Styvbarnsadoption

Jag känner faktiskt en mamma som i alla fall påstår, att adoptionen gick igenom utan biopappans vilja. För att domstolen menade att det var till barnets bästa. Jag ser inte varför hon skulle ljuga om en sådan sak - det är det ju ingen mening med. Men jag tycker också att det är fel.

Jag tycker att en sådan här åtgärd är rätt extrem, och jag tycker att samhället bör vara restriktiv med den. För ursprunget är viktigt. Även om en tonåring inte vill umgås med en av sina föräldrar nu, så är det inte alls säkert att det är det bästa för honom eller henne för all framtid, att alla band med bioföräldern - och även hela släkten på den sidan - inklusive arvsrätten, klipps av.

En bra styvpappa kan ju nöja sig med att vara styvpappa, och ta exakt samma ansvar ändå, tänker jag. Han har även möjlighet att genom testamente ge styvbarnet ett arv, utan att ta ifrån honom eller henne arvsrätten efter sin egen släkt. (Och då menar jag inte bara pengar, utan även att man kan vilja ha minnessaker, släktklenoder, pappans ev. prispokaler och liknande, fotoalbum, böcker o.s.v. från sin riktiga fars släkt, om sådant finns. Sådant som kan hjälpa det vuxna barnet att lära känna sin riktige far i efterhand, och få en samhörighetskänsla med sin släkt och sitt ursprung bakåt i tiden.)