Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

Nu tror jag att det är färdigt iallafall. Hon kom hem och jag låg i sängen. Vi hälsade, hon gick på muggen, kom sen in. Det första hon frågade var om jag bara tänkt ligga "sådär" jag svarade att jag var sjuk fortfarande så ja. Hon sa att ja du är sjuk, inte döende. Då stoppade jag henne och sa med lugn röst: sluta direkt! Jag vill inte att du startar nåt nu, jag är fortfarande sjuk. Om du inte är snäll nu, låter mej vila så kommer jag att lämna dej. Nu! Hon försökte avbryta men jag sa: lyssna på mej nu. Var lugn och starta inget för då åker jag åker nu. Hon började höja rösten och jag gick och plockade ihop lite arbetskläder. Hon skrek och slog mej, drog i mej och slängde mej mot väggen. (Hon väger 100kg och jag 65) och när jag inte har tyngden är enda sättet till försvar attack. Därför kunde jag inte försvara mej alls. Jag skrek stopp och sluta, backade in i köket där jag satte inspelning på telefonen. Sen sa hon att vi skulle lägga oss i sängen. Jag sa att det inte fanns en möjlighet. Och hon sa att jag aldrig mer skulle få komma hem och aldrig få se mitt barn. Det skulle hon se till. Jag blev tvungen att lämna nyckeln. Men jag har det inspelat. Jag såg att hon sa tvärt emot vad hon ville. Att hon hade panik bara. Nu har jag flyttat hem till min bästa vän igen.

Jag såg en förtvivlan i hennes ögon. Det skär i mej, att hon gör så fel. Jag insåg att hon måste få hjälp, att hon såg ut att vilja ha hjälp. När hon slog mej såg jag att hon behövde få en kram och nog ville det. Men jag var tvungen att säga ifrån. Jag måste vara frisk om jag ska kunna lösa någonting alls. Dock skrev jag ett sms när jag satt helt i chock på tåget. Där är en öppning så hon inte spårar ur totalt utan har nåt att hoppas på iallafall. Jag kan inte förstå varför du gör såhär? Du måste berätta för barnmorskan hur du tappat kontrollen. Jag är mest chockad och känner inte igen dej alls. Detta är nog bästa lösningen. Iallafall nu direkt. Jag ville absolut inte att det skulle bli såhär. Och jag kan inte finna mej i att du slår och sliter, skriker och skäller okontrollerat när du inte får som du vill.

Shit, ja.. Men jag kan inte tro att någon skulle göra såhär i friskt tillstånd. Hon beter sej skitkonstigt!

Ehumm.. Jag tänkte lite, tyckte synd igen och skickade detta. Jag är ju fan bränd men det är sista, det måste det va!

Hej, jag tänker och tänker, vi måste komma fram till nån form av lösning. Jag kanske får extrajobb i helgen och kvällar. Så vi kan hålla oss flytande. Saken är att jag blir bara tröttare av att mötas av din attityd och dina vredesutbrott. Att du inte ens gav mej fem minuter lugn när du kom hem sist.. tog det tio min till du slängde runt mej? prova att lyssna. Känner jag att du lyssnar och respekterar mej så kommer jag orka mer. Och att inte leva med sån respekt tolererar jag inte. Jag har haft ett helvete senaste tiden. Allt jag ber om är att du visar mej lite respekt. Lyssnar när jag ber dej om nåt, det är inte så ofta. Varje gång jag bett om lugn och ro har du satt dej på tvären. Det känns alltså som att jag inte vilat sen jul. Visar du att du tar mej på allvar och att jag är viktig så kommer min energi tillbaka, förstår du inte det?

Jag sa åt dej igår att: lugn, startar du nåt nu så går jag. Jag klarar inte av mer. Flera ggr. Att du inte ens lyssnade på mej då. Gav mej nån minut, kändes respektlöst. Och fortsättningen därifrån var rent vansinne.

Det börjar äntligen kännas som det finns ljuspunkter, körkort, jobb och skatteskuld. Mammas problem och lillebrorsans överdos sömntabletter till trots. Jag måste känna att hemma är en lugn stressfri zon. Då kommer energin tillbaka. Jag hade säkerligen vart frisk för länge sen om jag fått vila från början när jag bad om det. Men det känns som att hamna i ett polisförhör varjegång jag kommer hem.

Jag förstår att du nog känner dej oviss om framtiden nu och att det är stressande. Men jag kan säga att ekonomiskt ser det ljusare ut än på länge. Jag bor hos bxxx nu. Men jag tycker du borde få veta att jag inte gett upp tanken på att vi ska reda ut våra problem. Får jag dom här extrajobben nu till helgen så får du pengar samma dag som jag får dom.

Hoppas du ser allvaret i det jag säger och förstår vad jag behöver av dej? Mår jag bättre och känner att du vill att jag ska må bättre, att du lyssnar så kommer glädjen och energin tillbaka.

Hoppas det känns lugnande och att du förstår. Jag behöver en ursäkt och lite tid.

Nej, du har rätt i det men jag känner att jag vill ha insyn i mitt barns liv. Så mycket som möjligt, frivilligt av henne. Och hoppas detta är tillfälligt. Borde jag "orosanmäla"? Polisanmäla?

Jag hoppas ju att hon kan förstå att livet blir så mycket lättare om hon inte gör sej fiende hela tiden med folk. Och att det är mycket tryggare och lättare att ha barn om man är två som hjälps åt. Sen har väl folk olika saker för sig. Endel fågelskådar, andra kollar film. Jag kan ju tycka allt är bättre än att tracka dom som inte gör det man själv vill.

Tror du jag borde orosanmäla? Polisanmäla?

Jag har fått telefonen avstängd pga en gammal faktura. Men en bra vän bad mej lyda dina råd rakt av. Allt annat var dumt, respektlöst mot henne och er här inne.

Men framförallt ansvarslöst något fruktansvärt mot barnet. Jag vet det.

Tänker jag bara "vad är bäst för mitt barn?" varje gång jag tycker synd om min mentalt instabila tjej/extjej så lugnar jag mej lite, fokuserar och tvivlar inte på vad som har prioritet.

Jag skickade en kortfattad redogörelse och fråga vad jag ska göra nu till "barnmorska online" hoppas jag får veta vart som är bäst att vända mej som första steg. Nu bär det av till banken för nya koder och dosa :)

Jag känner mej nu mer samlad än på länge. Jag har inte haft energi att våga tänka på ett alternativ till kärnfamilj och allaunder samma tak trygghet på länge. Jag mår bättre än på länge. Mer klarsynt, förväntansfull och fokuserad på att detta barnet om det inte får "pussande samboföräldrar" så åtmintånde få en pussande pappa, en grundtrygghet av att känna min vilkårslösa kärlek. och genom att uppleva hur en exemplarisk vuxen man, lycklig och trygg, lugn och snäll. fattar sina beslut i livet. Lär sig vad som är viktigt och rätt.

Om jag bara är ett skolboksexempel på en mogen insiktsfull och viktig pappa så är det kanske inte en katastrof om mamman spårar ur. Och jag behöver inte känna mej elak i mitt handlande. Det kan det omöjligt vara. Jag längtar efter att få ligga och titta och känna på min prinsessa eller prins och följa alla livets mysteriska upptäkter inom räckhåll som en trygg livlina.

resten livets övriga önskningar är bara obetydlig vardagslyx.

Vad lätt det känns att inte bry mig om huruvida damen jag flytt vill styra mina känslor och vilja! Fan vad nice :) Tack, fan vad viktigt forum ändå.. Och alla som orkar hjälpa folk hitta rätt kurs är det bästa som hänt mej i år.

Tack!

Jag har inte blivit så fuckad ännu att jag inte kommer följa dina råd. Dock krävdes det även några verkliga vänners tålamod för att förstå att det inte finns alternativ.

Ett offer är ingen trygg förälder skulle min mamma sagt. :)

Upp och ner.. Hon kom med sin mamma och lämnade mina saker igår. Vi hade nog olika förväntningar om mötet. Jag tror luften gått ur oss båda. Jag måste försöka att hålla mina löften till henne och visa att jag inte vill henne illa. Kanske kan vi prata i kortare stunder framöver, steg för steg. Och inte säga saker som gör henne ledsen. Jag är så tom i magen men fattar att det är ömsesidigt. Vill inte att hon ska känna sig baktalad och vågar därför inte ringa barnmorskan. Får se till att vi båda ber om hjälp med möten tillsammans. Om jag får följa med till barnmorskan. Men jag vågar inte ta upp något nytt med henne innan vi tagit in situationen och inte är så rädda för att såra och såras. Känner mig dum för saker jag berättat här. Men vart ska jag ventilera om inte här. Jag önskar mycket kunde göras om med facit. Saknar att höra hennes fnitter. Hoppas det blir nåt extrajobb nu så jag kan visa att jag inte vill illa. Jag fick panik när hon var på ett snällt sätt. Lugn och förklarade vad hon packat ned. Som att ilskan runnit ur och bara sorgsenheten är kvar. Jag vill krama henne och känna hennes lugn och våran trygghet. Vad fel det kan bli.

Alltså panik när hon hörde mej men inte trodde mej.

Hon har pratat massor med mej idag, på sms. Jag har försökt att inte såra eller skrämma henne alls. Tillslut berättade hon en massa om vårat barn! Det kändes som en öppning. Jag har förhoppningar.

Hej igen! Jag har gjort så gott jag kunnat. Men allt hon vill verkar vara att livet blir så jävligt mot mej som det går. Även saker som bara gynnar henne sätter hon sej på tvären mot. Jag förklarade att jag kanske kan få ett lån nu när jag har jobb. För att betala det jag är skyldig. Hon hävdar då att det är 110.000 sen i somras. Jag frågade givetvis efter pappret med uträkningarna på. Jag fick detta sms: "Jag har inga papper på pappagruppen, du får ringa dit och prata med dom. Skulden är uträknad på mina sparpengar + allt som jag tjänat, - mitt körkort, resan och fickpengar och bilen. " Resan va semester utan mej. Bilen+körkort är hennes. Jag vet inte vad jag ska svara. Hon vill inte ge nr till barnmorskan. Inte heller ta med mej. Trots att jag låvat henne att vi ska gå igenom innan vad vi tänker säga. Jag måste få henne att sluta! Hur ska hon gå vidare?