Bipolär - Fakta!

Med denna informationen hoppas jag att folk som är bipolära tänker efter och aldrig skaffar barn. 
Jag själv är barn till en bipolär person och önskar att hon aldrig valt att föda mig. Inget barn ska behöva gå igenom det jag gjort.
Att skaffa barn och vara medveten om att man har denna sjukdom är rent och skärt egoistiskt.  

Självklart finns undantag. Men jag är inte mycket för att psykiskt sjuka personer skaffar barn tyvärr. I dom flesta anhöriggrupper jag varit i så säger dom flesta lika. 

Min mor fick sin diagnos när hon var 17. Fick mina bröder när hon var 30 och mig när hon var 38. Så HON visste vad det innebar. Det slutade med att vi växt upp utan henne, förutom när hon fått sina skov och snott diverse fordon för att komma och kidnappa oss barn hos våra fosterfamiljer.
Jag har levt i skräck hela livet och det är först nu jag inser att hon är sjuk. Ja, hon har sina symtomfria dagar men det väger ändå inte upp. Hon är behandlad sen hon var 17 men allt hon utsatt oss för, oavsett om det var "med mening" eller inte så ser jag inte att det är okej att skaffa barn när man är medveten om sin sjukdom.
Som det står i faktan är minnet påverkat också och det får vi lida för. Även andra saker så som ilska, förvirring, m.m har fört med sig att vi inte kan ha ett fungerande förhållande till varandra även om hon är "frisk" nu. 
En bipolär människa känne rofta inte sina egna skov och vad det innebär för sin familj. Och även om det inte yttrar sig helt och fullt så KÄNNER barn att något är fel. 
Jag kan kliva in hos min mamma och se på henne vid första anblicken att det inte är som det ska just den dagen. Hela ansiktsuttrycket är förändrat och även om hon inte visar det i "vanliga" skov så SER man det om man känner personen. 

Så nej, jag tycker inte att bipolära ska skaffa barn, Just för tryggheten. Att inte känna igen sin förälder från dag till dag är hemskt jobbigt. Även om jag är vuxen. 

Nej min mor är en tvåa.. 
Hon har inte haft ett hysteriskt skov, varken maniska eller depressiva, på ca 7 år. Men det är KÄNSLAN. Det är själva rädslan för att hon får "en dålig dag". Hon visar det inte utåt men som anhörig märker man lätt. Hon ser helt annorlunda ut i ansiktet, Stel och likgiltig. (Finns väl en medicinsk term för just det symtomet också?) 
Min son på fem år märker det till och med. Så nej, skoven yttrar sig olika. Ja, säkert från person till person också men som dotter/son är det fruktansvärt att vara runt en sådan människa. Man har aldrig någon trygghet hur det är från dag till dag. Även om det INTE är just dom där typiska skoven utan bara ett likgiltigt ansikte. Inget barn vill se det och den bipolära märker det inte heller enligt psykiatrikern så det är svårt att förstå.