• Förlorat en förälder??

    Lör 16 feb 2013 11:08 Läst 1037 gånger Totalt 5 svar
    Lör 16 feb 2013 11:08

    Jag förlorade min älskade pappa förra veckan:(Jag känner mig mer eller mindre som en robot för tllfället,Jag vill inte eller kan inte ta in att min pappa är död..Ni som nyss förlorat en förälder hur tänker ni??Hur får ni dagarna att fungera??Min mamma och min syster kryper in i sitt eget lilla skal och sörjer medan jag måste få prata prata prata för att kunna gå vidare:(


     


    Kram

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Lör 16 feb 2013 12:30 #1

    talk with imam or father. it canhelp u. but personaly i thik u can talk with one muslim imam.it will help u very easy. my mother died recently. i know ur pain. it will never go way. but it will help u

  • Lör 16 feb 2013 15:00 #2

    Hej. Jag förlorade min mamma för 5 veckor sedanRynkar på näsan. Har också ett behov att prata o prata om det i massor. 
    Malar fortfarande allt som hände den sista dagen i mitt huvud om o om igen. Vill inte glömma.
    Jag mår fortfarande jätte dåligt över att mamma ej finns här...vissa dagar är bättre än andra. Men det går inte många minuter på en dag utan att jag tänker på henne.
    Så några bra råd har jag inte då jag själv är mitt uppe i mitt sorgearbete. Men mitt råd är att prata med en kurator...jag gör det o det är skönt. Hon har inget emot att jag upprepar mig om samma saker hela tiden. Tror inte man ska tynga familj o vänner med allt. Självklart ska man kunna prata med familjen men de behöver ju också hantera sin sorg. 

  • Lör 16 feb 2013 15:05 #3

    Jag förlorade min pappa för två år sedan. Livet börjar så sakteliga återvända till det normala, men man slutar självklart aldrig att sakna sin bortgångna förälder. 

     Jag tog inte hjälp av någon professionell för att hantera min sorg, men tror absolut att det kan vara ett bra alternativ om du känner att din mamma och din syster hanterar situationen annorlunda än du och inte vill prata så mycket just nu. I början var det mest chock och panik, men efter några veckor behövde jag bolla tankar mer än en axel att gråta ut mot. Då hade jag bra vänner vid min sida - inte minst mina arbetskamrater som ställde upp otroligt mycket!

     

  • Anonym Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 16 feb 2013 16:33 #4

    Tack så mycket för era fina svar:)Jag har iallafall min man att prata med just nu.Prata med kompisar känns inte likadant:(Jag vill ju parat om pappa med mina närmaste men det är väl bara att acceptera att dom inte klarar av det just nu,Jag är glad att man har sina underbara barn att krama på i all bedrövelse.

  • Lör 16 feb 2013 16:42 #5

    Beklagar sorgen! 

    Usch, såna här trådar väcker minnen för snart ett år sedan förlorade jag min pappa

    Jag föll i någon form av personlig gående koma. Jag gjorde det jag behövde för mina barns skull men allt som rörde mig försvann. Min man fick hjälpa mig mycket. Jag pratade, grät och grät ännu mer. Ibland kan jag börja gråta av ingen anledning och så kommer pappa till mina tankar och hur mycket jag saknar honom.

    Du måste låta dig sörja. Alla sörjer olika.  

    Du kanske ska ta kontakt med en kurator/präst som du kan prata med? Jag vände mig till prästen som vigde oss/döpte våra barn/konfirmerade mig/döpte mig för att fråga och prata av mig med. Det var otroligt hjälpsamt. 

    Ta hjälp av vänner, din familj (tänker om du är sambo/gift),

    Finns olika faser i hur man bearbeta något jobbigt, chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfasen. Hittade en länk som handlar om just detta. www.posom.se/index.php&view=article&id=60&Itemid=66&lang=sv  om du orkar läsa. Så du förstår vad som händer. 

    Kramar i massor till dig 

Svara i tråden
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Känsliga rummet

Innehåll

Annat innehåll

Dagens fråga

Dödsstraff- för eller emot?

Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.