Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Hej!

Är inte alls i din sits, så jag kan inte svara på du egentligen frågar om, men ovanstående kommentar berörde mig, och jag vill gärna berätta om hur det är på min arbetsplats. Vi är en ganska stor arbetsplats, 40-50 anställda, mest kvinnor i blandade åldrar. Vi har två öppet lesbiska medarbetare som bägge lever i relationer och jag har ALDRIG stött på någon negativ kommentar, några rynkade ögonbryn eller att någon undviker någon specifik situation med någon av dem. Detta gäller för såväl de yngre som de äldre (pensionsfärdiga) arbetskamraterna.  De enda gångerna jag kan komma på mig själv med att anpassa mig, eller tänka på det är när jag uttrycker mig "heteronomrativt" eller så, alltså att jag är lite extra rädd för att råka trampa på tårna (för att jag är medveten om att de tillhör en minoritet). Alla arbetsplatser och alla kvinnor är förstås olika, men jag skulle aldrig dra mig en sekund för att dela rum på en tjänsteresa eller byta om i samma omklädningsrum som någon av dessa arbetskamrater.

I övrigt: självklart måste du ta dig igenom denna tuffa förändringsperiod med skilsmässa och annat, för självklart väntar det mycket härligt i livet sedan. Du är skyldig dig själv att lyssna till vem du verkligen är, och du är dessutom skyldig din man och dina barn att vara ärlig med vem du verkligen är. Tänk vilken fin förebild du är för dina barn du är när du visar dem att det är okej att vara annorlunda, det är okej att ändra sig, det är okej våga lyssna till sig själv! Jag önskar dig ett stort lycka till på vägen! Det kommer att bli bra!

Haha, ganska ofta är nog flator bara helt vanliga tjejer som gillar andra tjejer.Men jag förstår att det tar tid att ändra synen på sig själv. 

Vad är ditt nästa steg på vägen ut ur garderoben? Du kanske kan prata med någon mer vän?  

Vet du... Att läsa den här tråden är som att läsa en spännande roman. Innerst inne vet vi alla att i ett kapitel längre fram så kommer du att vara skild och på den spännande tröskeln in till ditt nya liv med en möjlig, ny relation (med en kvinna!) runt hörnet. Det är en spännande historia att följa!

Det spelar ingen roll vad någon kompis eller mossig (helt oacceptabelt för övrigt) terapeut tror: du vet ju att du inte tänder sexuellt på din man, du har alltid dragit dig för kontakt med det manliga könsorganet, du är förälskad i en kvinna och du fantiserar sexuellt om andra kvinnor. Ja... Andra får väl kalla det vad de vill, men helt klart är väl att du behöver undersöka hur det känns att ha intima relationer med andra kvinnor och att det verkar fel mot både dig och maken att fortsätta leva ihop. Om sedan någon annan är obekväm med att kalla dig för lesbisk eller att kombinera detta med bilden som HON hade av dig sedan tidigare, så... har väl inte det så stor betydelse egentligen.

Gå på det som DU känner! Och åter igen: heja dig!

Vilken cool film! Någon sorts livsglädje, jag satt och log mig igenom hela filmen. Man fattar att den måste vara grymt inspirerande och "förlösande" om man känner igen sig själv i henne. Lycka till!