Förlorat en förälder??

Beklagar sorgen! 

Usch, såna här trådar väcker minnen för snart ett år sedan förlorade jag min pappa

Jag föll i någon form av personlig gående koma. Jag gjorde det jag behövde för mina barns skull men allt som rörde mig försvann. Min man fick hjälpa mig mycket. Jag pratade, grät och grät ännu mer. Ibland kan jag börja gråta av ingen anledning och så kommer pappa till mina tankar och hur mycket jag saknar honom.

Du måste låta dig sörja. Alla sörjer olika.  

Du kanske ska ta kontakt med en kurator/präst som du kan prata med? Jag vände mig till prästen som vigde oss/döpte våra barn/konfirmerade mig/döpte mig för att fråga och prata av mig med. Det var otroligt hjälpsamt. 

Ta hjälp av vänner, din familj (tänker om du är sambo/gift),

Finns olika faser i hur man bearbeta något jobbigt, chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfasen. Hittade en länk som handlar om just detta. www.posom.se/index.php&view=article&id=60&Itemid=66&lang=sv  om du orkar läsa. Så du förstår vad som händer. 

Kramar i massor till dig