Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Vad skönt TS att du tagit steget och lämnat din man!

Har följt den här tråden ett tag i tysthet, känner igen mig så mycket men ändå inte. Sen jag var 13 har jag vetat att jag kan bli kär i tjejer (är nu 23). Har alltid tänkt mig själv vara bisexuell. Som 16-åring blev jag ordentligt jäkla kär för första gången. I en tjej (vi kan kalla henne J). Jag har alltid drömt om Svensson-livet med en kille så jag försökte låta bli att känna som jag gjorde. Men det blev ju inte lättare när jag fick veta att J var kär i mig också. Så vi sågs och när det bara var vi så betedde vi oss som ett par men inte bland andra. Ingen av oss var redo att "komma ut". Jag försökte träffa killar, försökte bli kär i en kille men det gick inte.

Året när jag skulle fylla arton så försökte jag komma ut till mina föräldrar, att jag var kär i en tjej.  De gick väl inte i taket direkt men de blev så BESVIKNA. Mamma blev så ledsen (och ja jag börjar gråta nu igen bara för att jag vet hur ledsen hon var...) och pappa sa ingenting som vanligt men det syntes hur besviken han var. Så därefter tog jag väl i princip tillbaka allting, sa att det bara var en fas och satsade allt krut på att försöka träffa en kille. Jag försökte sluta älska J men det gick ju bara inte! Jag tror inte ens jag är bisexuell längre, jag har aldrig njutit av sex med en kille. Jag har bara gjort det för att det är nånting som "ska" göras...

Ju mer tiden gick desto mer började jag längta efter familj. Jag träffade till slut en kille som jag intalade mig själv att jag var kär i. En kanonkille, verkligen. Efter 3 månader blev jag gravid (trots p-piller) och vi bestämde oss för att behålla. Nu är jag i 7:e månaden och vi har precis flyttat ihop för ett par veckor sedan. Och jag känner bara varje dag hur jäkla fel det här är. Jag vill härifrån. Jag träffar fortfarande J och ja, jag är otrogen. Jag kan bara inte låta bli henne. Hela min kropp skriker efter henne när hon inte är med mig.

Nu har hon börjat träffa andra också sedan jag blev gravid. Hon har gett upp att jag ska välja henne. Jag förstår henne, såklart förstår jag henne! Nyligen blev hon tillsammans med en annan. Jag har gråtit varenda ensam stund sedan dess. Hon säger själv att hon skulle lämna sin tjej direkt om hon skulle få mig och jag vet att hon menar allvar. Jag vet att det är mig hon vill ha. Jag vill bara göra slut med min sambo och gå till henne men det går ju inte! Vi flyttade ju nyss ihop och ska för helvete ha barn! 

Men jag kan inte ha det så här längre. Jag måste sluta försöka leva mitt liv som mamma och pappa vill att jag ska leva det, jag måste sluta leva mitt liv för att DOM ska vara nöjda. Det är väl jag som ska vara nöjd!?!? Det är väl JAG som ska vara lycklig? Och det är jag inte nu... Bara tanken på att J ska skaffa familj med sin nya får mig att vilja kräkas. Varje muskel i min kropp skriker av smärta av bara tanken. 

Jag måste lämna det här förhållandet. Det fungerar inte. Det är inte schysst mot min sambo heller. Men jag kan ju inte göra slut nu. Jag måste ju åtminstone vänta tills barnet är här, tills barnet är några månader så allting stabiliserat sig runt omkring det i alla fall. Men då är det ju nästa jobbiga grej, att bara få träffa sitt barn varannan vecka så småningom. Jag måste göra slut, jag har inget val. Men min sambo kommer bli förstörd, hans föräldrar kommer bli förstörda, mina föräldrar kommer bli förstörda. Hur orkar man det? Hur orkar man förstöra för så många? Jag har ju hela livet strävat efter att göra alla andra lyckliga, hur ska jag orka gå från hus till hus och göra så många människor ledsna och besvikna!? Fyfan vad jag önskar att jag var heterosexuell.

Vad långt det blev.  Jag vet inte om någon orkar läsa, men vad skönt det var att ösa ur sig allt. 

Tack för att du orkade svara! Låter som vi är rätt lika också, att hela tiden sätta andra före sig själv... Ibland kan det ju vara bra men oftast inte troligen... Så jäkla skönt att kunna prata med någon om det.  För nej, utöver J så är det ingen annan som vet om det här så jag har ingen att prata med... Min sambo anar ingenting. Även om han kanske borde göra det, för jag är varken speciellt glad eller kärleksfull. Vi har haft sex en gång totalt under graviditeten. Jag skyller på att min sexlust försvunnit fast det är ju inte sant. Jag vill bara inte ha sex med honom... Och han är en underbar kille så han säger bara att han förstår och att han väntar tills den kommer tillbaka. Vilket den inte kommer göra, jag kan idag inte ens förstå hur jag kunde ha sex med honom från början. Men som sagt, det var ju bara för att man "skulle" ha det. Jag låg bara och önskade att han skulle komma nån gång så vi kunde lägga ner...

Har tänkt att om vi separerar är det lika bra att göra det tidigt så inte barnet behöver veta om någonting annat. Tror att det skulle bli jobbigare om vi väntar några år tills barnet förstår vad som händer... 

Tror också det kommer bli ett helvete att komma ut. Tror att familj och släkt skulle acceptera rätt fort ändå, även om man får stå ut med den där besvikelsen från dom... Och det är ju det som är så svårt! Det är det jag kommer ha så svårt att stå ut med, känslan av hur besvikna jag gjort dem! Det värsta jag vet är att göra folk besvikna. Och ändå har jag kunnat leva 7 år med att göra J besviken varje dag... Konstigt. Hur har din familj och släkt reagerat? Har alla accepterat på en gång? Blev de chockade? Jag tänker liksom lite på den "äldre" generationen också, min farfar och mormor... Vad skulle dom säga? Och sen nästa sekund, varför bryr jag mig!? Det är mitt liv och jag är jag och kan de inte acceptera mig bara för att jag råkar vara kär i tjej och inte en kille då är det ju faktiskt dom det är fel på. Fast jag kan ju inte ens acceptera själv att jag inte är hetero, så varför skulle dom...?

Ja, jag har ju varit kär i samma tjej i drygt 7 år (snart 8..) så jag tvivlar väldigt starkt på att det är övergående. Jag ville tro det men jag får nog inse att det inte är det. Jag vet att vi gör så jävla fel som träffas bakom deras ryggar men ändå så kan jag inte må dåligt över det. Enda stunderna jag mår bra är ju när jag är med J... Men ja, vi måste ju göra slut med våra respektive. Men samtidigt kan jag bara inte ta det just nu när barnet snart kommer och han alldeles nyss flyttat in! 

Sen tänker jag ibland att "jag kan klara av att leva så här, bara jag får träffa J ibland" men vad är det för jävla tänk (sen är det inte ens sant eftersom jag gråter lungorna ur mig varje gång hon är hos sin flickvän...)? För det första så förstör vi ju för både min sambo och hennes flickvän och för det andra så ska väl fan inte ens kärleksliv vara någonting man ska "klara av"!? Det ska väl vara nånting man trivs med, inte klarar av... Så nej det här måste få ett slut. Frågan är ju bara hur i helvete jag ska orka med det här i flera månader till...  

Så jäkla glad för den här tråden nu. Fruktansvärt skönt att skriva av sig!!

Så sorgligt att läsa att du varit kär i någon i åtta år utan att välja henne när du har chansen.
Jag förstår att det är svårt när du skriver att du gör så mycket för andra. Men tänk såhär: Tror du att dina föräldrar, mormor och farfar verkligen kommer att vara "förstörda" över ditt val för resten av sina liv. Folk kommer över saker, de bearbetar och har väl andra saker att bry sig om än ditt val av partner? Om inte så kan de inte ha mycket till liv. Min familj och släkt accepterar mitt val och jag har haft det ganska lätt på den fronten. Men jag är heller ingen som bryr mig så mycket om vad andra tycker så det är ju lätt för mig att säga. Mamma var orolig i början, pappa sa inte så mycket. Och jag VET att pappa inte berättar för bekanta och arbetskamrater att hans dotter är gift med en tjej och att de har ett barn. Han berättar nog att han har ett barnbarn men undviker att tala om i vilken familjekonstellation jag lever. Jag hade kunnat bli upprörd över det, men jag låter det vara. Jag vet att han älskar mig, min fru och sitt barnbarn väldigt mycket. Det tror jag att din familj också kommer att göra när de ser att du är lycklig.

Jag tycker att det är en bra idé att separera när barnet är litet så att hon/han inte vet något annat.

Lycka till! 

Ja det låter ju så självklart och enkelt när du säger det, och jag vet ju att du har rätt. Klart de kommer acceptera det. Och jag vet egentligen inte varför jag tycker det är så farligt att de blir besvikna en stund. Herregud, det har ju tagit MIG typ 10 år att förstå och börja acceptera, för jag har ju inte ens accepterat det än. Så varför skulle de bearbeta och acceptera på en sekund!? Jag måste helt enkelt komma till ro själv med att de måste också få bli ledsna och bearbeta att allt inte blev som de tänkt sig. Jag vet ju att de älskar mig och jag vet ju också att de kommer vilja träffa mitt barn så egentligen oroar jag mig i onödan. Det är just den där dåliga ovanan att aldrig göra någon besviken, alltid hålla fasaden uppe, berätta bara om saker som gått bra och saker som gör dom glada och inget annat, var den perfekta dottern, osvosv. Jag är så jävla trött på det!!Ja jag tyckte också våra situationer lät rätt lika när jag läste tråden. Skönt att du har bra och förstående vänner och maken tog det också bra vad jag förstod? Det kanske är just det också, att jag själv måste acceptera att jag faktiskt är lesbisk (det känns läskigt att bara skriva det) och inte bisexuell. Jag har inget annat val än att leva med en tjej för jag kommer aldrig någonsin att bli lycklig med en kille. Så är det bara. Hur tror du dina föräldrar kommer att reagera?

Sover inte om nätterna alls längre i princip. Skyller på att jag tänker för mycket på förlossning och bebis till sambon. Skönt att jag snart går hem från jobbet så jag slipper vara som en vandrande zombie där. Och jag kan inte låta bli att fråga J om saker jag egentligen inte vill veta. Varför frågar jag om dom har bra sex? Vad fan i helvete får jag ut av det!? Och dessutom; 1: Varför kan hon inte bara ljuga och säga nej då?? 2: Hur kan hon ha bra sex med någon annan om det nu verkligen bara är mig hon vill ha? Och vad får jag ut av att fråga om hon har känslor för sin tjej!? Och samma där; 1: Varför kan hon inte bara ljuga och säga nej då?? 2: Hur kan hon ha känslor för någon annan om det nu verkligen bara är mig hon vill ha? Hur ska jag kunna göra slut med min sambo och lämna allt och göra min släkt besviken för någon som inte ens enbart är kär i mig!? Fine att hon säger att varken sexet eller känslorna är ens i närheten av vad det är med mig men ändå. Man borde väl inte kunna ha känslor för någon annan om hon nu älskar mig så mycket som hon påstår?? Kan man det? Var ärlig mot mig, är det ens möjligt att ha känslor för någon annan än sitt påstådda livs kärlek???

Jag vet mycket väl att jag är elak mot henne (och mot sambon) och jag har bestämt mig för att lämna min sambo, för jag orkar inte ha det så här längre. Men jag kan inte göra det nu när barnet kommer alldeles strax, lite måste jag vänta tills allt stabiliserat sig efteråt. Men det spelar ju ingen roll heller att jag säger det för hon kommer aldrig att tro att jag menar allvar förräns det är gjort (fullt förståeligt) = jag måste stå ut med att se henne med sin flickvän i flera månader till (och ja, det är helt och hållet mitt eget fel, jag vet det!). Jag vill inte leva med min sambo, det är jag helt säker på efter den senaste tiden nu. Frågan är hur jag kan vara så elak mot dom två (och mig själv) men inte klara av att göra mina föräldrar besvikna. Nånting är ju fel i huvudet på mig helt klart.

Ja det är det jag legat och vänt och vridit på de senaste två nätterna. Men jag känner ändå att jag vill göra slut. Då är jag hellre singel och har chansen att träffa någon jag verkligen kan älska. För jag kommer aldrig att bli lycklig med honom.  Jag älskar honom inte och har aldrig attraherats av honom. Även om jag skulle kunna vara kvar i relationen för att det är lugnt och tryggt så är det inte schysst mot varken honom eller mig. Vi båda förtjänar att träffa någon vi kan älska och som älskar oss tillbaka. Det är bara att inse att jag varit en blind idiot den senaste tiden tyvärr Och jag hoppas att det inte är för sent...

Hur gick dina tankegångar innan du berättade för din man? Hur var hans första reaktion? Vet ju att han verkar ta det väldigt bra men tänkte just där och då. Älskar han dig eller har hans känslor svalnat för dig så han kunde ta det bättre pga det?

Gud vad jag ångrar allt som hänt de senaste åren. Utom mitt barn förstås då men...

Jag försöker bestämma mig lite vagt för ungefär vilken månad i alla fall. Senast juni nästa år känns det som. Men allt beror ju på hur det går med barnet och hur det kommer att fungera, jag hoppas det blir tidigare. Helst skulle jag vilja göra slut nu direkt på en gång men ja...

Skönt att han tog det så pass bra! Jag tror min sambo kommer bli helt förstörd. Jag är hans första förhållande och jag vet att han verkligen älskar mig och vill vara med mig. Det enklaste vore ju helt klart om han också tappade känslorna för mig... Jag skulle inte älska mig som jag är när jag är med honom... Jag försöker ju vara snäll och så men jag blir irriterad i samma sekund som han rör vid mig. Gah. Är glad att vi jobbar om varandra just nu så vi i princip inte ses någonting.

Nej, och det måste tas nu. Jag har väntat alldeles för länge på någonting som jag vetat hur länge som helst att det måste ske! Varför har jag stått ut i så många år när jag hade kunnat vara hur lycklig som helst just nu!? Hur knäpp får man vara...

Den här tråden är precis vad jag letat efter länge och inte hittat... Jag vet inte vad jag ska göra. Eller jo jag vet vad jag vill göra, jag vill bli kär. Något jag just insett att jag aldrig varit i mina partners... Jag har haft dom här funderingarna länge, men jag Hr som många sv er levt Svensson liv med en underbar man och inte velat tänka tanken ut när den infunnit sig. Jag har sårat så många mitt liv i jakten på vem ja är. Att problemet till varför mina relationer aldrig fungerat var att jag är ju en tjej som gillar tjejer har inte slagit mig. Jag kommer från en liten håla, jag har aldrig känt gått gay par eller sett det på nära håll. Jag vet inte Hultman gör :) Hur gör man nu? Hur vet man vem som är gay? Hur ska jag börja? Jag är livrädd för jag har aldrig varit så säker på något som detta. Jag är gay. Jag tycker introt män och har aldrig gjort det. Jag dras till kvinnor och fantiserar i agens läge bara om kvinnor. Men jag kan ingenting! Alla HBT personer i ex gay galan verkar som en enda stor familj och jag vill inget hellre än att få veta hur man bli insläppt? Jag måste få leva ut detta innan jag dör. Dettaär inget ryck. Detta är något som kom fram efter en lång process. Jag är nu singel och alla tjatar på mig att dejta nån ny kille, har varit singel nästan två år nu, men jag vill ju dejta en tjej! Jag är i en period i mitt liv där barnet börjar bli äldre, jag har ingen partner och kan för första gången tänka på MIG och mina behov. Att ens komma såhär långt i processen har tagit säkert tio år, kanske ett heltliv. Jag skulle vilja lära känna någon från den andra världen och bolla tankar med. Finns det ngn som kan tänka sig att i Sthlm introducera en singelmorsa i 30 års åldern till HBT världen? :) jag tycker inte om internetdejting det är inte för mig, jag vill börja leva som den jag är... Jag är trettio nu och vill inte förneka det mer! Hur gör man nu? Kommer inte berätta om detta för sonen eller familjen än. Vill uppleva det först, ta tempen på det, känna mig hundra procent.. Just nu tänker jag inte pånnågot annat än tjejer haha. Varje fiber i mig skriker efter kvinnokroppar. Så mycket faller på plats men hur kommer man ur garderoben är man inte vet Hultman kommer in i gayvärlden undrar jag? Kram från vilsen ungvtonårsmorsa som har läst igenom alla era inlägg med växande leende. Det finns fler! Hej! :)

Förlåt för alla stavfel hoppas någon orkar läsa ändå.. Denna surfplattan gör mig tydligen till analfabet... :)

jag har börjat komma ut i omgångar som bi  ,  och har hittills inte fått negativa reaktioner

 det var min släkting en ung man helt homo som fick mig att göra det

han visar stort mod och kommer ut helt med sin läggning 

Det var i många år,  även om  70 och 80talet var fria decennier så är det lättare idag

Jag tror att det var efter det att kändisarna   som gifte sig och ingick partnerskap gjorde att

vanligt folk kände sig mera fria

 Att jag lever ganska fri har underlättat betydligt,  har en kille som uppmuntrar mig att bejaka min läggning

 hade en bra relation med en tjej som var kär i nästa tjej i våras, ett trevligt minne

Ibland får jag den känslan att även om vi uppfattar Sverige  som fritt land, så blir folk rädda att komma ut,och är man rädd lever man i en dold diktatur

För homosexuella har tidigare inte fått göra värnplikt i flera länder, fått spöstraff och dödstraff, flyr länder och söker asyl,missar anställningar, trakasseras av grannar om de lever ihop,vänskap går i kras, familjer tar avstånd

Andra världskriget var värst homo och bi tjejer bar svart triangel och hamnade i läger 

Mycket av fördomarna lever kvar, människor blir rädda för att vänskap och familjeband ska gå sönder

För min egen del var jag ett bi hela livet, känslorna fanns där

Det kom i omgångar ,jag hörde talas om par i jobbet som levde ihop, när min släkting kom ut  och jag
började leva fri  , förändrades min bild

Jag kom ut i omgångar, ringde RFSL ville  ha frågor, hörde talas om en grupp som möts som är bi

 Var inne på Pride 2003 besökte Mondo en hel vecka ,plötsligt sålde en tjej biljetter till Pride på jobbet

Jag sökte fritt kontakter och kunde gå fritt genom hela förorten med en tjej en vårdag.

Minnet av en vår  , då jag förstod att man kan leva med en tjej eller en man,i mitt fall föll valet på en fri
öppen man. När jag läste stjärnor utan svindel läste jag en oerhört bra bok 

 Livet förändras vi vet inte vilka vi blir kära i , möten kan gå snabbt.För min egen del hjälpte det att fritt
söka fritt leva.

När man som bi väljer en tjej lever man ihop som lesbisk, då får man strunta i vad folk tycker, man får utstå
en hel del med man lever ärligare och ett kanske rikare friare liv