Om ingen av föräldrarna vill vara föräldralediga hur gör man då?

Det bästa är väl om föräldrarna kan ta hand om barnet i början, tycker jag med..Men, man skaffar väl aldrig någonsin en bebis för att man vill ha just en bebis? Man vill väl att den ska bli vuxen, det är ju själva målet med att få barn. Sen är det väl lite konstigt att folk reagerar på att ts vill jobba, för väldigt många på FL skriver att papporna till deras barn absolut inte vill vara hemma med barnet. Tydligen skaffar väldigt många barn utan plan på att vilja vara hemma, så det är ju inte ovanligt.

Vad pratar du ens om? du låter verkligen som en ungdom som vill resa jorden runt istället för att ta hand om sitt barn. Så varför då skaffa barn?

Jag vill ha barn om nått år, och jag vill vara med mitt barn väldigt ofta, nästan så ofta jag kan. Jag vill inte att världen ska stanna upp, jag vill resa med barnet, promenera, träffa nya människor, vara hemma och bara mysa och ta det lugnt. skulle jag slänga in att jobba med som skulle jag inte kunna skaffa barn tror jag, för då skulle nog inte orken finnas hos mig och tiden till barnet skulle inte vara nog, jag skulle gå runt med dåligt samvete och mitt barn skulle säkert ha det bra hos någon annan men det skulle kanske vara svårt att förstå varför föräldrarna valde bort en för jobb när man blir äldre.

ork samt tid till barnet sa jag!!

Du kan räkna upp en hel del mer av föräldraskapet i samma mening. Bajsblöjor, nerspydda sängar, kladdiga händer, smutsiga kläder, nerbajsad vagn, leriga stövlar, trots, skrik, gråt, nattskräck, dålig sömn... vem blir lyckligare av det? Men det är vad barn innebär. En vanlig förälder vet om det och backar inte för det. Många saker med att ha barn kanske inte gör dig lyckligare i sig, men vanligtvis gör barnet och att vara förälder dig lycklig. Så lycklig faktiskt att man aldrig skulle drömma om att frivilligt lämna ifrån sig en liten bebis under dess första år och särskilt inte vid tre månader då det just börjat interagera mer och utvecklas massor. 

De som har en något sval attityd till föräldraskapet innan första barnet kommer brukar nog ändra sig en hel del när de hållit i den lilla varma mysproppen, vaknar upp och börjar sätta barnets behov före sina egna som naturligt brukar ske. De som inte gör det kanske ångrar en dag att de gick miste om denna underbara tid till förmån för sig själv och sina egna behov. Kanske inte.

Jag väljer att se detta som tankar från en som inte vet än hur knockad man blir av kärleken till sitt barn.  I annat fall tillhör ni åtminstone en minoritet med dessa tankar och om inte annat bör ni åtminstone inse detta, för ni kommer att få många reaktioner under vägen på era val.

Jag är född på 70-talet o på den tiden hade mammor ca 6 månaders föräldraledighet. Jag blev lämnad till en dagmamma som bodde jättenära oss när jag var 5 månader gammal. Idag har jag väldigt svårt med separationer. När en relation tar slut känns det fruktansvärt hemskt. Nästan som att jag ska gå sönder.
Tror att det kan ha att göra med att jag blev lämnad till dagmamma när jag var så liten. Det finns ju teorier om det här med anknytning och som barnspykologer bland annat arbetar efter. Läs på lite mer innan ni tar ett beslut?
Varför vill man frivilligt lämna ifrån sitt barn idag i Sverige så tidigt? Vi har det ju jättebra med vår föräldraledighet jämfört med många andra länder i världen.

Skulle aldrig utsätta mitt kommande barn för det som ni planerar! Jobba hinner man göra resten av livet!
hur många chanser har du att ge ditt barn en god och trygg anknytning/grund som kommer att påverka barnets liv resten av livet?

Ähem... Alltså. ALLA känner så när relationer tar slut. Kan jag nästan garantera.

Jag kommer att böjra jobba efter 2 månader, och då kommer pappan att vara hemma resten av tiden. Detta beror på att jag tjänar mycket mera och vi har inte råd att förlora så mycket i inkomst.

Men jag tycker inte man ska klanka ned heller, titta i USA. Där har man TUR om man får 3 månader ledigt UTAN betalt!! Och i många andra länder så är det ngn annan som tar hand om barnet från de är VÄLDIGT små pga. alla har inte den lyxen som vi har i Sverige att vi får betalt för att vara hemma med våra barn. Det jag vill ha sagt är att bara för att det är en au pair som tar hand om ens barn så behöver inte det betyda att barnet kommer bli psykologiskt instabilt eller att få separationsångest. Då borde ju alla barn i de flesta andra länder vara helt störda i huvudet och inte klara av separationer!

Min svägerska är nanny åt en liten pojke med heltidsarbetande föräldrar. Hon började när han var ganska exakt 2 månader. Pojken har stora anknytningsproblem med föräldrarna (som kompenserar genom att ge honom allt materiellt man kan tänka sig) och tyr sig mest till min svägerska. Hon vill gärna byta jobb, men är rädd för vad det skulle göra mot pojken. Hon kommer ju att sluta så småningom... stackars pojke.

Varför skaffa barn om ingen av föräldrarna vill vara med det? Frågan är fullt seriös utifrån TS frågeställning.

Ok, du behöver inte tro mig. Du kommer märka det när ditt barn är vuxen och får svårt med relationer. När de tar slut, att gå vidare osv...Och kanske undviker en sådan person till slut att knyta an för att undvika en ev smärtsam separation..eller håller med näbbar o klor fast i en relation som är dålig bara för att undvika en separation.

Det kommer vara svårt att göra något åt det sedan. Hoppas du inte ångrar dig och får dåligt samvete i framtiden. Kom då ihåg alla råd du fick här på familjeliv. Gå o prata med en barnpsykolog när barnet är fött o hör den personen åsikt om det hela.