Jag gjorde en medicinsk hemabort för drygt en månad sedan. Hade lite molande "mensvärk" efter första tabletten men annars ingenting. Jag trodde det skulle vara jobbigt att överhuvudtaget lyckas svälja tabletten men det var det inte. Jag var så säker på vad jag ville göra, samtidigt som det var jobbigt känslomässigt. Något som både jag och min kille tyckte var jobbigt var att personalen på Östra inte ens tilltalade honom, trots att han var där med mig och inte lämnade mig ensam för en sekund. Vi ser det som att vi gick igenom det här tillsammans, även om jag var med om den fysiska biten så var det ändå ett gemensamt beslut och det påverkade oss ändå psykiskt båda två. Samtidigt har det gjort vårat förhållande starkare att ta oss igenom det här och kunna prata med varandra om det. Vi har det väldigt bra tillsammans, men vill inte ha barn än av olika skäl. Graviditeten var inte planerad.
I alla fall, dagen då jag skulle göra hemaborten började med att jag åt frukost och tog de smärtstillande jag blivit tillsagd att ta. Sedan la jag mig i soffan och stoppade upp fyra tabletter i slidan. Där skulle man ligga kvar en stund så det gjorde jag, sedan gick jag upp och tog det lugnt, tittade lite på tv osv. Efter ett tag började det göra lite ont och blöda. Jag tänkte att "är det inte värre än det här så är det ju väldigt skönt". Men det var bara början. Jag vill inte skrämma upp någon och jag ångrar absolut inte det jag gjorde, men jag tycker ändå det är viktigt att förbereda sig på att det kan göra väldigt ont. Det är jätteolika från situation till situation men för mig var det den värsta smärta jag varit med om. Och då tog jag ändå de extra tabletterna de rekommenderade mig att ta om det gjorde väldigt ont. Det var morfin i dem, och jag tror det var på grund av dem jag kräktes. Men själva kräkningarna var inte så jobbiga, de distraherade mig från smärtan. På kvällen hade det lugnat ner sig lite grann, och dagarna därpå var helt ok, hade som lite mensvärk och blödde fortfarande.
Efter en dryg vecka började det dock göra nästan lika ont under själva aborten, varpå jag blev orolig och åkte till gynakuten. Läkaren konstaterade att det inte var någon infektion, men att både smärta och blödning kan te sig väldigt olika från person till person. Hon sjukskrev mig från jobbet och efter ett par dagar började det kännas bättre. Jag blödde i ca fyra veckor, men i slutet trappade det ner.
Psykiskt så mådde jag bara dåligt under själva graviditeten, inte efter aborten. Vilket kanske är ett tecken på att det var rätt beslut. Jag tror det är viktigt att ha någon att prata med. Jag har berättat det här för både familj och närmsta vänner, och på så vis fått förståelse från dem att jag inte har varit samma pigga glada tjej som vanligt. Även om jag inte har mått dåligt psykiskt så har jag ändå haft ett stort behov av ensamtid och lugn och ro, tror man behöver det för att bearbeta allt. Jag och min kille tröstar oss med att vi nu vet att vi kan bli gravida, ganska lätt dessutom eftersom jag hade tagit ett dagen efter piller. Nu vet jag också att man inte ska ta saker och ting för givet men jag är ju åtminstone mer säker på att kunna få barn nu än vad jag var innan. Både jag och min kille vill bli glada den dagen vi får veta att jag är gravid, inte undra hur vi ska lösa det.
Så för min del var det rätt beslut, men jag kommer göra allt för att inte hamna i den situationen igen då aborten ändå var både psykiskt och framför allt fysiskt påfrestande. Lycka till!
