Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

Jag håller med, att bete sig på det sättet kan banne mig inte ursäktas av graviditetshormoner. Ni måste försöka prata ut om vad det är som är gundproblemet. Att hon inte vill prata om hur hon mår och känner - tja togh luck, bruden - du ska bli mamma och det är dags att växa upp. Så där kan man inte bete sig mot sin partner oavsett hur man känner. Hur betedde hon sig innan? Hur länge har ni varit tillsammans? 

Jag har känt mig rätt hemsk under början av min graviditet också, men det värsta jag har gjort är nog att börja gråta, att bli förbannad för att jag tappar saker. Dessutom känner jag mig fruktansvärd som har tappat all sexlust - att skälla på min partner och vara rent elak skulle aldrig någonsin falla mig in - vi ska ju ha barn, det är jättestort!

Ang att du inte jobbar - det kan vara svårt att hitta jobb, och man hittar ju inte ett bara för att det är ett barn på väg. Jobbar hon själv? När är barnet beräknat?  

Jag tycker det låter som att
1) hon behöver komma ifrån sin mamma som verkar vara en stor del i problemen mellan er.

2) Hon har möjligen en annan, grundläggande problematik, som inte beror på graviditetshormoner. Många personlighetsstörningar kan man leva ett normalt liv med men man kan behöva hjälp med att hantera dem och förstå varför man är annorlunda. Innan jag fick min Borderline-diagnos vad jag inte helt lätt att leva med t.ex. och mycket av det du skriver låter väldigt Borderline-aktigt måste jag säga. Även om jag aldrig blev så extrem utåt (jag vågade inte ta ut min ilska på andra utan vände det mot mig själv istället för att på så sätt såra andra) så känner jag igen väldigt mycket av din tjejs beteende. Att maten inte får röra varandra är ett typiskt exempel på tvångssyndrom. Om det är så att det finns en psykisk orsak till det hela så bör hon verkligen ta itu med det innan barnet kommer. Ta upp det med barnmorskan eller ring och rådfråga vuxenpsykiatrin hur du ska göra. Jag skulle även råda dig till att själv söka hjälp hos psykiatrin för det här måste ju vara fruktansvärt att leva med.  

3) Sist men inte minst så finns alltid alternativet att ni gör slut. Lägg inte energi på en människa som trampar ner dig i skiten. Älskar hon dig så kommer hon till sans och kommer tillbaka och ni kan jobba på förhållandet. Annars så är det många barn som har föräldrarna på olika håll. Var noga med att du vill ha delad vårdnad redan nu bara så det inte blir problem senare. 

Det låter mer och med som att det finns en BPD-problematik i grunden - MEN vi har ju här bara en sida av historien. 

Mitt tips är fortfarande - och starkare nu - kontakta vuxenpsyk och be om en samtalskontakt. Kanske du kan få anhörigstöd eller likande, även om inte tjejen inser att hon behöver hjälp? Med tanke på att det snart (?) finns ett barn i bilden så är det rätt viktigt att hon får hjälp. Jag som har diagnosen själv har extra läkarkontakter nu under hela min graviditet för att få hjälp och stöd med tanke på risken för depression osv även efter förlossning sen. Hur långt gången är hon?  

Hur går det för er TS?

Ojdå det där låter ju verkligen inte alls som att det går så bra... har hon gått med på att söka hjälp? 

Nej det här är mer än graviditetshormoner helt klart!

TS - Kontakta vuxenpsyk i din kommun och be (kräv) att få en samtalskontakt så snart som möjligt. De ska sedan kunna hjälpa dig dels med att ventilera ditt mående, dina ångestattacker osv och dels med kontakter med soc, ev. familjejurist osv om du behöver det. 

Du måste vara rädd om dig och inse att det INTE är ditt fel. Däremot blir jag väldigt rädd för barnet skull :( 

Jag är väl lite kärringen mot strömmen nu, men som hon formulerar sig så förstår jag att du ändå blir osäker. 

Mitt stående råd som jag inte kommer att ändra  - SÖK HJÄLP HOS VUXENPSYK -  FÖR ER BÅDA!! 

Just därför måste jag ännu en gång råda er till att söka hjälp via psykiatrin. Parterapi, anhörigstöd eller liknande... ni reder uppenbarligen inte ut det här själva! 

Snälla TS ni behöver prata med varandra, inte bara via sms... och ni behöver hjälp att förstå varandra och komma vidare. Jag tror verkligen inte att FL är rätt ställe att fixa detta. 

Vet hon om att du skriver ut era konversationer här förresten? (Jag hade blivit väldit förbannad om sambon skrev våra privata samtal på ett öppet forum för vem som helst att läsa, oavsett vad det handlar om) 

Jag ger upp den här tråden nu. På  de ordagranna redovisningarna av era (privata) samtal verkar det snarare som om ni båda är väldigt unga och helt enkelt inte kommunicerar med varandra utan istället missförstår, låter känslorna svalla över och så smäller allt igen och igen. 

S Ö K   H J Ä L P  med er relation och att prata med varandra!