Någon som levt med en haschrökare!
Jag är nästan säker på att min man röker hasch, men han erkänner inte att han gör det. Jag vet inte i vilken omfattning. Men han har ett behov av att träffa vänner ofta. Han håller mig utanför sin vänskapskrets. Han håller hårt i mobilen. Han kommer och går lite som han vill. Jag vill bara att vi ska va som en familj! Att han ska vara närvarande och att vi ska samarbeta. Han lägger över mycket ansvar på mig. Jag har alltid fått kämpa och pussla. Jag får inte alls något utrymme för att leva mitt liv. Han har hur mycket frihet som helst. Han tränar när han vill. Träffar vänner jämt. Jag får inte ens veta vilka han hänger med. Jag har sagt att jag känner mig ensam o att det är bättre han lever själv eftersom han lever som om han vore själv. Men han tycker att han gör massor. Fast han kanske bara lämnar/hämtar på dagis o har dottern när han måste, då jag jobbar kväll. Så fort jag kommer hem från ett jobbpass går han ut. ag får ta läggning, inte ens det kan han göra. Han umgås inte med sitt barn. Kanske går ner till lekparken om hon har tur. Ofta somnar hon för att hon inte får någon uppmärksamhet eller aktiveringem efter 21. Efter ett 13 timmars pass får jag ta läggning osv. Jag blir tokig eftersom hon då inte somnar på kvällen i tid. Utan e jättepigg när jag kommer .Han förstår mig inte alls när jag predikar om rutiner å tider. Jag är kontrollerande. Han skyller på att jag ändå inte vill(Hur ska jag kunna när jag aldrig får chans att göra något själv han tar all tid som finns till sig själv) Jag skulle vilja att vi gjorde saker som en familj i bland o även ensamma utan barn. Han borde ge mig tid för mig själv, men det finns inte. När jag jobbar kvällar/helger klagar han på att det krockar med hans träningstider. Mina föräldrar får ofta ställa upp å ta vår dotter på helgerna. Jag tycker att det är förjävligt att dom ska ha henne varje gång jag jobbar helg för att han ska göra sitt. Men dom erbjuder sig också för att de tänker att han ändå inte vill va med henne.Men han fattar inte. De är som att prata med en vägg! Vi kanske gör något med vår dotter ,men sen ska han i väg till vänner direkt när vi kommer hem. Han försvinner i flera timmar. Jag vet aldrig var han är eller är när han kommer tillbaka. Jag blir tokig när han inte svarar i sin telefon eller säger vart han ska gå! Jag får ta allting. Matlagning. Vi äter oftast själva. Han kommer sen å äter. Blir sur om det inte finns mat kvar till honom.Men det är mig det är fel på enligt honom.Jag är ett problem. Jag har försökt få honom att fatta hur jag känner länge nu, men det går inte in det blir ingen förändring. Jag är sjukt nog fortfarande kär i denna människa.. Han är lynnig i humöret. Lätt irriterad, otrevlig. Gullig,kärleksfull o mjuk om vartannat. jag blir bara sårad o besviken hela tiden, han lovar saker som han inte kan hålla sen. Han kan säga så elaka saker när han blir trängd/arg. Jag blir mer o mer bitter! Han slösar bort pengar, som han sen inte kn redogöra vart de tagit vägen. Jag behöver någon utomståendes råd.