Tråd för oss som har änglabarn och försöker bli gravida

Jag förlorade min son i maj förra året. Han föddes i v 27+4 pga havandeskapsförgiftning han levde bara i 10 dagar. Vi fick ok att försöka bli gravida igen redan efter 4 månader - trots att jag gjorde kejsarsnitt. Vi försökte då från september, och jag blev gravid i februari igen - då med enäggstvillingar. Men ödet ville annorlunda. I april i v 12 fick vi reda på att barnen dött i magen, förmodligen redan i v 9. Vi var helt förkrossade, och nu försöker vi igen efter ok från läkaren efter missfallet som var riktigt jävligt. Jag har även PCOS och har Pergotime för mina ägglossningar kommer så sällan. Jag är jätterädd att jag aldrig kommer bli gravid igen :(
Men kanske är jag lite för nojig. Det gör bara så ont när mensen kommer, en sådan enorm besvikelse. Jag hatar mig själv att jag väntat tills jag är 35 med att skaffa barn. Hoppas det är som de säger att har man kunnat bli gravid innan så ska det gå igen. Hoppas vi kan följas åt här i tråden, för jag har ingen jag kan älta detta med. Ingen vill prata om min son eller ens låtsas om att jag har förlorat ett barn. Jag är så fylld av ångest och längtan efter ett barn att jag går sönder. Jag undrar varför alla vi änglamammor drabbats av detta hemskaste som kan hända. Kram på er och hoppas ni kan stå ut med att ha mig med här. 

PCOS är ett syndrom som gör att man kan ha problem med menscykeln. Jag har mens var 45-50 dag, och inte alltid ägglossning. Därför äter jag Pergotime som stimulerar ägglossningen och gör min cykel 30 dagar. Känns bättre att få en chans i månaden istället för kanske 3 per år. Det är så svårt nu, jag undrar varje dag om jag någonsin kommer att bli mamma. Sedan när man blir gravid, hur ska man inte oroa sig? Det är så mycket som kan hända under graviditeten...Jag känner mig så hemsk, alla våra bekanta och vänner får barn - hur lätt som helst. De bara blir gravida och föder. Det är så fruktansvärt att känna en sådan avundsjuka som gör så ont i hela kroppen. Jag tycker inte om mig själv längre. Brukade aldrig känna avund och hat, och nu har jag blivit så här...en så liten människa. Försöker hålla mig positiv och glad och känna hopp att det kommer att gå.

TS jag beklagar så mycket, jag vet hur det känns. Stora varma kramar, även om inget hjälper just nu....    

Ush, ja. Mensen är som ens värsta fiende just nu :( Man hoppas så mycket att det gör ont - och så kommer den och man blir så besviken att hela världen rämnar i en dag eller två. Jag blir så ledsen och deprimerad - kanske hormonerna gör sitt där också - att jag inbillar mig att jag VET att jag inte kommer få fler barn.
Men sedan får man försöka tänka positivt och tänka att man har en ny chans igen om ett par dagar. Mitt problem är att min man är trött på att ha sex med mig som "en robot" som han säger - på vissa dagar. Han klagar på att jag mjölkar ur livslusten ur honom hahaha. Men utan hans hjälp så kommer det ju inte gå, och jag vet att han vill ha ett barn lika mycket som jag.

TS om du inte vet när du har ägglossning - beror det på att dina cykler är oregelbundna? Testa med Clearblue ägglossningstest typ i mitten av din förväntade cykel. Testerna är jättebra! Funkade när jag blev gravid med tvillingarna. Om du har mer än 40 dagar mellan mens kan du kanske konsultera läkare och få Pergotime som gör cykeln 30 dagar lång och stimulerar ägglossning. För mig har det funkat jättebra!
Man kan väldigt lätt räkna ut sin ägglossning då, och om man har Pergotime får man en ultraljudsundersökning på dag 14 i cykeln och kan då se hur många ägg som hänger i äggledaren. Min pojke som dog såg jag när han bara var en äggblåsa :D

Så iallafall. Idag har min mens precis slutat, jag har tagit mina tabletter och nu väntar jag bara på nästa helg som är början på min fertila period. Fan vad tiden går långsamt. Och sedan skall man vänta ytterligare 10 dagar på att göra gravtest. Jag får alltid en liten psykos och testar varje dag som tokig hahaha. Trots att jag VET att man måste vänta. Tur att familjeliv finns så man kan se att man inte är ensam koko på detta.

       

TS, sorgen är som en berg-och dalbana. Det har gått ett år sedan min pojke dog på mitt bröst på sjukhuset i Lund. Men jag vaknar fortfarande på natten och kan känna hans doft, och det finns dagar då jag har en sådan klump i bröstet att tårarna bara trillar ur ögonen på mig. Det är som om sorgen svämmar över på något sätt. Andra dagar är jag "som vanligt". Jag tror man måste tillåta sig att känna sorg, För mig har det varit svårt för min man klarar inte av att jag är ledsen. Han bryter ihop, så jag har varit tvungen att vara stark och inte visa hur mycket jag lider.
 Det blir dock lättare med tiden. Svårast är denna längtan efter barn, som maler inom mig. Jag är så rädd att jag aldrig får barn - vad ska jag då göra? Min stackars man vill ha barn så gärna, jag kommer få lämna honom för att han skall kunna hitta någon som kan ge honom barn. Jag hoppas att det inte blir så, för jag älskar honom till vansinne - och just därför vill jag att han skall ha allt han önskar sig i livet. 

Det är svårt att rensa ut allt som man köpt. Vi har en helt ny barnvagn, babyskydd och flera kartonger fulla med kläder och babysaker....vad ska man göra av allt? Jag har inte orkat ta tag i det ännu. De flesta sakerna är i en väns garage. Några saker finns i Danis låda där jag har sparat allt från sjukhuset, hans fotavtryck, armbanden med nummer på, CTG utskrifter på hans hjärtslag, ultraljudsbilder -  en nalle han fick av farmor och hans nya fina kläder som han skulle ha på sig dagen vi lämnade sjukhuset.....Ibland öppnar jag lådan och tittar på sakerna och bara gråter och gråter och gråter. Allt det som skulle bli, vi skulle vara en familj som vi har längtat efter så mycket...Livet är så orättvist. Vissa föder 5-6 barn och alla är vanvårdade och de slår på dem och bryr sig inte om dem. Jag hade gett allt för att ha min son.

Ja sådan är vår lott. Att alltid sörja det som aldrig blev. Att alltid gå med ett hål i hjärtat. Men jag har sådant hopp om att alla vi kommer innan årets slut lyckas med att få ett efterlängtat syskon till änglarna. De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en....

Kram på er alla och glad midsommar!      

  

  

Ush, jag måste få skriva av mig :( Var idag med mannen på köpcentrum, för vi ville ha en ny TV. Vi gick runt i 4 timmar och hade jätteroligt tillsammans - vi var som nykära! Min man är inte direkt den som visar känslor öppet så jag var så glatt förvånad att han var så öm och kärleksfull. Allt var bra. Tills vi träffade min mans kompis och hans sambo - med deras barn. Deras barn är fött ungefär samtidigt som vår pojke. Jag vet inte varför jag kände så, men det var som om hela mitt inre bara vreds in och ut. Jag tänkte - är de så mycket bättre än mig att de fick behålla sitt barn? Kanske jag inte förtjänade min pojke... Jag blev jättesorgsen och kände som om jag bara vill försvinna. Gör det inte bättre att min man började gulla med deras barn :( Min man är en sådan underbar man, jag vet att han älskar barn och det var inte för att såra mig som han gjorde så. Hela dagen blev förstörd. :( jag sitter här och tänker om mig själv att jag kan för fan inte vara normal. Det är något sjukt fel med mig. Att jag inte kan se folk med barn eller gravida vänner. Jag har hela bröstet fullt med kärlek som jag inte kan ge och det gör så fruktansvärt ont. Vill dela med mig av en dikt jag skrivit när jag var som ledsnast. Hoppas det är ok.

God have mercy on my tortured soul
That hurts more than torn limbs and broken bones.
The hole where my heart used to be
Aching 
Burning 
Endlessly
I wonder now
How can I live? 
With my soul full of love
I can never give.

Okej nu. Inne på dag 12 så jag började med ägglossningstest. Känns så hoppfullt! Nu är det största problemet att få till det med mannen som är så trött så trött efter jobbet :(
Vad ska jag göra? Det känns som om jag våldför mig på honom - men utan mys ingen bebbe.  Så jag får väl tjata mig till det idag. Tänker att det är lite trist att vårt älskade barn skall vara tillverkat under press och inte i passionerad älskog. Ja, vad gör man......

Det är så sorgligt att det skulle hända oss. Våra barn, våra drömmar och planer - rycktes ifrån oss på bara ett ögonblick :(

Men det är så glädjande och positivt att det är så många som vill försöka att bli gravida igen :) och det känns så bra att ha denna tråden att dela sina känslor, ängslan och förhoppningar.

Känner mig så positiv och hoppfull idag, önskar dela med mig av de goda vibbarna till alla <3 kramisar och ha en trevlig helg allesammans     

Måste utgjuta min frustration :( jag är på dag 16 men inget positivt ägglossningstest. Kan man kanske ha ägglossing ändå? Det är så jäkla frustrerande att gå hela månaden och längta efter "d-dagen" då man äntligen får försöka - och sedan strular kroppen :( man har ingen kontroll över det hela och det känns så jobbigt. Får hålla mig nu i 4 timmar och testa igen trots att jag vet att det kommer vara så tungt att bli besviken....Till råga på allt har jag haft en äcklig migrän nu i nästan 3 dagar. Ja, livet är tungt just nu....men jag vägrar ge upp, jag måste hitta kraften någonstans att försöka igen och igen och igen....

TS, jag känner så med dig. Jag få ibland panik på bussen om det kommer in en gravid kvinna. Speciellt om hon är sådär nöjd med sig själv och klappar sig på magen. Fan vad jag blir bitter då. Men jag försöker att tänka att det är inte hennes fel att min pojke dog. Alla har rätt att vara lyckliga. Det är bara så jävla synd att alla är alla andra än mig :( känns det som. Jag är också sä trött på att spela "normal", glad och så. Inuti är jag söndertrasad och det krävs inte mycket för att jag skall bryta ut i gråt. Men man får väl bygga upp en mur som skyddar en.

Min dag igår blev bättre, när äntligen den förbannade glada gubben på ägglossningstestet dök upp! Vi har sexat som galna i 4 dagar nu så nu MÅSTE det ta sig känns det som. Idag har jag sådan ägglossningssmärta att jag tror att jag ska gå sönder. Hela bäckenbotten värker så jag har gått dubbelvikt på jobbet hela dagen och var tvungen att knäppa upp mina jeans :O 
Fasar lite för att mysa till det idag för det gör för jävla ont, men måste man så måste man. Jag hade gåt igenom smärta 100 gånger denna för att få bli mamma.
            

Aries, man ska inte ligga för att man är "tvungen" så klart. Man ska ligga för att man vill. Men indirekt så blir det ju att man vill för man vill ha ett barn. Så ser jag på det. Ägglossningstester är bra tycker jag, för de har faktiskt tagit bort pressen från sexlivet. Innan var det "tvunget" att ligga hela tiden för att inte missa äggloss, men nu med testerna så lägger vi krut på de fertila dagarna och resten av månaden så älskar vi när båda är på humör. Min man hade inte pallat annars, han har ett tungt jobb så han är trött hela tiden. 
Hoppas på ett + för alla som längtar här....snart kanske vi följs åt i en ny tråd      

Varför är det så svårt att vänta varje månad? BIM -10 och fingrarna kliar för att testa....letar allehanda symptom. Ömma bröstvårtor, molvärk och var jag inte liiiite illamående i morse? Oj vad jag blir trött på mig själv.....

Hurra! Svaret på mitt blodprov kom idag - och jag har haft en jätteägglossning!! Värdet ska ligga mellan 70-100 för att äggloss skall påvisas - jag hade 136!!!  Så nu finns det faktiskt en chans att det kanske fäste - för vi höll igång som brunstiga chimpanser fyra dagar innan äggloss och på själva ägglossdagen. Har inga direkta symptom än och gravtest var neg imorse - men det är ju BIM -6 eller -5 så jag har inte tappat hoppet ännu. Kanske är brösten liiite svullna och ömmar när man klämmer. Men bröst ömmar ju nör man klämmer alltid mer eller mindre, haha. Har även mystiska flytningar, vita och jätterikliga så trosorna känns blöta får byta 2 ggr per dag....hm...kanske det är ett symptom?? Jag SPRICKER av otålighet!!

Mamma till 2 - dagen efter att jag får en glad gubbe på ägglosningstestet så har jag så ont i bäckenbotten att jag håller på att krevera. Jag får nästan gå dubbelvikt.  Läkaren har sagt att det är ägglossningssmärta - när själva äggblåsan töjer ut äggstocken och spricker så kommer det blod och vätska som irriterar inne i bukhålan. Jag är glad att det gör ont - då vet jag exakt när ägget släpper!   

Hur går det för er andra? Jag är jättenyfiken!         

Jaha. Det visade sig att fredag den 13:e är den största turdagen för mig. På morgonen testade jag igen på BIM -5 och fick ett vagt svagt plusstreck. Nu på lördagen kunde jag inte låta bli att testa igen, klart och tydligt : plus!!! Jag fattar det inte, trodde aldrig mer jag skulle bli gravid, men så....Men nu måste jag som vanligt förstöra min glädje och tänka på att det kanske blir missfall igen, eller att det är utomkvedsgraviditet, eller att barnet kommer dö i magen, eller jag får havandeskapsförgiftning igen....Så lång väg att gå fram till mars, först klara sig till v 12 sedan fostervattensprovet och sedan klara sig förbi v 25 då jag blev jätte-jättesjuk förra gången. Det är så svårt att inte tänka negativa tankar. Men jag hoppas, åh jag hoppas så att det kommer gå bra, och vi kommer få en efterlängtad liten. 

MT2, kanske är du redan gravid? Dina symptom låter lite misstänkta...jag önskar så att det skall gå bra för dig och alla andra här. Ingen förtjänar det mer än vi, som har lidit mer än någon människa kan föreställa sig. Ett nytt barn fyller aldrig tomrummet, men det kommer att läka såren lite fortare - så känns det för mig. 

          

Aries, tänker på dig idag  skickar 1000 kramar till dig. Min pojke hade bf 23 juli...Önskar så innerligt att våra älskade barn finns med oss på något sätt...  

Tvåönskarblifler, så fruktansvärt, jag blir så ledsen när jag läser vad som hänt er, tårarna fyller mina ögon när jag minns, och vet hur ont ni har just nu. 

Jag mår ok, kanske lite illamående ibland, mer som en vag sjösjuka. Men inget bröstont, ingen molvärk....ingenting. Börjar bli riktigt rädd att det är en MA igen. Köpte Clearblue digitaltest och testade förra veckan och fick då gravid 1-2 veckor, och så är jag så nojig att jag testade i förrgår igen och då var det gravid 2-3 veckor. Så hormonerna verkar ju gå upp, men det är så svårt att inte vara så orolig. Det är skit, för jag vill vara glad och lycklig, men jag vet att ju högre mitt humör blir av lycka - ju längre blir fallet om allt går åt skogen igen. Har en tid för VUL i vecka 10 den 20 augusti och vet att jag kommer vara så nervös att doktorn kommer säga igen: det ser inte så bra ut, inget hjärta som slår...vet inte om jag klarar detta en gång till. 
Kanske är jag bara löjlig, jag menar jag är i v 5 nu på tisdag, så det är så tidigt att man kanske inte ska ha jättesymptom. Försöker tänka på att med min pojke Dan så hade jag inga symptom alls. Brösten började göra jättont först senare i graviditeten. Så jag anstränger mig jättemycket för att inte måla fan på väggen.

Mamma till 2, hur går det? Jag är mycket spänd av förväntan - blir det ett plus för dig också? 

Stora kramar till alla