Jag var lite rädd att hon inte skulle låta mej vila om hon kom, jag inser det. Sen var det nog lite stålthet. Jag vill inte be henne om det. Tycker ni att det var väldigt barnsligt av mej?
Jag tycker synd om henne att hon inte kan slappna av och vara gravid. Och låta mej dra in pengar (jag vet att hon vill ha det så)
Självklart känns det också jobbigt på det andra sättet (när hon går runt och säger till släkt och vänner att det är så jobbigt att jag inte har jobb). Men det är ju inget problem i ordets bemärkelse. Det sitter ju liksom i mitt huvud att jag skämms.
Jag känner mej värdelös när jag inte kan göra så hon slipper jobba. Men nu kanske hon får det ju.
Jag tror hon planerat att göra något ikväll. Så hennes sätt att säga till mej att hon kommer i morgon. Var ett sätt av henne att få det att verka som för min skull. Det vet jag.
Hon missar inte en melodifestivalkväll och vill absolut inte ödsla den på mej.. Så är det bara.
Hon sa att när jag sa att "det var därför jag åkte hemifrån" att hon ju gjort det. Inte jag. Jag fatta inte, då svarar hon att hon dragit 4ggr på tre dagar. Hur skulle jag fatta att hon "flyttade" då? Jag begriper inte alls.
Försöker hon behålla nån sorts makt över mej? Hon är rädd att jag ska må så bra att jag lämnar henne om jag märker jag inte behöver henne va?
Det har du nog rätt i.
Men tro mej jag har försökt hitta sätt att kommunicera. Jag säger exempelvis alltid vad jag vill och varför. Hon säger att hon inte törs säga till mej vad hon känner och tänker..
Hon försöker alltid såra mej så mycket hon kan om hon inte har något annat att komma med. Alternativt slår hon och sparkar mej. Läste du inlägget då jag satte mej på sängkanten med te och hon hamrade sparkar i min rygg och skrek att jag var helt jävla dum i huvet då jag "nästan" satte mej på henne.
Jag har pratat med sms hela kvällen nu och förstått att hon har så jävla dåligt självförtroende att hon inte tror jag bryr mej om hennes åsikter alls. Jag tror hon tror hon är så oviktig att hon inte sårar mej. Att ifall hon säger att jag är ful (bara ett exempel, har inte hänt) så blir jag inte sårad då jag inte berörs av vad hon tycker.
Det eller att hon är ett elakt ego. Det är alternativen.
Jag hade rätt om Melodifestivalen:
Jag -Du har en poäng, jag har förstått att du tar mej på det sättet. Det har dock hänt väldigt ofta att jag lägger in ett medhåll eller en testkommentar för att se om jag förstår. Att jag avslutar din mening för att visa att jag hört det du säger. Det gör jag när jag är ivrig att höra din slutsats, visa intresse för det du säger och att det engagerar mej så jag har en synpunkt.
Jag tror du ofta tror jag är ointresserad att veta vad du tänker, att jag inte orkar lyssna osv.
Det har hänt att du berättat om något du tycker är fel, varpå jag suckar högt och himlat med ögonen. För att visa mitt självklara avstånd för personen i berättelsen men du tror att jag suckar åt dej.
Det hände när vi åkte vid nyår.
Hon -De händer hela tiden.
Jag - Jag förstår att du nog hade svårt att tro jag var intresserad, då jag en stund innan försökt byta ämne. Men jag blev bara så trött och kände det skulle vara för jobbigt att förklara det så du trodde mej. Att jag gav upp direkt. DET var dock väldigt själviskt av mej.
Men jag kan ju tycka att du har väldigt snabbt att döma mina kommentarer. Det är väldigt sällan jag tycker du har direkt fel i sak. Att min kommentar verkar som att jag inte håller med dej är ditt synsätt. Jag tycker dock att jag blivit bättre på att förklara innan att: "men om du ser det från hennes sida" hon trodde ju att du åkte med hissen trots att du såg henne" exempelvis.. Det betyder ju bara att jag lyssnat på dej, värderat det du sagt som viktigt. Oroat mej för att du inte sett alla vinklar. Och hjälper dej att gå vidare. För att det är viktigt för dej att det får en lösning.
Jag -Ja men om det händer hela tiden. Och jag säger till dej i klartext nu att det oftast beror på att du misstolkar mig.
Då måste du börja fråga: varför jag gör så eller vad jag menar. Innan du dömer mej. Min avsikt är nog aldrig att nedvärdera dej. Nej, jag vill aldrig få dej att bli ledsen. Du måste börja säga när du känner dej sårad. Och LITA på mitt svar!
Hon - Men istället är de som att du avbryter de och inte är intresserad för jag slutar inte tänka på de. Ta exemplet när jag kom hem och berättade om min arbetskompis landställe, de slutade igen om att du malde på om ditt landställe.
Jag - Ja, det där var en sak som verkligen sårade mej djupt. Jag gav dej chans på chans att visa att du brydde dej.
Det som sårade var att du inte trodde jag var sårad. Och hur jag skulle reagera på att du började prata om det där. Förstår du inte att dina åsikter betyder så mycket för mej att jag kan bli löjligt sårad av att inte blivit sedd. Precis som du. Det var altså att du inte förstått hur det sårade mej första ggn som du visade så uppenbart igen när du kom med berättelsen.
Hade du visat intresse där imellan så hade det känts mer okej.
Jag - Löjligt! Men hade du sagt: förlåt, jag förstod inte att du blev så ledsen. Och sen låtit mej berätta om min guldklimp medan du blev glad över att plötsligt ha ett sommarställe på ett sånt drömläge. Att jag inte kan erbjuda dej så mycket alltid känns värdelöst. Men att jag har en stuga på ett sånt ställe du jusst sagt du önskar dej. Kändes som en storslagen present. Att du inte visade något intresse var som att jag bakat värdens godaste paj, en sån du alltid pratat om och önskat. Men att du går på mc donalds istället.
Jag -Larvigt, javisst! Men det är viktigt för mej att kunna göra dej glad och överraska med de få saker jag har. Att det kändes som du fnös åt en sommarstuga för över 20 miljoner var sårande jusst för att det är det finaste jag har och jag trodde du skulle bli glad och exalterad.
Jag -Alltså ett missförstånd. Du nedvärderar dej själv och gör dej så obetydlig att det sårar mej. Tror du jag skulle sitta här och vänta på dej trots allt du skrev innan vi sa godnatt igår, om jag inte tyckte du var viktig?
Jag -Att jag är lite för barnslig för att svälja stoltheten och be dej komma hem och krama mej måste du ha överseende med. Jag är också en människa med barnsligt ego ibland. Jag kan inte ta emot hur mycket som helst. Framförallt inte av kvinnan i mitt liv. Dina åsikter är viktigare än någon annans. Då vi lever ihop. Och jag vill ju veta om du tycker som jag i olika frågor eller om du tycker annorlunda. Men jag måste få veta din åsikt. Att du har en åsikt är mycket viktigare för mej än att du inte bryr dej. Så tro inte att jag inte är intresserad när jag inflikar något du berättar. Fråga vad jag menar med mitt beteende. Förutsätt inte att jag nedvärderar dej.
Jag - Vad tror du om exemplet med "stop"?
Förstår du vad jag menar?
Jag -Alltså ett förslag på att ändra ett beteende vi båda har och jag tror kan lösa mycket.
Jag - Du måste börja ge dej själv mer bekräftelse. Så vi kan börja leva som ett par. Vi kommer aldrig frammåt känns det som. Det är bara små missförstånd som växer och återkommer. Så jävla energikrävande för oss båda ju.
Jag -SVARA
Jag -Har du inte bemödat dej med att läsa vad jag skriver, mina förlåt och bevis på att jag tar dej på allvar så ger jag upp nu.
Hon -Vänta, vill läsa va du skrivit ordentligt och mello började precis!
Jag - okej
Hon - Jag har inte skitit i de, jag har inte hunnit! Håller på
Det sista var för 15min sedan. Det med "stop" var ett exempel jag tog som jag föreslagit men inte fått svar på:
Jag -Det är faktiskt lika självklart som att jag är sjuk. Byt inte musik! Konstigt att jag fortsätter att byta. Jag fattar! Kan vi inte bestämma att vi ska lyda varandra, innan vi försöker förklara hur vi menar.
Jag - Jag tror att vi gör förmycket såhär:
Du säger "stopp" varpå jag fortsätter gå medan jag försöker förklara varför det är bättre.
Jag - Istället för att först lyda. "Jag stannar och visar min respekt, förklarar varför jag tycker vi ska gå"
Och vi därefter omvärderar situationen?