter när han var på jobbet gjorde jag något som jag INTE brukar göra, jag kollade hans mail. Tyvärr besannades mina värsta misstankar. Han hade fått ett mail från en kvinna som skrev att han nu var tvungen att välja mellan henne och mig. Jag kunde även läsa hans svar att han ville stanna med mig men var noga med att skriva att hon var en otrooooooooligt fin tjej osv. De hade tydligen haft galet mycket kontakt under en längre period med samtal, sms, chatt halva nätterna. Ungefär som det hade varit innan jag och min sambo blev tillsammans. 

    Jag blev helt knäckt. Jag visste och vet fortfarande inte om de har träffats och haft fysiskt umgänge men det spelade ingen roll. Det kändes som ett stort jävla svek ändå. Min sambo skämdes enormt mycket men var samtidigt knappt villig att prata om det. Han stängde igen och ville inte svara på frågor direkt och jag kände mig dum som frågade. Han förklarade det som att hon ”missuppfattat” allt. YEAH RIGHT! Jag är fan inte född igår. Nåväl. Jag stannade kvar i förhållandet och sa till honom att skriva ett mail till henne om att han aldrig riktigt varit intresserad (eftersom det var det han sa till mig) men i efterhand så skickade han aldrig något mail. Något som gjort mig väldigt besviken. Allt slätas över och vi pratade inte om det så mycket om det.

    För ett år sedan kom den stora smällen. Jag kommer knappt ihåg hur jag avslöjade min sambo för jag blev galet chockad. Jag tror att jag kollade hans internethistorik en dag efter att jag verkligen tyckte att han betett sig underligt när jag dök upp vid hans dator. Han stängde ner en sida lite för snabbt. Det visade sig att det var en slags dejtingsida som han hade varit inne på, med falskt användarnamn och mail.

    Jag konfronterade honom med det när han kommit hem från jobbet och han blev helt tom. Det tog säkert en halvtimme innan han började erkänna lite i alla fall. Efter en del googlingar hittade jag määngder med sidor som han varit medlem på. Bland annat något slags fjortis.com sida som fick mig att må så jävla illa så jag vet inte vad. Tydligen ”höll han på” med sådana chattsidor redan när han hade kontakt med den andra tjejen för flera år sedan och han har till och från chattat och sexchattat och gud vet vad med minst ett 100-tal tjejer under åren efter det första ”avslöjandet”. Han har dessutom använt en riktig bild på sig själv vilket får mig att må skitdåligt. Vilka har sett honom? Någon jag känner? Jag vet ingenting om någon fysisk träff och han förnekar det men återigen känns det nog så illa att han ljugit för mig under alla dessa år. Han har suttit och chattat med tjejer när jag sovit, tränat eller bara helt enkelt gjort något annat. Jag blev så jävla förbannad. Något som bör tilläggas är även att vårt sexliv varit väldigt icke existerande under ett antal år. Det är jag som haft lusten och inte han. Det är jag som försökt drivit någon slags konversation kring hur vi ska göra, förbättra det. Han vägrade gå på samtal och det förstod jag ju nu i efterhand berodde på att han var rädd att bli ”avslöjad”. Så jag har under flera års tid kämpat för ett förhållande med en kille som suttit och chattat med andra tjejer istället för att engagera sig i sitt förhållande. Egentligen blir jag bara förbannat när han säger att han älskar mig och att det är mig han vill vara med. MAN GÖR INTE SÅ MOT NÅGOT MAN ÄLSKAR! Ett enkelt misstag kan jag hantera. MEN ATT KONSTANT BEDRA NÅGON (även om det inte är fysiskt) UNDER SÅ MÅNGA ÅR ÄR INTE OKEJ! Det är INTE okej!

    Som det ser ut idag är jag kvar i förhållandet men har väldigt blandade känslor. Ibland känner jag mig dum i huvudet som är kvar. Men någonstans i mig finns det väl fortfarande något slags hopp och bortsett från det som hänt tycker jag ju om honom så förbaskat mycket. Om än jag inte riktigt älskar honom på samma sätt som förr. För tillfället kan jag inte ens säga ”jag älskar dig” till honom för jag vet inte riktigt vad jag känner.
    Precis som många andra skrivit så litar jag inte på min sambo. Första tiden gick det bättre, då var jag givetvis väldigt ledsen men jag kände ingen oro för att han skulle göra något just då eftersom allt var så pass ”färskt”. Men idag är jag misstänksam för minsta pling i telefon eller när han skriver det minsta lilla på datorn och det är givetvis inte hållbart att känna så i längden.

    En liten bonusgrej som gör mig ännu mer förbannat är att min sambo tydligen även har pratat med tjejer via Wordfeud. Även EFTER avslöjandet hade han skickat ett mail till en Wordfeudtjej som tydligen (enligt honom) haft det väldigt tufft. Hon hade en blogg där hon skrivit om det. Min sambo försvarade sig med att han bara ville vara snäll. Okej. Så han skriver några snälla ord till henne från en mail han vanligtvis inte använder och sedan raderar han mailet. Det gjorde han istället för att bara skriva en kommentar direkt på hennes blogg eller bara skita i att skriva eftersom hans förhållande var i kris. Jag förstår inte VARFÖR han väljer att göra något sådant efter att jag avslöjat honom. Är det mer värt att skriva några ”snälla” ord till henne som bara är någon han spelat Wordfeud med istället för att vårda den egna relationen och förtroendet som han nästan helt förstört?  Det här var dessutom inget som han själv berättat utan jag kollade hans Wordfeud-chatt där hon skrivit och tackat så mycket för hans fina mail. För mig är det INTE okej att läsa ens partners mail, sms m.m. Men med tanke på den situationen jag var i då var jag extremt misstänksam och skäms inte över att jag kollat.


    Åh snälla, du det är så otroligt likt min mans beteende, jag jobbade stenhårt med relationen, var öppen, kreativ, flexibel och tillgänglig you name it. Men jag gjorde för många upptäckter om hans hemliga liv och tyvärr sträckte sig historiken åratal tillbaka, han sexchattade och höll på, nätdejting och hade typ "stödsamtal" för tjejer som "hade det tufft". Samtidigt som han höll masken och sa att han jobbade för relationen, men ack nej - det kändes inte alls. Ja det var både synd om honom och tjejerna...oj oj oj. Jag tror han höll på med allt man kan tänka sig utom att köpa sex (men det vet man ju inte det heller ...). Jag ville så gärna tro på "sanningarna", men misstänksamheten malde och gnagde och tillslut så uppenbarade sig inte bara toppen på isberget utan hela j-la mounteverest och allt smutsigt och hänsynslöst man kan tänka sig. That was the end. Men - vännen ingen örstår dina känslor bättre än jag (tror jag) been there(!)....Kram kram kram/TS
Svar på tråden Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann