Hjälp! Har kärleken DÖTT pga min graviditet och illamående?

Haha tack :) Nu känns det bättre ;)

Jag förstår det,men då märks det att det är på allt inte bara dom ;) Skönt att det börjat gå över för din del! Jag kan inte minnas att jag var sånhär när jag vänta min dotter,och kan inte gärna ringa exet och fråga hehe :P

Han ringde förut iaf och sa att det var klart han skulle med på UL. :)

Skönt att han insåg sitt eget bästa och följer med på UL.
Han är säkert bara nervös och hispig, det är stort det här med grav. och barn. Tror nervositet kan påverka humöret en hel del.
Jag tror och hoppas min värsta period är över efter första UL om en vecka. Vill se det lilla pyret och att det faktiskt finns ngt där ju.
Allt känns overkligt på sätt och vis fortfarande :) 

Precis :) Han var med och tyckte det var jättekul och se.

Ska på ett till UL i början på sep då detta bara var för att datera :) men fick en bild,så mysigt! Kul för dig att du med ska få se den snart :)

Åh vad jag känner igen mig! Jag mår illa konstant och har en förmåga att svimma när jag anstränger mg för mycket. Min sambo jobbar inom försvarsmakten och kan inte ha telefonen med sig på dagarna och det stör mig väldigt mycket. För vi fick missfall för ett år sedan och pga hans jobb så fick han inte veta något förens jag typ kom hem. Jag är skogstokig på hans jobb och det går ut över honom, så igår var det så illa att jag struntade i att tvätta hans militärkläder.. 

Jävla humörsvängningar som kommer när man helst inte vill, men nästan bara på honom. Han får stå ut med att ta en hel del skit men det liksom bara bubblar ur mig. Jätte jobbig :( 

Men var iaf glad över att er karl förstår att det är hormoner.
Min tror att det är "bara att skärpa till sig, det skulle han göra"

suck

Äntligen har jag hittat er som förstår...skrattade hjärtligt första gången på nästan 11 veckor alldeles nyss då jag insåg att jag har mina medsystrar i den här omvälvande tumult artade förändringen!!! Jag är som ett dramatiskt känslomonster som mår illa av minsta lilla smula eller kladd på ett bord,  lukt eller initiativ från min pojkvän. Jag blir arg då han inte närmar sig mig, och jag blir obehaglig till mods när han gör det. Vill liksom "skydda magen" från hans klåfingriga händer och så fort vi är isär på kvällen(jag jobbar natt) blir jag gråtmild och saknar honom som om jag inte kan sova utan hans närhet!!! Känner mig som en sån drama queen och jag som annars varit så cool (i alla fall i jämförelse med nu!!!)? Jag funderar på att sticka utomlands i smyg, lämna allt och starta ett nytt liv någonstans i Afrika trots att jag i övrigt just nu lever min dröm med underbar man, fantastisk bonusdotter , boende i hus på vacker landsbyggd nära Stockholm och med och kärleksfull och trygg, uppbackande släkt omkring oss.Jag hoppas att det här går över, längtar så efter peace of mind..  kärlek och styrka till er alla som mår upp och ner under er graviditet!!!!! Jag ska prova bastu, avslappnande massage och snacka med läkare om en ev samtalskontakt...

Ja de är ingen dans på rosor att vara gravid med alla dessa komplikationer ni har!
Kan säga att det är allt annat än lätt att vara mannen också.

Allt man gör är fel.
Gör man inget så är det fel också.
Kollar man inte till frun flera ggr per kväll så bryr man sig inte och är egoistisk.
Gör man saker på eget bevåg så är det garanterat fel ändå.
Är man borta så är det fel.
Är man hemma så är det fel också.
Hämta nått i köket utan att fråga om frun ska ha något är en döds synd.
Om man erbjuder  rygg el fot massage ja då är det ett förtäckt försök till sex.
Om man försöker få till lite sex, då får man höra att man inte tänker på nå annat än sex.
Försöker man bara mysa och va nära ja då är det ytterligare ett försök till sex.
Listan kan göras oändligt lång..

Och hur vet jag allt detta jo frun är i v 15....

MEN jag vet att det är en period sen så lugnar det ned sig förhoppningsvis
Det ni kan göra är att låta era män läsa tråden så dom också får känna precis som er
Att de är inte ensamma...
Och hur man än vänder och vrider detta så är det ett problam jag gärna genomlider
för att få ett till barn med min älskade fru, antar att era män tänker likadant om er!

Så STOR Kram till er alla gravida monster

Och jag känner oxå igen mig. Minns inte att det var såhär förra graviditeterna. Känner inget behov alls av närhet och får verkligen anstränga mig att va trevlig mot min man. Är nu i v 16 och tycker det borde blivit bättre. Bara en sån grej som att mannen tagit slut på juicen precis när jag råkar va extremt sugen på apelsinjuice... han borde ju fattat det ;). 

Känner mig mest kall & sur hela tiden... men det borde ju gå över nån gång. 

Jag är PRECIS likadan. Allting sambon gör blir jag irriterad av och tänker negativt. Hormoner är inte kul =(

Va öppna som fan! Säg typ (antar att det är svårare olika dagar?) att shit, jag mår så extremt illa av lukter idag, har bara spytt! Då riskerar han inte att sätta sig i soffan efter jobbet, utan dush. Säg jag känner mig så lättkränkt idag så du kan inte ana! Då kanske han väljer att ta upp det där jobbiga han skulle säga. Eller undviker att säga hur fint det är med blonda tjejjer fall du färgat mörkt. Är ni bara lättretliga, säg det: idag är det värre än vanligt, jag blir irriterad av allt, då kanske han inte dricker ur mjölkpaketet. Han kanske undviker att trycka mitt på tandkrämstuben. Eller han kanske stannar i garaget? Jag vill vara till lags, det är inget skoj att höra att man luktar illa och bli bortknuffad. Fast man andvänd samma tvål och deo som alltid, vet man att idag är hon jättekänslig och lättirriterad så kanske man inte tar fram den där appen som låter så mycket. Fan vad mycket enklare det skulle vara. Altså jag fattar ju det luktar illa jämt men ena dan spyr hon av pizzadoft, nästa lagar man korvstroganoff men då vill hon ha en vesuvio..

Jag känner precis likadant, det är sjukt jobbigt asså! men det kommer nog gå över! dumma hormoner! 

Japp, detta kan ske. Du är långt ifrån den enda. Hälsa din sambo det. Man kan bli någon helt annan när man är gravid. Försök bita ihop, båda två. Kram

jag är också skitjobbig och kan bli galet arg av att känna mig förnekad eller om det känns som att sambon inte bryr sig. Vilket han faktiskt inte gör längre, han har tröttnat på mej och min tråkiga stil med ilskna taskiga kommentarer och gråtattacker, att jag inte är "harmonisk" och glad som han vill att jag är.

Känns lagom kul, och alla farhågor om att  hans kärlek inte var äkta, att han inte tyckte om MIG utan bara nån han ville att jag skulle vara, är besannade. Antar att det var nån slags undermedvetet, att de extrema behoven av bekräftelse blir så stora för att man vill kunna känna sig trygg. men nope, så vart det inte i vårt fall. Helt sjukt, det fattar jag med, men det är ändå lika ledsamt och en stor besvikelse av att bli dumpad för de här jävla skithormonerna.

Så bara ett råd: var försiktiga och stick hellre iväg nånstans där ni slipper varandra om ni är osäkra på vad den blivande pappan faktiskt orkar. eller knip igen allt vad ni kan.
 

Här kommer jag inklampandes som man.. och nej då, kärleken är inte död. Inte om han älskar dig på riktigt.

Min sambo är gravid just nu (för 5e gången, vi har 4 missfall ihop.. ????), och hon är ett monster!! ????

För varmt i lägenheten, men fan ta mig om jag startar ACn (portabel), för vi måste flytta växterna i fönstret!!

Ketchupen va slut, så hon exploderade och skulle slänga maten, för den smakar uppenbarligen bajs utan ketchup!
(Jag gick o köpte ketchup)..

Om jag ska gå förbi henne "Rör mig för fan inte!" (hon svär inte i vanliga fall).

Har varit exakt likadant varje graviditet. Och jag brukar bara säga till henne att det är hormonerna som pratar, och säger också till henne så ofta som möjligt att det är lugnt och jag förstår.

Jag håller alla avstånd hon ber om (eller skriker åt mig), och det är lugnt. Hon ber ofta om ursäkt för sina utbrott, men jag säger till henne att hon inte behöver be om ursäkt, för jag vet att utbrotten försvinner snart.. eller i alla fall när barnet kommer. ????

Som förebyggande kan jag rekomendera att ni umgås med folk, tillsammans, eller separat.
Tillsammans kan funka för att med andra människor tenderar man att hålla sitt dåliga humör på avstånd.
Och är man på skilda platser så kan man inte irritera sig på varandra. ????

Så, håll ut, det kommer bli bra. Och hälsa barnets far att han med får hålla ut. För det handlar ju bara om max 9 månader. Efter det, då blir livet underbart igen! ????

Och lycka till med den lille. ????

Alltså jag har precis samma sak, jag väntar dock mitt femte barn nu och jag kan säga att graviditeten gör mig totalt personlighetsförändrad. Jag är arg och irriterad på allt han gör o säger även om jag vet att han egentligen inte gör något fel. Jag blir irriterad när han vill mysa och känner bara "rör mig inte, låt mig ha min kropp ifred". Nu efter 4 barn är jag brutalt ärlig med honom men jag är tydlig med att det är såhär jag är när jag är gravid. En ragata helt enkelt😂 Han kommer behöva stå ut med det även om det inte är hans fel för trots allt är vi ju i detta tillsammans🤭 Sen när jag har fått barn är kärleken tillbaka, kanske ännu starkare till och med, jag vill vara nära honom och mysa och gosa. Ta inga förhastade beslut under en graviditet. Man har så mycket hormoner att det är svårt att tänka rationellt🙈

Haha, så skönt att läsa alla kommentarer och veta att man inte är ensam! 

Jag är ett hormonellt monster nu i v22. Mitt humör är en jävla bergochdalbana och inte sällan går det ut över min fästman. Mitt sexsug är totalt bortblåst. Jag får utbrott över ingenting. Manipulativ också?! Vem är jag ens?! 
Sen vänder det och det dåliga samvetet fullkomligt slukar mig och jag ber om ursäkt på mina bara knän.. han är så förstående och säger att jag inte behöver be om ursäkt. 

För er som tagit er genom detta, när efter förlossningen släpper det och man blir sig själv igen?! För det hoppas jag verkligen att man blir? 😬