ni som hade förlossningsrädsla och nu fått barn

Innan jag blev gravid kunde jag inte för mitt liv tänka mig att jag skulle kunna överleva en förlossning. Jag mådde illa av att prata om att spricka, bli klippt och sydd.

När jag blev gravid började jag bearbeta den där rädslan och när jag var i slutet av graviditeten hade jag kommit så långt att jag kunde tänka: tusentals kvinnor gör det varje dag och har gjort det genom ALLA tider. Många utan hjälp och smärtlindring.

När jag skulle till att föda var jag så fokuserad på att få ut henne att jag inte hade tid att fundera på om jag skulle spricka eller inte.

Och visst, föda barn gjordes inte utan smärta, men som sagt; kvinnor har gjort det i alla tider och kroppen är byggd för att klara av det.

Nu sprack inte jag, men jag fick sy några stygn invändigt. Och varken bedövningen eller stygnen gjorde ett dyft ont!

När du väl är där kommer allt att kännas annorlunda än vad du väntat dig :)

I början av min grav så fick jag ångest så fort jag tänkte på att det lilla livet skulle ut! Svimmade nästan vid tanken av det. (v.10) men efter ca två månader la det sig när jag hade accepterat att jag inte hade något val, hjälpte väldigt mycket att tänka på att kvinnor har fött barn i alla tider och att vi idag har det lätt med tanke på all smärtlindring som går att få.

Blev igångsatt när jag gått över tiden, förlossningen gick toppen, lustgas och rygg bedövning, sedan kände jag ingenting fören dagarna efter! Då knaprade jag Alvedon eller något som dom hade på bb. Hade gjort om samma förlossning vilken dag som helst! Bästa erfarenhets någonsin

När jag blev gravid med första barnet var jag rädd såklart! Man vet ju inte vad som väntar. Även fast man läst och hört andra berätta så har man inte upplevt det själv! Dock uppfattade JAG förlossningen som lättare än jag trott! Värkarna var dock en surprise! Kunde INTE föreställa mig den smärtan innan! Så då led jag verkligen! Men själva krystandet var inte så farligt! Och sen när hon var ute så var det ju över! Och man kände sig så stark och duktig som klarat av en sån stor sak! Har nu fött tre barn och det blir lättare och lättare per förlossning tycker jag!! Men upplevelsen är ju väldigt olika beroende på person!

Jag tror det händer något helt bilogiskt när du blir gravid. Alla de där grejerna; att känna barnet inom sig, att föda, att amma osv - som verkar totalt surrealistiskt innan... ser helt plötsligt på ett annat sätt. 

Det är en psykisk och fysisk process man går igenom. Massor av mekanismer på spel som vi inte känner till eller kan förklara ännu genom vetenskapen. Så du vill helt klart inte se på förlossningen på samma sätt som du gör nu, som du gör i vecka 37.

Sen menar jag att det viktigaste under en förlossning är det psykiska. Hålla ordning på dig själv, bevara ron. Fokusera. Gå in i dig själv. Lita på sjukhuspersonalen. Ta en värk i taget. Andas riktigt, lev i nuet - lita på din kropp. Allt det där. 

Det är lite som första regeln i Liftarens guide till Galaxen. Vad du än gör - DON'T PANIC! 

Utan tvivel det viktigaste av allt är du och ditt psyke. Se det lite som att när det sätter igång så står du i ett startfält och skall springa ett maraton och du säger till dig själv KOM IGEN nu jävlar MARIE nu GÖR vi DET! Slår dig själv i huvudet och springer liksom

 

Jag är gravid med 1a barnet, datumet går ut på torsdag och jag är ganska nervös kan jag lova... Inte livrädd som i början, men ändå halvskraj. Jag kan inte säga hur förlossningen blir än, men jag är så less att jag nästan gör vad som helst för att få bebisen i min famn...

Det kommer att gå bra. Stålsätt dig själv när det går igång och fokusera inte på hur lång tid det tar - bättre inställ dig på att du kommer till att ha värkar i 4 dagar, så kan du bara bli positivt överraskad  

Kom ihåg att andas. Vet det låter klichéaktigt men det är viktigt, så att du slappnar av psykiskt och fysiskt. Djupa långa utandningar vid värkarna..!  '

Läste nånstans i nån bok att det är lite som ett tåg man går på liksom. När tåget väl kör igång så KAN man inte göra annat än att bara åka med. Det är din kropp som är tåget - och du skall som så inte göra annat än att bara följa med och lita på att din kropp klarar detta.  Kanske kan man säga att det är mer som en berg och dal bana iofs... Tänk dig en berg och dalbana du sätter dig i, som du egentligen är skiträdd för att åka. Men nu sitter du där i stolen och är spänt fast och tåget skall till att starta. Vad skall du göra? Vad kan du göra?

Det enda du kan göra är att hålla fast, behålla ron och enjoy the ride...

Sen är det helt ok om det hela är lite skräckblandad förväntning! Det skall det också vara! Men jag kan hälsa dig en sak som ingen någonsin skulle kunna säga emot. Att föda och få ett barn är många saker, och blir beskrivet på 1000 sätt. Men det är en sak det INTE är - och det är tråkigt !  

Tack för tipsen. Skönt att få lite lugnande ord... :) Jag försöker tänka att SÅ fruktansvärt kan det ju inte vara. Då skulle väl folk inte skaffa fler än ett barn? Men sen går det ju inte att komma ifrån att det måste vara fruktansvärda smärtor....

Nej alltså det är ju det som är speciellt med denna upplevelse, att det finns ju få som beskriver det som bara "fruktansvärt". För uppelvelsen är ju så många saker. Fruktansvärd, smärtfylld, lyckofull, fanstastisk, underbar, utmanande, skrämmande.. den är allt det där. Det enda den inte är är tråkig

För många blir det också en väldigt defining moment i ens liv, själva förlossningen. Inte bara för att man såklart sitter där till sist och är mamma - vilket ju är offatbart i sig själv. Men också själva födseln, att man har genomgått det - att man har klarat det. För det gör man.

Tänkte på det sist för några veckor sedan när jag var på kickoff med jobbet och vi skulle ut och klättra på en bergsvägg. Jag är enormt höjdrädd. Innan jag blev mamma hade jag nog aldrig gjort det. Nu tänkte jag bara "vetduvad, om jag har kunnat föda ett barn kan jag också klättra denna jävla vägg". Det blir en styrka du har med dig i hela livet efteråt. Något enormt som DU har GJORT och KLARAT. Du är typ superman

Du blir också medlem av en hemlig klubb av mammor Även än idag när jag går in i en hiss och där står en mamma med en barnvagn så möter jag henne med blicken och ger en liten nick som för mig betyder " I know..".  

Håll fast i förväntningen i termen "skräckblandad förväntning"... det är också jättespännande det hela! Glöm inte det! Och det slutar heller inte bara för att födseln är över... det är lika spännande efteråt!

 

När jag va liten trodde jag att man va tvungen att föda barn och att de va de värsta man kunde uppleva. Förstod senare att man hade ett val och mitt val blev att absolut inte föda barn. Men det ändrades med tiden. Förlossningsrädslan va kvar men ville inte missa allt de andra. Planerar du att bli gravid så va förberedd på att typ alla vill dra sin förlossningshistoria, och de ville iaf inte jag veta nått om i början. Då ville man focusera på de som va just nu! Illamående, trötthet, mat osv. När bf närmade sig kände jag ingen brådska. Förvärkar fick jag samma dag barnet va beräknat men han kom ut 2dagar senare. Hade lånad sån där grej med elektriska stötar i värkarna, de hjälpte lite hemma. Märkte även att de va lättare för mej att stå upp å hålla fast mej i nått stort å rejält när värkarna kom så kunde jag "gunga" ut värkarna lite. Fick komma in till förlossningen och få morfin mm efter 12h värkar var 5:e min. De hjälpte och vi sov gott där. Dan efter va värkarna borta å vi åkte hem. Låg med värmefilt runt mage å rygg i soffan och de tog bort värkar. När jag gick iväg utan kände jag direkt. Men på kvällen satte de igång igen och vi åkte in för att få "sömndos" igen men de tog inte nu ( för de va riktiga värkar). Låg å kved hela natten och de va nog de värsta med allt. För de kändes inte som de hände nått. På morgonen va jag tillräckligt öppen och rullade in på förlossningsrummet. Fick lustgas och epidral ( ville ha det för att få en så mild förlossning som möjligt för att våga skaffa fler barn). Epd:n satt som en smäck!! Halleluja! Kände knappt nått, vila en stund och satt sen å tramsa med sambon en stund innan de satte in värkstimulerande dropp. Stog mkt, dels för att jag legat så mkt dan innan och även för att jag kunde hantera värkarna bättre. Tydligen bra för barnet trycks ner med och man skall spricka mindre för att kroppen töjer sig lättare. Kroppen vet va den ska göra och jag va väldigt focuserad. Skrek aldrig av ilska eller av uppgivenhet. Bara ta i/gör ont vrål. Va en ascool upplevelse och jag är sååå glad att jag gjort det! Men det är så olika! Alla förlossningar är olika. Hoppas du känner som jag efteråt :)

Jag kan vara snäll och svara att: Både jag och sonen överlevde. Jag har inga svåra fysiska men från förlossningen. 

Jag kan också vara ärlig och svara att: Inte en chans att jag gör om det där!!!