Jag vill inte vara hennes mamma!!!

Vem har sagt att det är i Sverige

Hon adopterades bort för att hon och jag har samma pappa och jag kan bara inte tåla henne. När jag bara tänker på henne så kommer alla minnen upp, de lovade att hålla min identitet hemligt

Jag önskar att det vore en trolltråd, men det är det inte. Då skulle allt vara så lättare

Barnet var som fosterbarn hos dom en tid och sedan så fick de adoptera henne enligt Finsktlag.

Finska soc och adoptivföräldrarna lovade att allt skulle stanna mellan oss. Barnet vill veta vem hennes föräldrar är och hon vill veta varför jag gav bort henne. Jag vill inte och orkar inte gå igenom det igen. Jag bara orkar inte, hur kunde de svika mig så.

Jag var dum och ung och fattade inte att jag var gravid förran det var för sent att göra abort.

Nej det vet hon inte. Eller jag tror att hon inte vet.

Jag trodde att jag kunde gömma skammen och förnedringen men det gick inte. Jag klarar inte av det här, vill bara gömma mig och bara glömma bort.

Jag har gått i flera år i terapi och det är det här att de berättade till henne som gör så ont. Känner som om jag har fått ett slag i ansiktet av adoptivföräldrarna att de gick och berättade till henne. Varför sa de inte till henne att jag är död eller nåt sånt

Innan adoptionen så bad jag dem att inte berätta vem jag är, jag var väl naiv och trodde att jag kunde be om det och de lovade. Jag var bara 15 år då och trodde på allt de sa, men men jag lär mig aldrig, man ska inte lita på folk och vad de lovar.

På grund av att jag inte ville ha henne så placerades hon som fosterbarn hos adoptivföräldrarna och jag kände adoptiv föräldrarna för vi bodde i ett mellan stort by/stad. Efter att barnet hade varit hos dem i ett 1 år så ville de adoptera henne och det gick jag med på för jag ville inte ha henne. Men naiv som jag var så bad jag dem att inte berätta vem jag var för jag ville inte att hon skulle veta vem jag är. Jag skämdes så mycket över vad min pappa hade gjort och det ända jag såg och kände var äckel.  Jag ville bara bli av med det som påminde mig och allt. Jag själv blev placerad i barnhem för jag kunde och ville inte bo med min mamma. Hon påminner mig bara och det dåliga i mitt liv.

Jag har ingen annan att tala med, dom som vet om barnet är min mamma och så klart min pappa men med dom har jag inte så mycket kontakt med. Jag vet inte vad jag ville med tråden, jag ville bara få ut min frustration och ilska.

Jag var 15 år när jag fick henne, jag fattade inte att jag var gravid. Om jag hade vetat så hade jag gjort abort. Jag hade inte satt henne till världen som du uttrycker det om jag bara hade fattat att jag var med barn.

Jag vill bara glömma bort allt, vet inte om jag orkar gå igenom allt igen. Det har tagit många års terapi. Jag har inte tänkt på min far och på vad han gjorde på flera år, men nu har jag börjat se mardrömmar igen. Jag är gråtfärdig, jag bara orkar inte. Jag bara vet inte vad jag ska ta mig till.

Ja du har rätt att barnet har rätt att veta om sitt ursprung så nu har jag gjort så att jag gav henne hennes biologiska fars info. Jag gav telefonnumret och adressen till hennes biologiska far och sa att hon får kontakta honom och ta reda på om hennes ursprung utav honom. Det är han som har gjort allt det här så är det han som får ficksa det också. Jag meddelade även adoptivföräldrarna att jag inte vill ha någonting att göra med henne och att hon får ta kontakt med sin biologiska far.

Jo, adoptiv föräldrarna visste hur hon har blivit till.

Jag förstår inte vad det har att göra med det.

Jag har läst igenom inläggen och det är lätt att säga vad jag ska göra och hur jag ska känna när ni inte vet vad jag har gått igenom. Det låter som om jag har fått ett litet sår och nu ska det ha läkt, men det har det inte. Ja jag är ego, men jag tycker att jag har rätt att vara det också. Jag tänker inte ta ner mig psykiskt igen bara för att mitt adopterade dotter har frågor.

Jag förstår inte varför, hennes adoptiv föräldrar kan berätta det hon vill veta. De vet vad som har hänt och de vet vem mina föräldrar är. Om hon har frågor kan hon fråga dem och inte mig.