Anonym (Rådvill) skrev 2013-06-20 11:47:53 följande:
Intressant att läsa inläggen eftersom jag undrar över just samma sak.
Så... vad ska man göra då?
Jag hattade fram och tillbaka i flera år med den enda mannen i mitt liv som någonsin lyckats väcka passionen i mig, men det var bara svek, lögner, otrohet och skit från hans sida.
Efter honom tycks jag ha förlorat förmågan att vara kär.
Nu bor jag ihop med en annan, som älskar mig högt och rent och visar det på alla sätt. Han vill ha samma sak som jag - hus och barn och allt det där. Jag känner mig trygg och älskad med honom. Sexet är bra.
Men det är ingen passion, ingen gnista.
Jag ser inte upp till och beundrar honom så som jag gjorde med han som behandlade mig illa. Han var driftig och social, framgångsrik - den självklara mittpunkten i allt. Min nya är lite mer "nördig", stillsam och ingen machoman öht. Vi funkar bra ihop i vardagen, men jag undrar om det kommer räcka i längden.
Så... ska jag lämna honom och döma mig själv till ett liv av ensamhet och barnlöshet för att jag inte kan bli kär längre? Eller gå vidare med honom och ge upp drömmen om att få känna mig kär igen?
Blir fel hur man än gör, tycks det som.
Känner så väl igen det. Jag var i samma sits men reflekterade inte alls över det som tur är. Men respekt och vördnad kände jag för mitt andrahandsval. Men det är faktiskt inte först nu när jag skiljer mig som jag inser hur det låg till. Jag har haft ett underbart liv, älskat honom men inte alls i närheten av mitt "förstahandsval". Det är passion, längtan, magi, kärlek. Förstahandsvalet är kärleken - definitionen av kärleken.
Det är jättetråkigt för det betyder att jag har en hangup på en person och får jag honom inte så kommer jag inte heller få kärleken. Så känns det.
Det spelar ingen roll hur mycket andra säger till mig att ändra min tanke. Jag har en känsla som är "förstahandskärleken" den är en speciell känsla som bara han kan skapa. Alla andra känslor kan också vara okej, men de är absolut inte samma.