Anonym (TS) skrev 2013-06-29 11:11:56 följande:
Jag nystar inte längre i lögnerna då jag har kommit till insikt att hon ljuger om det mesta. Nystandet var när jag först började misstänka att hon ljög om en stor händelse. När jag sedan hade tagit reda på att det var en lögn så kände jag att jag "behövde" mer bevis på att andra saker hon sagt var en lögn eller om det bara var en sak hon ljög om. Jag kom då snart fram till att i princip allt hon sagt till mig (stora händelser) varit en lögn. Jag vill också lägga tyngd i att en del av hennes lögner har drabbat andra människor väldigt hårt då hon ljuger och säger att människor har gjort saker mot henne som dom inte har gjort.
Jag har varit en väldigt bra och stöttande släkting och jag känner mig utnyttjad när hon beter sig såhär mot mig. Jag har 100 saker att tänka på då jag lever ett väldigt hektiskt liv men har många gånger släppt allt jag har för händerna för att vara där för den här personen, och när man då får reda på att personen ljugit om allt så blir jag förbannad.
Kanske är hon fortfarande sjuk, men då borde hon kanske få hjälp med det. Hon har en sambo sedan länge som isf borde hjälpa henne att få hjälp. Men antagligen så anser han inte att hon är sjuk då han inte skaffar henne någon hjälp. Jag tror faktiskt inte ens att han vet om många av hennes lögner då det är genom honom som jag luskat ut att en hel del saker hon sagt inte stämmer.
Ja, du kanske har varit en bra och stöttande släkting men det är ju din inställning som gör att du blir förbannad, besviken och tycker att det är motbjudande att umgås med henne. Om man har som utgångspunkt att en människa är sjuk och att lögnerna är en del av sjukdomsbilden så blir man ju inte heller förbannad eller tycker att hon är motbjudande. När du blir förbannad utgår du ju ifrån(mer eller mindre omedvetet) att hon som person är beräknande, elak, taskig eller vad det nu kan vara.
Det är klart att hon fortfarande är sjuk, det är inte så att han är sjuk endast när hon blir inlagd på psyket. hon har troligen en diagnos av något slag och även i grunden en oerhört låg självkänsla. Du verkar ta väldigt lätt på det och säger "men då borde hon kanske få hjälp med det". Då förstår man inte så mycket faktiskt. Detta är något mycket svårbehandlat och lyckas inte alltid oavsett hur mycket mediciner och terapi man får. Jag jobbar med människor med hennes och liknande problem och dessa människor mår oerhört dåligt inombords och känner sig värdelösa. De kan inte hejda sig från att göra och säga saker som gör att de får uppmärksamhet, de gör det inte av illvilja. Du kan säga 1.000 ggr till henne att du bryr dig, tycker om henne osv men det hjälper inte då hennes egen känsla av värdelöshet är så befäst hos henne. man kan aldrig "bevisa" att man bryr sig mer än för stunden för hon kommer ändå att vänta på nästa tecken på att man ändå inte bryr sig - precis som hon trodde. Människor som hon ser ju inte saker på ett normalt friskt sätt som oss andra.
jag tycker att du behöver ha överseende med henne och framför allt förståelse för hennes mående.
