Jag har fick missfall i dec, var då i v8. Men plusade sedan utan någon mens emellan, så sitter nu höggravid i vecka 38 och längtar efter att få träffa den lilla!
I början var jag väldigt nojig, blödde faktiskt lite hela tiden fram till v 7-8, spottings. Så jag träffade läkare som gjorde ett vul, där hjärtat tickade så fint. Sen började de med kub här i mars, vilket vi inte var planerade för men vi fick erbjudande om en tid som lite testkaniner så det utfördes i v 13. Då sig min sambo den lilla för allra första gången. Magiskt. Sen är det ju det vanliga rutinultraljudet, som vi av ngn anledning gjorde så sent som i v 21. Här gör man det v 15-18, sen växer de så olika. De skyllde på babyboom. Men då fick vi reda på att det med stor sannolikhet är en liten flicka vi väntar!! Inför både kub och rul var jag supernervös och satt och trodde att ngt skulle vara fel. Dessutom vågade jag inte handla innan vi varit på rul och det har nog varit lite så nu in i det sista oxå. Men har varit hemma för prematurrisk sen v 32, så oron finns alltid. Men de BM och läkare som jag har mött har varit fantastiska. Har alltså inte gjort så mkt fler ultraljud än normalt, vul i början och så ett nu i helgen för att rockar ligger i säte och vi var tvungna att besöka förlossningen. Trots enorm inre oro så säger många att jag varit lugnet själv... Samtidigt så tänker jag att allt har sin mening och det går inte gräva för det som var. Men det finns alltid i lina tankar och jag är öppen med att vi fått missfall för de som känns rätt att prata med. Det är mycket vanligare än man tror! Det harnnnog hjälpt mig... Och att jag och min sambo kan prata om det. För det är ju det här lila hjärtat i min mage som var meningen till att bli vår första istället. Vad hon ska få hela återstår att se...