8-åring med mycket dramatiska känslor och uttryck

Hej!

Jag bor sedan 1 år tillbaka med min sambo och hans tre barn som är 8, 13 och 15 år. Vi har en stabil tillvaro där barnen är hos sin mamma varannan vecka och varannan vecka hos oss. Min sambo och barnens mamma separerade för ca 3 år sedan och har en relativt god kontakt idag. Jag har fin kontakt med alla tre barnen. 

Yngsta pojken (8 år) har sedan skolan startade igen efter sommaren börjat stamma väldigt kraftigt. Hans storebror stammade också när han var yngre så vi reflekterade inte så mycket över det, mer än att han går hos logoped och vi försöker hjälpa honom så gott vi kan med talet. Men under hösten har han också börjat vantrivas i skolan. För ca 1 månad sedan fick han ett utbrott i skolan som var väldigt dramatiskt där han förstörde sina glasögon och var svår att få kontakt med. Han sa att han inte ville leva och annat i stil med det. Vi hämtade honom i skolan och på kvällen var han som vanligt igen. 

Han har för tillfället svårt för att gå och lägga sig då han ligger och tänker på hemska saker som han tror att han ska drömma om. Han kan bli helt utom sig och i princip omöjlig att få på "rätt bana" igen. "Det går inte, jag kan inte!" gråter han. Han kan också plötsligt börja gråta i bilen och prata om att han tror att hans mamma ska bli mördad och att jorden ska gå under. Han är en pojke som funderar mycket och på senare tid ofta sitter lite i sin egen värld. 

Han har, som jag/vi uppfattar det, inte mått så bra den senaste tiden. Han förklarar för sin pappa att han inte trivs i skolan och att han "har det mycket svårt i livet just nu" och fortsätter "Jag har två sjukdomar, stamning och fotsvamp". Det senaste exemplet, som får mig att skriva här, är när vi var i skogen igår. Det var mycket snö och många längdskidåkare i skogen. Vi gick hela familjen plus barnens kusin som är 6 år. Vår 8-åring och hans kusin åkte snowracer när stigen blev en backe och vid ett tillfälle kom en skidåkare som struntade i min sambos vädjan om att vänta att åka och istället åkte och nästan körde på vår 8-åring. Skidåkaren skrek "Vad i helvete ungjävel" till vår 8-åring som blev chockad såklart. Efter det var han mycket tyst och jag frågade honom om han tänkte på det som hände och var ledsen för det. Då svarar han med gråten i halsen "mm, eller det är inte det. Jag tänker på att att jag vill knivmörda honom". 

Detta blev en lång historia med många olika grejer, mer konkret ställer jag frågorna:

Är det vanligt att barn i denna åldern uttrycker sig så dramatiskt om så allvarliga saker? 

Kan stamningen bero på att han inte mår psykiskt bra? 

Oroar jag mig i onödan över hans "utbrott" där man knappt får kontakt med honom?

Bör vi söka oss till psykolog?

Han är en glad och pigg kille när han inte har dessa svackor, det kan svänga från dag till dag eller oftare. Det är därför svårt att få grepp om det och jag tror han håller mycket inom sig.

Hoppas du kan svara på mina frågor. Tack på förhand.