Svårt att få erektion och utlösning. Hur hjälper jag?

Det här är kanske inte riktigt rätt ställe för den här tråden, men jag hittade inget bättre.

Jag vänder mig till alla män här inne för att få råd.
Jag och min man har varit tillsammans i 21 år. Jag känner honom nästan bättre än vad han gör själv ibland, och vice versa. Han är min älskare och min allra bästa vän, och han betyder allt för mig. Min man är 42 år. 

Vi har alltid haft ett bra sexliv, förutom efter att barnen kommit då jag helt tappade lusten och vi hade en svacka på några år.  Men vi jobbade oss igenom den och efter det har vi haft ett regelbundet och bra sexliv.

För ca 1 år sedan så märkte jag att det tog längre tid för min man att få utlösning. Det är ju inget problem så jag tänkte inte så mycket på det. Men under året som gått så har det förvärrats. Det tar längre och längre tid för honom att få utlösning, ibland får han det inte alls. Ofta har han problem med att få erektion, och även om han får det så kan den "slakna" helt plötsligt.

Det här är absolut inget problem för mig! För mig har alltid närheten varit det absolut viktigaste, och är fortfarande. Och det har jag nästan fått mer av under senaste tiden.
Nej, jag lider verkligen inte av detta.

Men det gör han. Jag märker att det plågar honom, att han skäms för det. Ibland är det nästan som om han vill tvinga sig själv att få erektion, eller att få utlösning. Han stressar sig själv och kan hålla på hur länge som helst för att lyckas. Och ändå funkar det inte.  Och då märker jag hur han blir generad och drar sig undan.

De gånger då han får erektion och vi genomför samlag är det precis lika härligt som det alltid har varit. Och de gångerna är fullt tillräckliga för mig. Jag behöver inte mer, så länge som han fortsätter att ge mig närhet, ömhet och kärlek. Och det gör han!
Men för hans del räcker det inte. Jag märker att han  mår dåligt och jag vet inte vad jag ska göra!

Så nu frågar jag er:
 
Ska jag prata med honom om det? Vi har aldrig gjort det eftersom han drar sig undan och inte verkar vilja prata om det. Men kanske ska jag ta upp det i alla fall?
Eller bör jag hålla tyst och låtsas som ingenting och vänta på att han tar upp det själv?
Finns det något konkret jag kan göra för att hjälpa honom? 

Det är så svårt att se den man älskar må dåligt...