Håller med moto till viss del samtidigt som jag förstår att man vill ventilera sin oro om man känner den. Var mer orolig med första barnet och då sa min barnmorska att jag skulle försöka släppa det så mycket det gick, för det kommer inte gå över! Först oroar man sig för missfall, sen kanske över att magen inte växer/man känner inte så mycket fosterrörelser, sen inför förlossningen, att nåt kanske ska gå fel, att nåt ska hända. Sen när barnet är fött så är det psd, viktuppgång, utveckling, osv... Sen när barnet blir större oroar man sig för andra saker, samtidigt som man alltid är lite rädd för att nåt ska hända (bli påkörd, ramla tex). Tonårstiden lär man ju oroa sig en hel del också!
Ja ni kanske förstår min och min BMs poäng? Man missar så mycket om man oroar sig hela tiden. Jag tyckte det hjälpte mig att försöka släppa oron och bara försöka leva lite mer i nuet. :)