Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna
Vad skönt TS att du tagit steget och lämnat din man!
Har följt den här tråden ett tag i tysthet, känner igen mig så mycket men ändå inte. Sen jag var 13 har jag vetat att jag kan bli kär i tjejer (är nu 23). Har alltid tänkt mig själv vara bisexuell. Som 16-åring blev jag ordentligt jäkla kär för första gången. I en tjej (vi kan kalla henne J). Jag har alltid drömt om Svensson-livet med en kille så jag försökte låta bli att känna som jag gjorde. Men det blev ju inte lättare när jag fick veta att J var kär i mig också. Så vi sågs och när det bara var vi så betedde vi oss som ett par men inte bland andra. Ingen av oss var redo att "komma ut". Jag försökte träffa killar, försökte bli kär i en kille men det gick inte.
Året när jag skulle fylla arton så försökte jag komma ut till mina föräldrar, att jag var kär i en tjej. De gick väl inte i taket direkt men de blev så BESVIKNA. Mamma blev så ledsen (och ja jag börjar gråta nu igen bara för att jag vet hur ledsen hon var...) och pappa sa ingenting som vanligt men det syntes hur besviken han var. Så därefter tog jag väl i princip tillbaka allting, sa att det bara var en fas och satsade allt krut på att försöka träffa en kille. Jag försökte sluta älska J men det gick ju bara inte! Jag tror inte ens jag är bisexuell längre, jag har aldrig njutit av sex med en kille. Jag har bara gjort det för att det är nånting som "ska" göras...
Ju mer tiden gick desto mer började jag längta efter familj. Jag träffade till slut en kille som jag intalade mig själv att jag var kär i. En kanonkille, verkligen. Efter 3 månader blev jag gravid (trots p-piller) och vi bestämde oss för att behålla. Nu är jag i 7:e månaden och vi har precis flyttat ihop för ett par veckor sedan. Och jag känner bara varje dag hur jäkla fel det här är. Jag vill härifrån. Jag träffar fortfarande J och ja, jag är otrogen. Jag kan bara inte låta bli henne. Hela min kropp skriker efter henne när hon inte är med mig.
Nu har hon börjat träffa andra också sedan jag blev gravid. Hon har gett upp att jag ska välja henne. Jag förstår henne, såklart förstår jag henne! Nyligen blev hon tillsammans med en annan. Jag har gråtit varenda ensam stund sedan dess. Hon säger själv att hon skulle lämna sin tjej direkt om hon skulle få mig och jag vet att hon menar allvar. Jag vet att det är mig hon vill ha. Jag vill bara göra slut med min sambo och gå till henne men det går ju inte! Vi flyttade ju nyss ihop och ska för helvete ha barn!
Men jag kan inte ha det så här längre. Jag måste sluta försöka leva mitt liv som mamma och pappa vill att jag ska leva det, jag måste sluta leva mitt liv för att DOM ska vara nöjda. Det är väl jag som ska vara nöjd!?!? Det är väl JAG som ska vara lycklig? Och det är jag inte nu... Bara tanken på att J ska skaffa familj med sin nya får mig att vilja kräkas. Varje muskel i min kropp skriker av smärta av bara tanken.
Jag måste lämna det här förhållandet. Det fungerar inte. Det är inte schysst mot min sambo heller. Men jag kan ju inte göra slut nu. Jag måste ju åtminstone vänta tills barnet är här, tills barnet är några månader så allting stabiliserat sig runt omkring det i alla fall. Men då är det ju nästa jobbiga grej, att bara få träffa sitt barn varannan vecka så småningom. Jag måste göra slut, jag har inget val. Men min sambo kommer bli förstörd, hans föräldrar kommer bli förstörda, mina föräldrar kommer bli förstörda. Hur orkar man det? Hur orkar man förstöra för så många? Jag har ju hela livet strävat efter att göra alla andra lyckliga, hur ska jag orka gå från hus till hus och göra så många människor ledsna och besvikna!? Fyfan vad jag önskar att jag var heterosexuell.
Vad långt det blev. Jag vet inte om någon orkar läsa, men vad skönt det var att ösa ur sig allt.