Hjälp! Har kärleken DÖTT pga min graviditet och illamående?

Jag är likadan mot min sambo, saknar han hela dagarna men när han kommer hem retar jag ihjäl mig på allt och helst doft, blir arg på mig själv för jag känner mig hemsk mot honom som inte vill mysa och pussas som innan, är nu i vecka 38 och snart är pyret ute och denna hemska subba jag är försvinner. Förstår knappt hur han orkar med mig och mitt humör varit helt fantastisk hela vägen och stöttar

Haha åh vad jag känner igen mig i det som ni alla skriver. Hahahaha.. Ja det är helt normalt att bli sån. Men man nästan hatar sig själv men sen kan man ändå inte rå för det. Haha :) är i vecka 37 och LÄNGTAR tills jag blir mig själv igen för fytti rackarns vilken BITCH jag blivit under graviditeten. Helt sjukt :P

Det kommer ga over! Jag har varit helt forkrossad over hur jag kanner och ar mot mannen men det forsvinner sen! Dock ska man vara beredd ifall det hanger med nagra veckor in i det nya livet ocksa, laste en artikel om det att det ar helt normalt. Man som vuxen manniska resonerar undermedvetet sa att det ar battre att bli sur och irriterad pa en annan vuxen an en liten bebis nar man ar trott och sliten.

Jag tror att många känner som du. Jag har kraftiga humörsvängningar och kan störa mig och bli ledsen på mycket som min sambo gör, men tvivlar inte på att jag fortfarande älskar honom. de vet jag att jag gör. Dock kan jag bli ledsen på mig själv för att jag snäser av honom utan anledning eller blir upprörd för saker jag brukar klara av...

Härligt att höra att det är fler som känner precis som jag.
Är i början av v.11 och har såå lätt att bli irriterad på minsta lilla. Igår gnällde jag på att han tuggade tuggummi för högt, sedan att han andades för högt när han låg när mig i soffan. Flyttad på mig demonstrativt längre och längre bort.
Sitter här på jobbet nu och saknar honom hur mycket som helst och vet mitt hjärta brinner för honom. Men shit vilken bitch man är nu.
Tycker så synd om honom och ber nästan alltid om ursäkt varje gång jag gnäller på honom, han har all förståelse  och tycker jag ber om ursäkt för mycket.
Ja jäklar, dessa hormoner alltså. Jag HOPPAS att jag blir lite bättre snart, annars kommer han väl bli totalt idiot på mig under dessa.. hmm.. 28 veckor som är kvar!  

Men NÄR går det över? Jag är precis så irriterad också, "irritations-dimma" var ett ett jättebra ord. Jag vill inte vara så arg hela tiden och mår verkligen dåligt över det. Jag tycker faktiskt att jag är jätteduktig på att hålla inne det allra värsta (åh, min sambo skulle bara veeeta!!!) men det tar så otroligt mycket kraft och energi. Snart orkar jag inte längre.

För mig är det inte bara mot min sambo utan jag är irriterad rent allmänt, på många människor. I några veckor tålde jag inte min mamma alls, men nu går det bra igen?! Svärföräldrarna som är världens finaste klarar jag inte heller av. De bara lägger sig i och vill veta allt möjligt, vad fan, de har väl inte att göra med hur jag mår?! Har också sagt till min sambo att han inte får berätta det för dem...

Och så känner jag att jag har en skyldighet mot mig själv att inte glömma att jag faktiskt är en rationell person också. Så när vi bråkade i morse och sambon drar kortet att "jag bara stör mig på allt hela tiden" så blev jag så himla besviken på honom - för i det här bråket hade jag rationella argument, det var faktiskt han som hade fel (tycker jag fortfarande), och inte kunde argumentera för sin sak heller. Jag VET att jag bara stör mig på allt hela tiden, jag jobbar på det skitmycket, men det betyder inte att han bara kan avfärda mig hur som helst!

Usch, jag är så less på allt detta.

Känner helt igen mig också! Det som är värst är att jag kan bli rosenrasande på dofter och små irriterande ljud. Jag gillar det inte alltid annars heller ( olika irriterande ljud ) och nu är det helt galet. Jag känner hur det rusar i kroppen på mig när han sitter å pillar på naglarna så det låter eller gluffsar extra vid matbordet :P

Jag hoppas verkligen man slipper detta snart! Känner mig verkligen som en REJÄL BITCH! .. Urk! 

Har precis gått in i v.12 nu och känner att det börjar vända.
Det går väl såklart liite i vågor, men humöret har sedan i slutet av förra veckan blivit mycket bättre. :)
Så det finns hopp :) 

Gud så skönt att jag hittade denna tråd!! Att man inte är ensam..

Till och från så funderar jag till och med på att flytta för jag är så jäkla irriterad på allt han säger och gör. Och vissa saker han säger och gör har jag ju en verklig anledning att bli arg på, men inte alla..

Blir väldigt irriterad på hur han tuggar, och hur han äter.. Bara slänger i sig maten och tuggar två slaffsiga ggr och sen trycker ner maten vilket blir ett vidrigt ljud. Blä..  

Jag hade svår foglossning förra grav(inte han som är pappan nu), och har fått det nu med. Är i v 11 och sjukskriven helt och ska bara ligga och vila i princip.
Så kommer karljäkeln hem och fråga - Vad har du gjort idag egentligen?! de ser ju förjävligt ut här och du har inte gjort ett piss!

Då tror han typ att jag är sjukskriven för att vara städerska hemma och göra allting hemma. när jag bara ska ligga och vila!!

Idag var vi på KH och dom ville att vi ska på UL imorgon istället för om 2v för och inte missa chansen att göra KUBtestet. Då får jag världens utskällning efteråt 
- Tror du jag bara kan springa ifrån jobbet hur som helst?! Det är ingen jävla lekstuga..   Och så är det helt plötsligt mitt fel att vi ska göra UL imorgon :S
När det är han som vill göra KUBtestet... SUCK..
Undrar om inte han fått en släng grav.hormoner han med.