Min pappa dog när jag var i tonåren, och min son brukar få följa med till gravstenen för att sätta blommor eller tända ljus. Jag har förklarat att morfar är död och att han ligger på kyrkogården. En dag när sonen är runt två år möter vi en gammal man i grinden till kyrkogården. Sonen utbrister glatt:
"Hej morfar", överlycklig att han äntligen var hemma...
Sitter och ritar tillsammans med sonen då 2,5 år. Han sneglar över min axel och utbrister:
- Åhhh, dutti (duktig) kille, mamma!
Sitter i bilen på väg hem tillsammans med sonen fyra år. Vägen är vid ett ställe ganska ojämn så bilen skumpar.
Sonen frågar:
- Varför är vägen så skrynklig?
- Den har väl blivit gammal och sliten, svarar jag.
Sonen skiner upp som en sol och hojtar glatt:
- JA, jag vet hur gammal den är. Den är 15 år, mamma. 15 ÅR. Det är superdupergammalt...
Eeeh, då måste hans kära mor härstamma från antiken allra minst...
Liten två och ett halvt år smakar brieost för första gången. Han skrynklar ihop hela sitt lilla ansikte och utbrister:
"Blähhh, det maka apa!"
Liten 4 år upptäckte idag att han har små blodådror på snoppen, och kommer springande smått upprörd:
"Mamma, mamma, vem har ritat på min snopp?"
Jag sa själv en liknande grej som liten, stod vid spegeln, smilade åt mig själv och blev smått hysterisk då jag upptäckte smilgroparna:
"Mamma, jag har hål i kinden..."